Kring den 18 maj varje år, på Johannes döparens födelsedag, äger det Gyllene dopet rum i Albysjön vid Fittja. Varje år, utom i år, året med covid-19-pandemin, förstås.
Den mandéiska prästen Termeda Sarmad Sarmad säger:
– Detta är en viktig högtid som många älskar. Men människans liv viktigare än någon ritual, så om riskerna kvarstår, om spridningen av viruset kvarstår, så får vi nöja oss med att be hemma för hela mänskligheten.
För några år sedan dokumenterade fotografen Tarja Saarikko dopceremonin. Den brukar vara sig lik år från år.
– Dräkten som används vid dopet har man en av och den ska man ha livet ut, berättar Termeda Sarmad Sarmad. Alla har samma typ av dräkt, även prästen. Dräkten heter på mandéiska ”rasthe”. Den är vit och består av fem delar.
Intervjun med Termeda Sarmad Sarmad är gjord av Shahed Ibrahim, praktikant från Mångfaldsstudier, Stockholms universitet.
Nästa år, alltså 2021, kommer Mångkulturellt centrum att visa en utställning om mandéernas dopceremoni. Där får vi möta fler mandéer som berättar om vad dopet betyder för dem och om hur det går till.
Vad var det för vacker liten flotte med blommor som flöt vid Huvudsta strand andra februari? Isabel Rozada gjorde sin egen lilla Yemanjá-ceremoni. Isabel har rötter i, och har bott i, Uruguay. Hon bor i Tensta med sin tioåriga son och i söndags tog hon tunnelbanan till Huvudsta strand.
– Det är en plats jag badat mycket på och är ändå nära västerort. I ritualen brukar en även bada och sen kliva upp ur vattnet utan att ge Yemanjá ryggen, alltså backa upp ur vattnet. Men det är för kallt – så inget bad. Kanske hade varit möjligt med bastu innan.
I Uruguays huvudstad Montevideo brukar många tusentals människor samlas varje år 2/2 vid Ramirez-stranden för att ge gåvor till Yemanjá (Yemayá, Jemanjá, Yemanyá), havets gudinna. Dagen är en av Uruguays största Umbanda-folkfester. Umbanda är en blandreligion som utvecklats ur yorubareligionen från Västafrika, ursprungsfolkens religioner i Brasilien och Uruguay, och olika kristna traditioner.
– Jag använde bara organiska offergåvor. Vita rosor och blå bivaxljus, det är Yemanjás färger. Folk ger ofta pärlor, smycken, guld och parfym, men jag tog mina finaste snäckor och fyllde dem med skatter från naturen, berättar Isabel. Yemanjá fick också kaffe, palo santo, örter, tobak i musselskal och snäckskal, för utan vatten växer inget så hon får det tillbaka. Jag band en flotte av pinnar från skogen med lite hampatråd. På den la jag allt och skickade iväg ut i vattnet.
I Uruguay finns många sånger till Yemanjá, och det brukar spelas candombe på stränderna.
– Jag sjöng lite bara. Men mer trummor och sång hade varit nice. Några gick förbi i å sa titta en häxa! Det blir nog fler nästa år som vill fira det, några har redan hört av sej och blev nyfikna eller nostalgiska. Vi spelar candombe, ett gäng vänner ihop, om jag är i Sverige nästa år vore det kul att spela den dagen.
Candombe
Candombe är trum-musik som har sina rötter hos den afro-uruguayanska befolkningen och har spridits i Uruguay, Argentina och Brasilien. Den uruguayanska candomben är den mest praktiserade och finns med på Unescos lista över världskulturarv.
Mollie Jonsson intervjuar sin pappa:
Kräftfisket är en seglivad tradition i min släkt. Har fisketraditionen inom släkten sett likadan ut i alla tider och varför fiskar vi än idag? För att få svar på dessa frågor vände jag mig till min far Henrik, som har fiskat kräftor sen barndomen på 1960-och 70-talet.
– Mina morföräldrar och föräldrar hade som tradition att fiska kräftor vid premiären då, i början av augusti, berättar Henrik. Tidigare var ju kräftfiskepremiären reglerad. Fram till ett visst årtal som jag inte riktigt har koll på.
Varför kräftfiskepremiären är just i augusti, menar Henrik, beror på att det från början var adeln som hade tillgång och tillåtelse att fiska medan bönder och ”övriga” inte hade samma möjlighet. När det blev flera små markägare som ägde mark, istället för bara adeln och kyrkan, var det oroliga röster som menade att fisket behövdes regleras för att undvika att alla kräftor skulle bli helt uppfiskade. Då tilldelades kräftfisket ett premiärdatum, likt älgjakten. ”… Om jag nu inte minns fel.” tillägger han. Nu har inte kräftfisket längre ett lagstadgat datum, utan i de flesta sjöar kan du fiska genom hela säsongen.
Förberedelserna innan fisket är omfattande:
– När jag var mindre, och framför allt när mina barn var mindre, allt det här med att få med sig matsäck, få med sig tält för att sova över vid sjön. Grilla på plats. Fixa fram bete. Antingen fick man fiska bete eller så fick man köpa betesfisk men helst ska den vara egenfångad. Själva fisket har väl förfinats genom åren. Du fiskar i kräftmjärdar, du har bete. Numera har det förfinats så du har en betesbox så det inte blir lika geggigt. Du lägger i burarna på tidig kväll, eftermiddag. Vittjar vid åtta nio tiden när det börjar skymma lite. Sen gör du eventuellt en vittjning till framåt nattetimmarna, och sen plockar du upp dem. Sen innan det fanns bättre burar var man ju tvungen att plocka upp de innan det ljusna, så säg tre fyra [på morgonen]. För annars gick ju kräftorna ut ur burarna.
Henrik berättar om hur barnen har haft en speciell plats i kräftfisket i släkten. Han själv fick lära sig fiska av sina morföräldrar och föräldrar. Traditionen gick i arv från hans mormor vars familj ägde en bit mark med tillhörande vatten. Kräftfiske är hyfsat säkert att utöva och barnen kan hjälpa till vid första vittjningen. Han tycker att kräftfisket är ett bra avslut på sommaren för barnen, ett sätt att samla familjen innan hösten nalkas.
Mollie Jonsson
Mollie Jonsson studerar etnologi på Södertörns högskola. Mångkulturella almanackan samarbetar med etnologikursen. (Texten är redigerad av Mångkulturella almanackan för att passa på hemsidan).
En fångst sommaren 2018. Foto Mollie Jonsson
BEGREPP
Mjärde. Ett fångstredskap som används vid exempelvis kräftfiske, även kallat kräftbur. En bur i cylinderform som har två öppningar för kräftorna att krypa in i. En mjärde är vanligtvis gjort av samma material som fiskenät.
Betesbox. En liten kvadratisk ”låda” med hål i som är gjord i olika material, som till exempel plast. Boxen placeras i mjärden då den är fylld med bete för att locka till sig kräftorna. Ofta används fisk som bete.
Vittja. Att vittja under kräftfisket innebär att tömma burarna som blivit fyllda med kräftor eller att kolla hur det ser ut i alla burar. Ofta behövs det vittjas två gånger under en fisketur.
Mjärde sätts ut. Foto Holger Ellgaard från Wikipedia
Varför fiskas kräftor under kvälls- och nattid?
Kräftor är ett nattdjur och aktiva under nätterna. De som fiskar brukar försöka vara så tysta som möjligt för att inte skrämma iväg kräftorna från mjärden. Bästa sättet är att använda en roddbåt. Sen vill man ju inte avslöja sina bästa ställen för andra fiskare i samma vatten.
RECEPT
Under kräftskivan serveras inte bara kräftorna utan vanligtvis brukar annan mat serveras till. I min släkt är det vanligaste komplementet paj och framförallt ost- och skinkpaj.
Pajdeg 100 gram smör
2 1/2 dl mjöl
Två matskedar kallt vatten
Gärna en matsked sprit (ger frasighet)
Det ska vara i en springform med avtagbar kant (24cm)
Arbeta ihop smöret och mjölet så det blir en grynig massa, tillsätt sedan kallt vatten och sprit. Forma degen i springformen tills du får en hög kant. Täck kanten med folie så att inte kanten med degen glider ner. Grädda i 12 minuter i 225 grader. Ta sedan bort folie.
Fyllning 3–4 dl matlagningsgrädde
Två ägg
Riven ost, ca fyra till fem dl
Salt, vitpeppar, paprikakrydda
Rökt skinka, 150 till 200 gram skuren i strimlor
En halv röd paprika i strimlor
Fyra tomatskivor att toppa med
Vispa ihop grädde och ägg, krydda. Häll i osten. Fördela skinkan i pajskalet, häll över äggblandningen. Toppa med paprikan och tomaten. In i ugnen på 200 grader i ca 30 minuter, kolla att smeten har stannat. Om smeten har stannat är pajen klar och färdig att serveras.
Det bor ca 8 000 mandéer i Sverige. Kring den 20 maj varje år, på Johannes döparens födelsedag, äger det gyllene dopet rum. När Malin Skinnar, som gjort bilderna till årets almanacka, besökte Fittja pågick dopceremonin.
”Jag kom vandrande vid Albysjöns strand, visste ej om jag fick störa. Välkomnades. Tågen rusade ovan viadukten. Vattenskotrar plöjde vattenytan, den heliga.
Det var en vanlig fredagseftermiddag för resten av Stockholm. Men en livets högtid för festfirande mandéer. Vita dräkter för dopet hängde på tork mellan björkars stammar.
–Vi döper oss många gånger i livet, sa tjejen som tog mig runt. Jag fick smaka brödet, fisken och druvans sötma hos Jamal och hans syster. – Fänkål, varsågod! De visar hur jag ska öppna mina händer och ta emot maten.
– Du kan göra hur du vill men vi äter detta till ära för våra anhöriga i himmelen. Du kan önska dina käraste gott liv eller äta i bön för din mormor.
Mandeismens heliga skrift är Ginza. Det betyder skatt.
Så kliver Jamal ned i vattenbrynet. Hans bror säger att han hälsar de himmelska änglarna. En efter en. Jag lyssnar. Det är guldets dag. Allt är vitt och vänligt. Jag får vara med. Alla visar. Änglarna verkar vara många. Jättemånga. Vissa kan namnen på alla änglarna och deras hemort i himmelen. Andra kanske bara tio. Men dopet delas av alla och envar. Igen och igen och igen. Det måste vara iskallt i sjön. Barnen leker. Kastar stenar. Rusar, stojar. Jamal ber. Inget påverkar hans ro i bönen. Jag blir stilla jag med.”
Det här är maj månads berättelse ur Mångkulturella almanackan 2018. Bilder av Malin Skinnar. Beställ väggalmanackan här!
– Jag har aldrig missat ett nyårsfirande i hela mitt liv. Det är ett sätt att komma nära livet och känna rötterna bakåt till äldre tider, säger Merwan Mourad, som bor i Trosa. Han tillhör det yazidiska folket. I Sverige bor cirka 7 000 yazidier idag.
2018 infaller det yazidiska nyåret onsdagen 18 april. Nyårsdagen är alltid på en onsdag. Världens enda yazidiska tempel finns i Lalish i Irak. Merwan berättar:
–I Lalish tänder man 365 små särskilda oljelampor, en för varje dag under året – på samma sätt som ett födelsedagsbarn kan firas med ett ljus för varje år i en tårta. Där är det munkar som förbereder och har hand om ceremonin. I Sverige idag använder vi vanliga stearinljus i stället för olivoljelamporna.
– Tidigt på onsdagsmorgonen, när daggen ännu ligger kvar på marken, går de vuxna ut. De besöker släktingars gravar och går ut på ängar och åkrar. Där sprider de ut lite äggskal. Och samlar daggdroppar från gräset. Vattnet tar de hem i ett glas för att välsigna familjen med. De stryker lite dagg i barnens ansikten. Sedan nästan tävlar alla om att få visa upp sin gästfrihet och går runt och hälsar på varandra och önskar gott nytt år. Här i Sverige gratulerar vi ofta via telefon istället, de som inte har yazidiska grannar förstås.
På nyårsafton tänder de eldar. Elden är helig, liksom solen, man skulle kunna beskriva elden som solen på jorden:
– När jag kom till Sverige förstod jag hur mycket solen betyder för jorden och människorna. I Sverige längtar alla efter solen!
Det här är april månads berättelse ur Mångkulturella almanackan 2018. Bilder av Malin Skinnar. Beställ väggalmanackan här!
– Jag har aldrig missat ett nyårsfirande i hela mitt liv. Det är en tradition som jag värdesätter mycket. För mig är det ett sätt att komma nära livet och att känna rottrådarna tillbaka till äldre tider, själva livets födelse.
Den som säger det är Merwan Mourad, som bor och jobbar Trosa. Hans känsla för det yazidiska kulturarvet är levande och han berättar gärna.
– Vi yazidier är ett gammalt folk och vår religion är urgammal. Världens enda yazidiska tempel ligger i Lalesh, norr om Mosul i irakiska Kurdistan, en plats med en minst 4000-årig historia. En gång i livet bör en yazidier besöka Lalesh som är ett viktigt pilgrimsmål. Senaste gången jag var där så var det tillsammans med volontärer från en organisation i USA som arbetar för yazidierna.
Det finns mellan 700 000 och en miljon yazidier i världen. De härstammar från området som förr kallades Mesopotamien. Idag bor de flesta i irakiska Kurdistan och Syrien. Små minoriteter finns i Armenien, Georgien, Ryssland och Turkiet. Den näst största gruppen yazidier, uppemot 200 000, lever idag i Tyskland.
I norra Irak idag är livet fruktansvärt idag. Där har yazidierna sedan 2014 systematiskt förföljts och dödats eller tillfångatagits av IS. Människor har tvingats bort från sina hem och byar och flytt upp i bergen.
– I Sverige är vi cirka 7 000 yazidier idag. Det finns en vänskapsförening och andra grupper som arbetar för att uppmärksamma yazidiernas utsatta situation och för att hjälpa dem som lyckas fly.
Går det att fira nyår i en tid som denna?
– Ja, eftersom det är viktigt att hålla minnet och traditionerna levande – att glädjas åt den rika kultur vi är en del av och att se till att traditionerna hittar sin form här och nu, i Sverige och andra länder. För oss yazidier är solen helig. När jag kom till Sverige insåg jag själv hur mycket solen verkligen betyder för jorden och människorna. I Sverige längtar alla efter solen. Det är inte ovanligt att yazidier hånats eller behandlats illa för sin dyrkan av solen. Men utan solen skulle livet inte vara möjligt. Solen är alltings början och alltings förutsättning.
Nyåret infaller 2017 på onsdag 19 april. Nyåret kallas Charshama Nisane (nisane efter månadens namn, som betyder nyfödd) eller Charshama Sere Sale (ser betyder huvud och sal år, alltså nyår). Eftersom yazidier räknar dygnet från solnedgången så börjar firandet av nyåret redan vid sextiden på tisdagskvällen.
– Då tänder vi eldar. Elden är helig, man skulle kunna beskriva den som solen på jorden. I Lalesh tänder man 365 stycken cira, småeldar av garnstumpar som doppats i olivolja, en för varje dag under året – på samma sätt som ett födelsedagsbarn kan firas med ett ljus för varje år i en tårta. I Sverige idag använder vi vanliga stearinljus i stället för garn med olivolja. I Lalesh är det munkar som förbereder och har hand om ceremonin. Trots kriget tror jag det kommer samlas flera hundra människor i Lalesh på tisdagskvällen. Många lever i flyktingläger i Lalesh närhet och försöker ta sig dit.
Tisdagen är full också med andra förberedelser. Alla köper ägg som kokas och färgas. Många köper och slaktar också ett djur. Ett lamm eller en kalv för den som har råd, i annat fall kanske en kalkon eller åtminstone en kyckling. Alla förbereder också godis, kakor, cigaretter – allt som ska finnas för att bjuda släkt och grannar på under nyåret.
Ägg i Lalesh
På tisdagen plockar man också blommor, röda anemoner, och sätter fast bredvid ytterdörren med hjälp av lite deg. På så sätt visar familjen att man är yazidier och firar sitt nyår.
– Tidigt på onsdagsmorgonen, så tidigt att daggen ännu ligger kvar på marken, går de vuxna ut. De besöker sina släktingars gravar och de går ut på sina åkrar. Där sprider de ut lite äggskal. Och de samlar daggdroppar från gräset. Det vattnet, hopsamlat på ett fat eller i ett glas, tar man sedan hem för att välsigna sin familj med. Man stryker lite dagg i barnens ansikten. Sedan nästan tävlar man om att få visa upp sin gästfrihet. Man delar med sig till grannar och fattiga människor och alla går runt och hälsar på varandra och önskar gott nytt år: ”Jeshna wa piroz be / Sare sale piroz be”. Här i Sverige gratulerar vi ofta via telefon istället, de som inte har yazidiska grannar förstås.
I vår tradition firar vi aldrig bröllop i april månad. För den månaden är det själva året som står brud. I april är det universum som ska firas, inte familjehögtider.
Mandéer har varje år den 20 maj sin dopceremoni vid Albysjön. Fotografen Tarja Saarikko har dokumenterat ceremonin för tredje året i rad. Här är några av hennes bilder från 20 maj 2015.
Bakning av pitabröd.
”Mandéerna identifierar sig primärt genom sin religion och eftersom de aldrig har missionerat har gruppen förblivit liten. Stamorten är Irak och västra Iran. ”
… ”Mandéerna är framför allt kända – i den mån de alls är kända – för att åberopa sig på Johannes Döparen. Ofta säger de att de är sentida lärjungar till Johannes. Det upprepade dopet i rinnande vatten leder tankarna till Johannes Döparen. Men också mycket annat tycks gå tillbaka till en judisk grupp vid vår tideräknings början. Gnosticismen anses numera av många forskare gå tillbaka på judiska marginalgrupper, och det speciella med mandéerna skulle då vara att de kombinerar ett judiskt omvändelsedop med en gnostiskt livsåskådning. Mandeismen är, kort sagt, en gnostisk döparreligion.”
Vatten, bara vanligt vatten
Det är inte konstigt att vatten spelar en så viktig roll i religiösa och folkliga traditioner, riter och myter världen över. Allt liv på jorden är ju beroende av vatten. Det ger liv åt allt som växer eller lever på jorden. Men vatten kan också ta liv; som under en extrem torka när regnet uteblivit, eller i form av exempelvis översvämningar, tsunamier eller stormar.
Historiskt sett finns det många exempel på hur symbolladdat vatten är för människan. I Mesopotamien betraktades floderna Eufrat och Tigris som gudomliga, eftersom landets välstånd var helt beroende av flodernas årliga översvämningar. På många avbilder av Ea, som bland annat var visdomens och sötvattnets gud, strömmar vatten upp till vardera axeln på honom. Det tros symbolisera dessa två floder.
Ea, även känd som Enki Havskvinnan Arnarkuagsak
Bland inuiterna på Grönland och i Kanada var det Arnarkuagsak – Havskvinnan – som kontrollerade tillgången på deras bytesdjur. Om man bröt mot de tabun som havets djur var belagda med uteblev fångsterna.
Även i Nordeuropa hade vatten en stark religiös laddning. Under bronsåldern sågs till exempel mossarna som en portal till gudarna och förfäderna, och vattenoffer var vanligt förekommande.
Berättelser om enorma översvämningar som gudar framkallar för att straffa sina undersåtar med, och som dränker allt liv utom enstaka utvalda personer som blivit förvarnade, återfinns i mängder av kulturer runt om i världen. Mest välkända är nog syndaflodsmyterna i världens första skönlitterära verk, Gilgamesheposet, och i Bibeln.
Idag finns det fortfarande mängder av religiösa riter och ceremonier som inbegriper vatten. Tänk bara på alla slags dop i de kristna kyrkorna, där präster antingen öser vatten över huvudet eller sänker ner kroppen i vatten på den som ska döpas. Eller på den speciella tvagning som muslimer gör före bönen. Eller på alla buddistiska vattenceremonier, eller på hinduernas heliga bad i Ganges.
Bad i Ganges. Foto: C.K. N.G.
Vatten är också en källa till lek. Att kunna handskas med det svårtämjda och symbolladdade vattnet kan vara ett sätt att tömma det på laddning, neutralisera det. Som under den hinduiska gatufesten Holi, där alla stänker och skvätter färgat vatten på varandra, eller det thailändska nyåret Song Kran, där vänskapliga vattenkrig utspelas på torg och gator.
Varje dag gör de flesta av oss i Sverige samma saker. Vi vrider på kranen, låter vattnet rinna tills det blivit lagom kallt eller varmt, fyller sedan glaset eller kastrullen eller vad det nu är. Sätter på tevatten, kastar ut det som inte får plats i muggen eller kannan. Duschar, tvättar, diskar, spolar i toan, sköljer livsmedel osv, allt med mer eller mindre samma självklarhet. Det finns ju alltid där i kranen. Gott, rent och friskt dricksvatten. Och även om många av oss försöker minska vår användning, av miljö- eller klimatskäl eller av andra orsaker, gör vi av med ofattbart mycket vatten jämfört med större delen av världens befolkning. Och då talar vi ändå bara om den privata vattenkonsumtionen.
På jorden finns 1 400 miljoner kubikkilometer vatten. Av det är 97 % saltvatten och bara
3 % sötvatten. Cirka 70 % av det tillgängliga sötvattnet används till bevattning, 20 % till industriproduktion och endast 10 % till hushållsvatten. Detta sötvatten är själva förutsättningen för människans överlevnad. Utan mat kan vi överleva flera veckor, utan vatten bara ett par dygn. Vatten är världens viktigaste livsmedel. Och naturligtvis har vattnet sin egen dag. Varje år infaller internationella vattendagen den 22 mars.
Men vattnet måste också vara rent. Varje dag dör runt 4 500 barn i sjukdomar som beror på smutsigt vatten och bristande sanitära förhållanden, och idag saknar drygt 800 miljoner människor tillgång till rent vatten. Det positiva är att siffran blir lägre för varje år. Enligt FN ska inga barn behöva dricka förorenat vatten om tio år, såvida denna förbättringstakt håller i sig.
Samtidigt orsakar dagens stora klimatförändringar extrema väderförhållanden som svår torka och översvämningar, och det försvårar arbetet med att ge alla jordens invånare tillgång till rent vatten.
Slutligen kan det vara intressant att jämföra den direkta vattenförbrukningen i världen. Att vi i den rika delen av världen gör av med flera hundra liter per person och dag, kan jämföras med att en person i tredje världen i genomsnitt använder 10 liter per dag. Vad säger det oss om rättvis fördelning av världens viktigaste naturresurs?
Foto Tarja Saarikko. Mandéer i Fittja 20 maj 2013.
Enligt mandeisk tro föddes och döptes profeten Johannes döparen den 20 maj, och varje år samlas över tusen troende mandéer i Fittja för att döpa sig denna dag.
Mandeismen är en gnostisk religion med antika rötter. Själva kallar de sig också för nasoreer eller sabier. Religionen missionerar inte. De flesta mandéer i Sverige kommer från Irak. Många arbetar med guld- och silversmide.
Så här beskrivs mandeismen i en artikel i Signum från 2008:
Mandéerna är framför allt kända – i den mån de alls är kända – för att åberopa sig på Johannes Döparen. Ofta säger de att de är sentida lärjungar till Johannes. Det upprepade dopet i rinnande vatten leder tankarna till Johannes Döparen. Men också mycket annat tycks gå tillbaka till en judisk grupp vid vår tideräknings början. Gnosticismen anses numera av många forskare gå tillbaka på judiska marginalgrupper, och det speciella med mandéerna skulle då vara att de kombinerar ett judiskt omvändelsedop med en gnostisk livsåskådning. Mandeismen är, kort sagt, en gnostisk döparreligion.
MÅNGKULTURELLA ALMANACKAN 