Tornedalens flagga, Meänflaku, vajar i vinden den 15 juli då Tornedalingarnas dag firas. Så gör också asparna.
Aspen är Ulrika Nygårds favoritträd.
– På tre olika platser i Norrbotten finns ”mina” aspar, berättar Ulrika. Den första fanns i Peräjävaara, och stod på en äng invid Torneälven så robust och pålitlig. De andra asparna finns på Erkheikkibacken nära mitt barndomshem. Även de majestätiska och trygga med ett vackert ljud då vinden kommer. Den tredje platsen med aspar är mitt eget hem i Selet. Här har vi två höga aspar som vakar över gården, det känns tryggt. Under sommaren bär de en hängmatta under sig där man kan ligga och njuta av bladverket och det vackra ljudet från löven.
Selet ligger mellan Luleå och Boden invid Alån. Ett sele är en benämning på en plats där vattnet rinner stilla och långsamt.
ASP Populus tremula
Asp finns i hela Sverige upp till trädgränsen och är ett av våra vanligaste lövträd. Den känns igen på sina darrande blad. Bladen darrar därför att bladskaftet är platt. Plocka ett asplöv och se hur det rör sig! Aspen får starka, vackra höstfärger. Aspen förökar sig lätt med rotskott. Många djur och insekter vill gärna bo i aspar och dess mjuka trä gör den populär hos hackspettar.
Asp används som massaved men också till tändstickor.
Dopp i kopp är en maträtt som ofta görs i Tornedalen så här års. Den består av färsk, kokt potatis, helst mandelpotatis, och smält smör med hackad lök i. Det är vanligt med någon typ av fisk som tillbehör. Marianne och KG Söderholm brukade ha Dopp i kopp på menyn när de drev Seskarö Värdshus och behövde ofta instruera gäster från sydligare delar av landet hur rätten skulle ätas. Smörsåsen serveras i små koppar där man doppar ner sin potatis.
Dopp i kopp-premiären sammanfaller traditionellt med höbärgningen i Tornedalen. Då är den tidiga potatisen tillräckligt stor för att börja ätas. Eftersom mandelpotatisen, Tornedalens favorit, växer långsamt, får runda mer snabbväxande potatissorter användas till sommarens första dopp.
Marianne som ätit dopp i kopp sedan barndomen i nedre Tornedalen berättar ”I smörsåsen hällde vi i lite av potatisspadet, det drygade ut såsen och gav den lite sälta. I slutet av måltiden var jag noggrann med att fånga upp allt av den goda smörsåsen. Det bästa tricket var att mosa ner potatisen i koppen för att ta till vara allt. Det hände också att jag tog knäckebröd och blötte det i smörsåsen. Än i dag har jag en kaffekopp utan öra i skåpet. När min dotter såg den utbrast hon ”Men mamma vad ska du med den till, den är ju trasig”, men den är bra att ha till Dopp i kopp. Jag är van från förr att ta till vara på allt som går att använda på något sätt.”
KG växte upp i en fiskarfamilj på Seskarö i Haparanda skärgård. ”Tidigt fick jag vara med och laga mat till fiskarlaget. Vi åt ofta Dopp i kopp och eftersom vi hade gott om fisk ingick alltid fisk, oftast kokt, när vi åt Dopp i kopp. Och vi hällde i lite av fiskspadet i såsen för att få sälta och dryga ut den.”
Grundrecept
Kokt potatis
Smält smör med hackad lök som serveras i kopp.
Receptet kan varieras med till exempel dill, gräslök och potatisspad i smörsåsen. Du kan också prova att doppa en morot eller någon annan trevlig färsk eller kokt grönsak i smörsåsen.
Kär maträtt har många namn
Här är några mer eller mindre vanliga namn för dopp i kopp på meänkieli: kuppisoosi, kuppikaste , kastepottu, kastiainen, toppikoppi, voikuppi, pottuvoi.
Andra bra Dopp i kopp-ord: kopp=kuppi, smör=voi, potatis=pottu
Stockholm, Sveriges huvudstad. Eller Tukholma, Stokholmi och Stuehkie som staden heter på några av Sveriges nationella minoritetsspråk. Språk som har talats i staden sedan dess grundande. Mångkulturella almanackan, med Andreas Jonasson som guide, ordnade 12 juni 2019 en stadsvandring i de nationella minoriteternas fotspår. Den här gången höll vi till helt och hållet i Gamla stan.
Per Anders Fogelström nämner i en av sina böcker att ”mycket av det blod, svett och tårar som byggde Stockholm var finskt”, något som gäller även de övriga nationella minoriteterna. Tyvärr är det sällan som det syns några tydliga spår i stadsmiljön efter gruppernas långa närvaro. En orsak kan vara att huvuddelen av Stockholms nationella minoriteter tillhört ”småfolket”, alltså varit pigor, drängar, dagsverkare, knektar, notfiskare, åkare, dragare och skräddare. Livsviktiga yrken för en stad, men som till skillnad från adel och storhandlare aldrig reser bestående monument över sin gärning, får gator uppkallade efter sig eller statyer resta som minne efter dem.
Den sverigefinska arbetarförfattaren Antti Jalava skrev 1983 till sina sverigefinska landsmän:
”Det är en gåta för mig att sverigefinnarna alltid, från medeltiden till våra dagar, har låtit sig skuffas undan, så att efter några generationer har det återstått bara enstaka ortsnamn eller låneord, hembygdsmuseets utställningsmonter eller förortens vindpinade asfaltsgångar som minne efter dem.”
Under vandringen besökte vi platser som på olika sätt kan kopplas till de nationella minoriteterna. Vi stannade till vid Stora Nygatan 5, idag mer känd som ett tillhåll för jazzälskare (på bilden ovan står vi på andra sidan gatan), en gång i tiden en kyrka som kom att spela en avgörande roll i samernas möjligheter till utbildning. Vi var på Västerlånggatan, gatan som 2010 av Sveriges radio korades som Stockholms finskaste gata. Vi besökte Stockholms och Sveriges första synagoga som utöver sin judiska historia också ruvar på en för många okänd samisk berättelse. Vid slottet fick vi en förklaring till varför hovet under så lång tid höll finnar och samer som anställda. Ett stenkast bort lär dessutom Sveriges första resande-romer ha övernattat sin första natt i huvudstaden den 29 september 1512. Därför är 29 september Resandefolkets högtidsdag.
– Ljuset. Att vi fick mörklägga för att kunna sova. Att vi kunde cykla över till Finland och köpa saker för finska mark. Och farmors mat, gädda i ugn eller långfilen som hon gjorde själv. Och så givetvis bastun! (Jag gillar fortfarande att basta). De hade egen bastu vid sitt hus.
Jeanette Törmäs pappa var från Tornedalen. Hon är alltså en av dem som sedan 2013 kan fira den 15 juli som Tornedalingarnas dag.
– När jag var liten var det hela tiden tal om att finska var så fult. Vi fick inte lära oss finska. Men pappa pratade ofta tornedalsfinska, meänkieli, med andra. Det bodde många finsktalande i Tyresö på den tiden.
När Jeanette gick i högstadiet ville hon ha meänkieli som hemspråk i skolan, men fick inte eftersom de inte pratade det hemma. Nu är lagen ändrad, elever i årskurs 1–9 har rätt till modersmålsundervisning i de nationella minoriteternas språk även om de inte har grundläggande kunskaper i språket eller talar det hemma.
Jeanettes pappa dog för tjugo år sedan. Sedan dess har hon inte haft så mycket kontakt med det tornedalska.
– Det skulle vara roligt att åka upp till Haparanda igen, säger Jeanette. Farmors och farfars hus finns inte kvar. Men ändå. När jag var barn så kom alltid gäster och fikade och pratade finska. Jag trodde att de kom från finska sidan, men nu när jag tänker på det så var de kanske tornedalingar från Haparanda! Det var ju deras språk! Det är mycket jag har missat och kanske missförstått. Jag måste se till att träffa den delen av släkten innan det blir för sent.
Det här är juli månads berättelse ur Mångkulturella almanackan 2018. Bilder av Malin Skinnar. Beställ väggalmanackan här!
Idag är det nämligen 30 år sedan som ett möte tillkallades i Pajala Folkets hus där man förklarade meänkieli som ett eget språk.
Sedan två år tillbaka firar man därför detta historiska möte som Meänkielidagen. Idag i Pajala kan den som är intresserad besöka ett flertal arrangemang och lyssna på föredrag om språkets framtid på både meänkieli och svenska. Se programmet nedan.
Vi frågade Bengt Pohjanen om han ville tipsa oss om några ord och fraser som han tyckte vore bra för icke-meänkielitalande att lära sig:
Sopimuskamari (Gränsens tredje rum): det gränslösa rummet som bara finns vid en gräns
Ummikko= en person som inte kan meänkieli
Mitäs kuuluu?=Hur mår du? (Ordagrant betyder frasen faktiskt ”Vad hörs?”)
Käy kylässä! = Kom och hälsa på!
Luutalukku = kvastlås (Man låste aldrig dörren utan ställde en kvast mot dörren så att folk skulle se att man inte var hemma)
– När jag var liten var det hela tiden tal om att finska var så fult. Vi fick inte lära oss finska. Men pappa pratade ofta tornedalsfinska med andra. Det bodde många finsktalande i Tyresö på den tiden.
Jeanette Törmä är född 1971 och uppvuxen i Tyresö utanför Stockholm med en pappa som talade meänkieli. Hon är alltså en av dem som sedan 2013 kan fira den 15 juli som Märkesdag för tornedalingar och kväner.
– Tänk att märkesdagen för tornedalingar är 15 juli. Det fick jag veta nu! Det var min pappas födelsedag! Synd att han inte fick uppleva det.
Jeanettes pappa gick bort 1999, då var hon 27 år. Sedan dess har hon inte haft så mycket kontakt med det tornedalska.
– Det skulle vara roligt att åka upp till Haparanda igen, säger Jeanette. Vi har ingen släkt kvar där längre och farmors och farfars hus finns inte kvar. Men ändå. När vi var där när jag var barn så kom alltid gäster och fikade och de pratade finska. Jag trodde att de kom från finska sidan, men nu när jag tänker på det så var de kanske tornedalingar från Haparanda! Det var ju deras språk! Det är mycket jag har missat och kanske missförstått. Jag måste se till att träffa den delen av släkten innan det blir för sent.
Vad minns du från sommarloven i Haparanda?
– Att vi fick mörklägga för att kunna sova. Att vi kunde cykla över till Finland och köpa saker för finska mark. Och farmors mat, gädda i ugn eller långfilen som hon gjorde själv. Och så givetvis bastun! (Jag gillar fortfarande att basta). De hade egen bastu vid sitt hus.
När Jeanette gick i högstadiet ville hon lära sig meänkieli och frågade om hon kunde få det som hemspråk i skolan, men fick inte eftersom de inte pratade det hemma. Nu är lagen ändrad, elever i årskurs 1-9 är berättigade till modersmålsundervisning i dessa språk även om de inte har grundläggande kunskaper i språket eller talar det i hemmet.
Norrbotten, Haparanda (Vykort från mitten av 1900-talet.)
Lagen om nationella minoriteter och nationella minoritetsspråk från 2010 ger de nationella minoriteterna särskilda rättigheter. Språken ska skyddas och främjas och minoriteterna ska ges möjlighet att utveckla och behålla sina kulturer. Judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalsfinnar är sedan år 2000 Sveriges erkända nationella minoriteter. Dessa folk har länge funnits i Sverige och är en del av den svenska historien. Finska, jiddisch, meänkieli, romani chib och samiska är erkända minoritetsspråk i Sverige.
Den 15 juli är sedan tre år tillbaka Märkesdag för tornedalingar och kväner. Torbjörn Ömalm, tornedaling, tycker att dagen är viktig för att den höjer språkets status. Ju ju mer monokulturellt ett samhälle blir, desto sämre blir det. Därför är det jätteviktigt att de nationella minoriteterna fått en annan status och ett annat erkännande idag, säger Torbjörn som är musiker och doktorand i musikalisk gestaltning.
Den 15 juli infaller tornedalingarnas bemärkelsedag. Vad betyder den dagen för dig?
För mig är begreppet tornedaling inte alldeles enkelt eftersom det geografiska Tornedalen är mindre än det område där det talas tornedalsfinska, meänkieli. Som Gällivare kommun, där jag kommer ifrån, det ligger inte i själva geografiska Tornedalen. Ändå tycker jag det är betydelsefullt med en dag som 15 juli. Den höjer språkets status. För mig är det i första hand den språkliga frågan som är viktig, den tornedalska identiteten är lite mer splittrad än till exempel den samiska som jag uppfattar den.
Vinter i Stockholm, det var inget för mig. Snö och kyla var bara ett praktiskt problem, ”tänk om jag inte kan ta mig till jobbet”.
Så kyla var inget som gav dig hemkänsla i exilen?
Nej, inte vädret. Om jag skulle söka upp nåt som gav hemkänsla, då kunde jag gå på museum, exempelvis Etnografiska eller Naturhistoriska riksmuseet. Något som handlade om Arktis eller som gav en arktisk känsla, ofta något kring samisk kultur. Det fick jag inte genom vardagsvädret.
Du känner samhörighet också med samer?
Absolut, jag har även själv skogsamiska rötter. Det finns massor med beröringspunkter och gemensamma drag. Vi är släkt, det finns ett kulturellt och språkligt släktskap. Och vi har ju dessutom drabbats av samma oförrätter från svenska statens sida. Den erfarenheten delar vi ju dessutom med till exempel romer.
Och nu har du flyttat hem igen. Hur skulle du beskriva den tornedalska identiteten?
Något jag känner igen och känner mig hemma med är en mörk humor, att kunna berätta om allvarliga saker på ett sätt som kan låta hemskt på ytan. Det där tror jag till viss del kan vara påverkat av tuffa tider och av laestadianismen, som ju var väldigt sträng. Sen finns det också spår av gammal naturreligion, till exempel så talar vi om manalaiset, underjordiska väsen, ett slags dödsandar kan man säga. Ett ord man kunde skrämma barn med förr, och som också lever kvar som ren svordom. Det här med nåjder, naturläkare, naturmedicin och botande ramsor, det fanns kvar fortfarande för bara nån generation sedan, i viss mån även fortfarande. Ja, det är annorlunda.
En stor skillnad mellan södra Sverige och Tornedalen är väl ljuset?
Jo, växlingen mellan kolsvart och helt upplyst är ju ganska dramatiskt. Men för mig har det aldrig varit något problem att sova om somrarna till exempel. Man känner årstiderna djupt i kroppen, det spelar ingen roll om solen är uppe. Förstås att det var annorlunda på vintern innan man hade el, det fick man ju jättesent i vissa avlägsna byar. Kanske först på 1970-talet. Det är mycket i livsstilen som ändrats sedan mina föräldrar var små. Då hade man ju djur, som ingick i vardagen. Inte bara bland renskötare utan bland de flesta bofasta i byarna. Och förstås var det inte självklart att ha telefon. Nu har ju alla mobiler även om inte det inte finns täckning i alla områden. Så fjällguider och renskötare behöver ofta satellittelefon för att klara sig.
Det är verkligen mycket som förändrats. Om man tänker på de nationella minoriteterna, vad skulle du säga om den utvecklingen?
Jag tror ju att ju mer monokulturellt ett samhälle blir, desto sämre blir det. Därför är det jätteviktigt tycker jag, att de nationella minoriteterna fått en annan status och ett annat erkännande idag. Historielösheten och självhatet har minskat. Föräldrar är mer angelägna om att föra vidare sitt språk till barnen till exempel. Förr ansågs det ju inte viktigt att barnen skulle lära sig föräldrarnas språk, det var en annan tidsanda. Idag tycker mina föräldrar det är jättekul att jag intresserar mig.
Du själv går ju djupt in i både språket och musiken?
Ja, det finns mycket att upptäcka. Men jag till exempel talade inte speciellt mycket meänkieli hemma som barn. Jag har blivit bättre på det i vuxen ålder genom att tala med föräldrarna, mina far- och morföräldrar och andra äldre. Så nuförtiden är jag väldigt inspirerad av att använda språket mer i mitt musikskapande och det syns väl också i mitt val av forskningsämne. Och när jag gör musik så hämtar jag inspiration från händelser och situationer av alla möjliga slag som sammanhänger med kulturen och landskapet.
Torbjörns forskningsfråga lyder: ”Hur låter ett språk rent musikaliskt?” med fokus på meänkieli och samiska. Den som vill veta vad han kommer fram till i sin avhandling får ha lite tålamod. Däremot behöver den som vill höra hur det åter när Torbjörn spelar inte vänta. Gå till Spotify, eller lyssna direkt på:
![By Clem23 (Own work) [GFDL (http://www.gnu.org/copyleft/fdl.html) or CC BY-SA 3.0 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0)], via Wikimedia Commons](https://mangkulturellaalmanackan.files.wordpress.com/2016/06/1280px-panotorne.jpg?w=640)
MÅNGKULTURELLA ALMANACKAN 