Veckans dagar

SJUDAGARSVECKA
Bruket att mäta tiden i veckor som är sju dagar går långt tillbaka i historien. Redan hos babylonier och egyptier var sjudagarsveckan genomförd. Även Gamla testamentets skapelseberättelse är uppbyggd kring samma rytm: Gud skapade världen på sex dagar och vilade den sjunde.

TIO ELLER FEMDAGARSVECKA
Att veckans dagar absolut måste vara sju är dock inte självklart. Atenarna hade under antiken en tiodagarsvecka och romarna, i början av sin historia, räknade en vecka på åtta dagar. Genom historien har också försök gjorts att ändra veckans längd. I Sovjetunionen experimenterade man på 1930-talet med veckor om bara fem dagar. Sjudagarsveckan ansågs opraktisk ur både ekonomisk och kronologisk synvinkel. I en femdagarsvecka däremot, skulle människor kunna arbeta i skift och produktionen aldrig avstanna. Under franska revolutionen infördes en särskild revolutionskalender med ändrade månads- och veckonamn samt en vecka om tio dagar. Båda dessa försök mötte dock motstånd och man återgick relativt snabbt till sjudagarsveckan.

SABBAT
Veckorytmen präglar alla de stora monoteistiska religionerna – kristendomen, judendomen och islam – även om vilodagen inte är gemensam. I islam är fredagen en speciell dag – det är dagen för den gemensamma bönen och har följaktligen en speciell religiös och social betydelse. Budet att hålla sabbaten som vilodag är av central betydelse inom judendomen. Sabbaten börjar fredag kväll och pågår till lördag kväll. Inom kristendomen blev tidigt söndagen vilo- och gudstjänstdag. Nästan alla söndagar i den kristna kalendern har egna namn och innebörder och flera kristna högtider som infaller på andra dagar firas i Sverige på söndagar.

INGA VECKOR BARA MÅNADER
Inom buddhismen och hinduismen saknar veckan religiös betydelse. Där utgår man istället från månens faser för att räkna fram betydelsefulla dagar. Inte heller inom sikhismen har de olika veckodagarna någon speciell religiös status.

 

Veckodagarnas namn

Veckodagarnas namn bygger i många språk helt eller delvis på räkneorden. Så är fallet i till exempel grekiska, persiska, kurdiska, isländska och ryska. I andra, inte minst latinska och germanska språk, går benämningarna tillbaka på babyloniernas kalender, fastställd av Konstantin den store år 321, i vilken dagarna uppkallades efter de sju planeter som den babyloniska astrologin räknade. Namnen symboliserade samtidigt antika gudagestalter. I vissa språk byttes så småningom de romerska gudarna ut mot gudar ur den nordiska mytologin.

Måndag, sedan 1972 enligt internationell standard veckans första dag, är på svenska månens dag. Även på de latinska språken har dagen sitt namn från mångudinnan – Luna. Huvudstaden i Tadzjikistan, Dusjanbe, (persiska för måndag, ordagrant ”andra dagen” efter veckans första) har förmodligen fått sitt namn efter den dag då veckomarknaden inföll. Måndagen har sedan antiken haft rykte om sig som olycksdag och än idag kan vi på svenska tala om en dålig bil som ett måndagsexemplar.

Tisdag har namngetts efter den fornnordiske krigsguden Tyr. På franska, spanska och italienska är dagen uppkallad efter krigsguden Mars.

Onsdag fick i förkristen tid hos germanerna sitt namn efter guden Oden. På latin är dagen uppkallad efter handelns och köpenskapens gud Mercurius, vilken vi återfinner även på spanska, italienska och franska. På bland annat tyska, polska och bosniska används olika former av ”dagen mitt i veckan”.

Torsdag har guden Tor givit sitt namn. I Rom var torsdagen Jupiters dag, som liksom Tor hade åskan och blixten som vapen.

Fredagen räknades såväl i den klassiska antiken som bland germanerna som en lyckodag, men kom senare, kanske på grund av långfredagen, att uppfattas som en olycks- eller otursdag, särskilt i kombination med olyckstalet 13. På turkiska går benämningen cuma tillbaka på arabiskans ord för samling – nämligen samling till den gemensamma bönen. Fredag, namngiven efter Freja eller Frigg – nordisk mytologis fruktbarhets- eller kärleksgudinna. På franska, spanska och italienska åberopas Venus – den romerska kärleksgudinnan.

Lördag har i sitt namn det fornsvenska ordet för bad(vatten), lögh, och därmed minnet av att man förr brukade tvätta sig grundligare just denna dag. Hos antikens romare var dagen helgad Saturnus, därav engelskans Saturday. Tyskans Samstag och franskans Samedi återgår på ordet sabbat, liksom även de grekiska, italienska, spanska och ryska benämningarna.

Söndag betyder solens dag och är enligt kristen tideräkning den första dagen i veckan, firad till minne av Jesu uppståndelse, som skedde dagen efter sabbaten. På persiska och kurdiska kallas söndagen ”första (yek) dagen” efter veckans första som är lördagen. Framgångsrika personer brukar skämtsamt kallas söndagsbarn. Det härrör från en tro med rötter i antiken, att barn som föds på en söndag får övernaturliga krafter.