Februari är en kort månad men i almanackan händer det mycket! Välj de övningar och tips i Pedagogiska pärlorna som passar er grupp – kanske fokuserar ni på språk? Eller känslor? Eller historia? Här finns faktiskt allt.
Pedagogiska pärlorna för februari 2023 som PDF
Materialet kan användas från förskolan till vuxenverksamheter, välj ut, anpassa och utveckla efter vad som passar dig och din grupp.
Alla publicerade Pedagogiska pärlor finns samlade på sidan Pedagogiska pärlor
Jag är uppvuxen med motti och fläsk. Men hade aldrig kopplat det till det finska, säger IngMarie Bohmelin som har varit med och bildat Förbundet Skogsfinnars intressen i Sverige. Vi är 1,7 miljoner människor i Sverige som har skogsfinskt påbrå. Vi har inte våra namn. Vi har inte våra rötter. Men det ska vi ändra på nu – vi finns! Vi måste in i skolböckerna.
Under 1500-talets slut och vidare under 1600-talet bosatte sig finnar i barrskogsområden i Sverige och Norge. De kom från Savolax och Karelen i nuvarande Finland och var kunniga i svedjebruk. Svedjebruk innebär att man bränner skog för att använda marken för att så säd. Stora landarealer koloniserades med hjälp av svedjandet. Trakterna kallas än idag finnskogar. I Norge är skogsfinnarna en nationell minoritet..
IngMarie förstod att hon härstammade från skogsfinnar när hon släktforskade.
Någon hade kopplat namnet Kähköinen till mitt släktträd i den digitala släktforskningstjänsten Ancestry. Jag förstod ingenting, men ringde upp min pappas kusin som är den sista kvar i den generationen och han sa ”ja vi är nog finnar”.
IngMarie Bohmelin
Kähköinen hade med tiden ändrats till Käck. Men nu försöker IngMarie ta tillbaka släktnamnet. Det är möjligt enligt lag så länge det inte ligger mer än fyra generationer tillbaka.
Sverigefinnarnas dag firas 24 februari till minne av folklivsforskaren och predikanten Carl Axel Gottlund som föddes 24/2 1796. Han startade under 1800-talet den första sverigefinska föreningen i Sverige, och kämpade för skogsfinnarnas rättigheter i Värmland och Dalarna. Fortfarande finns många spår av den skogsfinska kulturen i finnbygderna. Där kan finnas rökstugor, bastur, finska ortnamn, mattraditioner och sägner. Men också fördomar.
Trolldom pratas om – det blir jag tokig på! Det pratas om trollgubbar. Nej men ett sjätte sinne hade de, de kunde ta till sig naturen på ett annat vis. Kunskap som behövs nu, och nu har Greta-generationen möjlighet att förstå och uppskatta detta.
Vad är skogen för dig?
Jag har skogen i ryggraden. Hit åker jag för att hämta kraft. Jag gick som liten i skogen med mormor, det var hon som visade mig. Jag måste röja nu och vill göra det själv. Och jag vill ha ett hållbart skogsbruk med blandskog. Ingen granåker. Kanske lite tall? Jag är jägare, så jag går mycket i skogen. Luktar och lyssnar. När man sitter på pass är det enormt rofyllt, fåglarna kommer så nära som aldrig förr.
Månaden inleds med ett stort firande – kinesiskt, koreanskt, mongoliskt, tibetanskt och vietnamesiskt nyår. Redan då kan det passa bra att förbereda vänskapskort för att sätta en positiv ton på det nya året. Men gör också en koreansk sogotrumma för att kunna fira med buller och bång! Två nationella minoriteter har sina dagar i februari, samer och sverigefinnar. Anknyt till dem 21 februari på Internationella modersmålsdagen, kanske?
Som alltid välj och anpassa efter vad som passar just din grupp!
Hämta Pärlorna som PDF!
Materialet kan användas från förskolan till vuxenverksamheter, välj ut, anpassa och utveckla efter vad som passar dig och din grupp.
Alla publicerade Pedagogiska pärlor finns samlade på sidan Pedagogiska pärlor
I slutet av 1500-talet slog sig en stor grupp finnar ned i Sverige, i huvudsak i Värmlands och Dalarnas skogar. Skogsfinnarna bevarade länge det finska språket, och ännu på 1960-talet fanns det människor som kunde tala värmlandsfinska. Skogsfinnarna satte, genom svedjebruket, prägel på landskapet omkring sig och de förde med sig finsk matkultur till det svenska samhället.
Jo Gröön Husmo, eller Pojansanan Juu som han heter enligt skogsfinsk namntradition, är en av alla värmlänningar som har skogsfinska rötter.
– Som barn på 1970-talet här i yttre Värmland, växte jag upp på mormors och farmors mattraditioner. Jag identifierar idag min barndomsmat som skogsfinsk/svensk/norsk.
Något som förknippas med skogsfinsk matkultur är nävgröten, motti, som skogsfinnarna förde med sig från östra Finland.
– Väldigt många värmlänningar (jag också) åker till hembygdsgårdar på sommaren och äter motti & fläsk. Själv lagar jag nog aldrig den rätten, men jag använder motti ganska ofta på andra sätt. Blandar en sylt med kall motti kallas det hillo i våra trakter, vilket i Finland betyder sylt. Vidare kan t ex fisk och fiskbuljong användas till motti. Jag ser inga regler runt motti.
Nävgrötens dag firas 10 september.
Karhu-Juhas nävgrötsrecept
5 portioner
500 g skrädmjöl
6 dl vatten
1 tsk salt
Koka upp vatten och salt. Lägg försiktig ner mjölet ovanpå vattnet och låt det ångkoka under lock, ca 45 minuter. Lyft därefter på locket och vänd varsamt ner mjölet med en sked, det bildas då små fasta klumpar, det är detta som är motti. Servera med de tillbehör som du tycker bäst om.
Den ryska påsk-kakan påminner om stora cupcakes. För den som provat italiensk panettone är konsistensen och formen bekant. I sociala medier har det blivit som en tävling kring påsk om vem som gör de vackraste kakorna. Kakan ska vara lyxig efter den långa påskfastan.
Kulitjerna bakas tidigt på skärtorsdagen. På långfredagen tar man dem till kyrkan där de välsignas av prästen. På påskdagen går många på besök till släkt och vänner och överallt lämnar gästen en kulitj. Samtidigt får hen en i gengåva. Som tur är håller de sig i många dagar, och om de blir torra går det bra att göra skorpor av dem.
Kulitj är höga och cylinderformade. I alla fall de ryska. Det kan vara klurigt att få tag i formar, konservburkar utan plast på insidan går bra.
Sirpa Humalisto är botkyrkabo och sverigefinne, hon tillhör den karelska minoriteten som traditionellt tillhör ryska kyrkan.
– Min mor lärde mig visserligen hur man gör kulitj, så någon fingerkänsla har jag för det. Men jag måste ändå slå upp receptet. Nu för tiden gör jag det inte varje påsk, men om vi är hemma över påsk då hör det till att jag bakar kulitj .
För två bröd
Ingredienser
0,5 liter handvarm mjölk
50 gram jäst
ca 900 gram lantvetemjöl
2 teskedar salt
4 ägg
3 ägg
200 gram smör eller margarin
1 tesked saffran
1 deciliter russin
(suckat, kardemumma)
Redskap: Måttserie, 2 skålar, kniv, handduk, visp, pensel.
Tillagning
Blanda mjölken, jästen, äggulorna och hälften av mjölet. Låt degen jäsa.
Tillsätt de övriga ingredienserna, saffranet uppblandat i lite varmt vatten och äggvitorna vispade till hårt skum.
Låt degen jäsa långsamt och gör sedan två stora, runda, limpor. Tillsätt så mycket mjöl som behövs för utbakningen.
Det är vanligt att man gör ett ”XB” av degen och lägger på varje bröd. (XB står för Христос воскрес, Kristus uppstår, på ryska) Pensla med uppvispat ägg.
Grädda de jästa kulitjerna i 200 grader i cirka 25 minuter. Strö pudersocker på bröden när de har svalnat. Kulitj skärs i bitar innan den serveras och pascha läggs på bitarna. Servera te eller kaffe till.
Här finns en (lång!) Youtubefilm om hur det går till att baka kulitjer!
Vilka julaftonsseder upplevs som viktiga att bevara då man flyttat från ett land till ett annat? Tarja föddes i byn Muonio i finska Lappland år 1959 och flyttade med sin familj till Sverige och Örebro när hon var tio år.
– Ett av de starkaste barndomsminnen från julfirandet i Finland är när vi alla sex barnen satt finklädda efter julmiddagen i vardagsrummet och väntade på tomten. Vi sjöng då ”joulupukki joulupukki”, en sång som sjöngs i väntan på tomten. Vad jag också minns är att vi alltid klädde granen på julaftonsmorgon. Det var så mysigt!
Tarja berättar att julaftonssederna de haft i Finland efter flytten till Sverige 1969 skulle komma att se snarlika ut. Det finska och svenska sättet att fira jul på skilde sig inte åt så anmärkningsvärt. Men en skillnad var maten på julbordet.
– Under de första åren firade vi på ungefär samma sätt som vi gjort i Finland, förutom att vi inte längre gick på julottan tidigt på juldagsmorgonen. I Sverige hade vi istället som tradition att gå på julfest på Sankt Mikaels församlingshem i Örebro som Finska föreningen anordnat. Till skillnad från den svenska julmaten är det många olika slags lådor på det finska julbordet som exempelvis kålrotslåda, morotslåda och potatislåda. Men vi åt även skinka, köttbullar och sill, maträtter som också finns på det svenska julbordet. Den finska julmaten inkluderar däremot inte lika mycket sötsaker som den svenska. Till julafton åt vi torttu, ett bakverk format som en julstjärna gjort på smördeg och plommonkompott.
I Finland brukade Tarja och familjen gå till kyrkogården på julafton för att besöka och tända ljus för de bortgångna. Efter flytten till Sverige kom nya traditioner, som än idag är viktiga för Tarja att bevara.
– En söndag i december går vi alltid till Finska kyrkan där vi sjunger ”kauneimmat joululaulut”, alltså de vackraste julsångerna. Det är så stämningsfullt och jag blir berörd av att höra dem eftersom jag lyssnat till dessa sånger under hela min uppväxt. Ofta gråter jag och mina systrar en skvätt.
Tarja berättar vidare att hon tycker att traditioner är viktiga, men att föra vidare just finska traditioner till sina barn och barnbarn är inte prioritet, eftersom hennes familj numera representerar fler kulturer, som den franska och vietnamesiska. Det viktigaste på julafton menar Tarja är snarare att få vara tillsammans med familjen och alla barnbarn och få att skapa fina minnen tillsammans.
– Julmaten och andra julaftonstraditioner tar idag influenser från olika håll eftersom vi är en mångkulturell familj. Men den finska kålrotslådan är ett måste!
Kajsa Ekström
Kajsa Ekström studerar etnologi på Södertörns högskola. Mångkulturella almanackan samarbetar med etnologikursen. (Texten är redigerad av Mångkulturella almanackan för att passa på hemsidan).
Finsk kålrotslåda
Ingredienser (10 portioner)
1 kg kålrötter (1 kg motsvarar ca två stora kålrötter)
2 dl ströbröd
4 dl grädde
1 dl sirap
1 ½ tsk mald ingefära
1 msk salt
vitpeppar
1 ägg
Gör så här
Sätt ugnen på 175°C. Skala och skär kålrötter i stora bitar och koka dem i lättsaltat vatten under lock tills de är mjuka. Låt ströbröd svälla i grädde. Häll av kålrotsspadet, men spara det. Mosa kålrotsbitarna eller mixa dem.
Blanda ströbröd, mixad kålrot, sirap samt mald ingefära, vitpeppar och salt. Vispa upp ägg lätt och tillsätt det. Späd med spadet till lös konsistens. Häll massan i en ugnssäker form.
Strö över ströbröd och mönstra ytan med en gaffel. Lägg några smörklickar ovanpå och grädda lådan i 1 1/2–2 timmar, beroende på om man har en hög eller vid form. Lådan kan frysas.
Källa: https://www.ica.se/recept/finsk-kalrotslada-5332/
Joulutortut/finska julstjärnor
Ingredienser (1 sats)
300 gram margarin
5,5 dl vetemjöl
1 tsk bakpulver
2 dl vatten
Plommonfyllning: 250 gram katrinplommon, 3 msk socker & 2 dl vatten
Gör så här
Blanda ihop rumsvarmt fett med mjölet och bakpulvret, blanda med händerna till en smulig deg. Häll i vattnet. Blanda snabbt med händerna ihop till en slät deg. Låt degen vila kallt.
Klipp plommonen i strimlor, tillsätt alla övriga ingredienser och koka fyllningen långsamt i 20 minuter. Svalna ner fyllningen och mixa sedan slät i mixer.
Kavla ut degen och dela det utkavlade degen i fyrkanter 7×7 cm. Klyv alla fyra kanterna med en sporre mot mitten men lämna en liten del hel i mitten där du lägger på fyllningen, sedan viker du in till mitten varannan hörna på fyrkanten så det blir en stjärna. Pensla stjärnorna med ägg och grädda i 225 grader i ca 15 minuter.
Källa: https://www.tasteline.com/recept/mammas-finska-julstjarnor/
Stockholm, Sveriges huvudstad. Eller Tukholma, Stokholmi och Stuehkie som staden heter på några av Sveriges nationella minoritetsspråk. Språk som har talats i staden sedan dess grundande. Mångkulturella almanackan, med Andreas Jonasson som guide, ordnade 12 juni 2019 en stadsvandring i de nationella minoriteternas fotspår. Den här gången höll vi till helt och hållet i Gamla stan.
Per Anders Fogelström nämner i en av sina böcker att ”mycket av det blod, svett och tårar som byggde Stockholm var finskt”, något som gäller även de övriga nationella minoriteterna. Tyvärr är det sällan som det syns några tydliga spår i stadsmiljön efter gruppernas långa närvaro. En orsak kan vara att huvuddelen av Stockholms nationella minoriteter tillhört ”småfolket”, alltså varit pigor, drängar, dagsverkare, knektar, notfiskare, åkare, dragare och skräddare. Livsviktiga yrken för en stad, men som till skillnad från adel och storhandlare aldrig reser bestående monument över sin gärning, får gator uppkallade efter sig eller statyer resta som minne efter dem.
Den sverigefinska arbetarförfattaren Antti Jalava skrev 1983 till sina sverigefinska landsmän:
”Det är en gåta för mig att sverigefinnarna alltid, från medeltiden till våra dagar, har låtit sig skuffas undan, så att efter några generationer har det återstått bara enstaka ortsnamn eller låneord, hembygdsmuseets utställningsmonter eller förortens vindpinade asfaltsgångar som minne efter dem.”
Under vandringen besökte vi platser som på olika sätt kan kopplas till de nationella minoriteterna. Vi stannade till vid Stora Nygatan 5, idag mer känd som ett tillhåll för jazzälskare (på bilden ovan står vi på andra sidan gatan), en gång i tiden en kyrka som kom att spela en avgörande roll i samernas möjligheter till utbildning. Vi var på Västerlånggatan, gatan som 2010 av Sveriges radio korades som Stockholms finskaste gata. Vi besökte Stockholms och Sveriges första synagoga som utöver sin judiska historia också ruvar på en för många okänd samisk berättelse. Vid slottet fick vi en förklaring till varför hovet under så lång tid höll finnar och samer som anställda. Ett stenkast bort lär dessutom Sveriges första resande-romer ha övernattat sin första natt i huvudstaden den 29 september 1512. Därför är 29 september Resandefolkets högtidsdag.
Ungefär en vecka tar det för sima, eller mjöd som drycken kallas på finlandssvenska (svenskan som talas i Finland) att bli färdig. Om man gör den själv vill säga. Idag finns nämligen den finska valborgsdrycken att köpa på flaska i många vanliga matbutiker i Sverige. ”Men helst ska det vara kotisima, hembrygd sima, då blir det som godast” tycker Raija.
Raija är född i Finland och kom till Sverige 1969 som 17-åring. ”Då fick man göra all finsk mat själv hemma, det fanns inte att köpa i de vanliga butikerna i Göteborg, iallafall inte de första åren. Sima tror jag inte fanns att köpa i butiker i Finland heller när jag var ung. Det är något som man alltid gjort hemma. Det hör till att man gör den själv.”
Sima är en dryck som druckits bland finsktalande i Sverige, Finland och Ryssland i hundratals år. I svenska Tornedalen lever traditionen kvar och kallas simmaa på meänkieli. Raija är inte från Tornedalen, utan från Sodankylä, en stad ungefär i mitten av finska Lappland, i jämnhöjd med Kiruna. ”I byarna kring Sodankylä där jag är född, i norra Finland, kallade vi vår dialekt av finska för lannankieli, lantalaisets* språk, vilket är väldigt nära det som kallas meänkieli i Sverige. Så nog kallade vi drycken för simmaa också egentligen.”
Tidigare i historien användes björksav och honung, en variant som fortfarande bryggs, men allt sedan citroner blev vanligare i Norden är det främst drycken som är gjord på farinsocker och citron som man idag förknippar med sima. ”Min farmor, Priita Josefiina, brukade göra sima av björksav och honung varje vår. Hennes sima ansågs vara den bästa i hela byn” berättar Raija. ”Precis som hennes rieska (tunnbröd av potatis) och kampanisut (en slags söt kaka formade som kammar). Alla ville veta hennes recept, men det behöll vi inom familjen…”
Någon gång under 1900-talets början blev det tradition att dricka sima vid Valborg, tidigare var det en lite exklusivare vårdryck som kunde drickas lite när som helst, när saven steg. ”Så var det iallafall hos oss, att den dracks lite när som helst under våren, om man hade tillgång till råvarorna. Männen brukade få med sig sima eller kotikalja (liknar den svenska svagdrickan) när de arbetade i skogen eller på åkern. Min mamma gjorde stora mängder kotikalja varje helg som de förvarade och jäste under trappen. Det ingick i varje husmoders baskunskaper att förse familjen med dessa drycker.”
”Där uppe kallades folk efter byarnas och gårdarnas namn. Så min farmor, Priita Josefiina kallades ibland Aholan Priita efter platsen Ahola där hennes föräldrar kommer ifrån. Priita Josefiinas recept är inte längre hemligt, så det bjuder Raija gärna på! Varför inte pröva på sima till Valborg i år?
Priita Josefiinas sima:
Ingredienser:
8 liter björksav (kan bytas ut mot vatten om det är svårt att få tag i sav)
500 g farinsocker
200 g honung
500 g socker
3 citroner
2 ärtstora bitar färsk jäst
Samt socker och russin i efterhand.
Gör så här:
Russinen kommer att åka upp och ner i flaskan. Efter en vecka har de slutat att flyta upp och ner och ligger still och flyter längst upp i flaskan. Då är siman klar att drickas. Serveras med varma friterade munkar eller tippaleivät. De sistnämnda kan vara svåra att få tag på i Sverige, men brukar finnas i matbutiker som säljer finsk mat.
*Lantalaiset (pl.), lantalainen (sing), namnet på den bofasta befolkningen i vissa byar i norra Finland. Också finsktalande/meänkieli-talande i Sverige, i synnerhet i Malmbergen och Kiruna-området, brukar omväxlande kallas lantalaiset eller kväner. Språket, eller dialekten, som kallas lannankieli, hör till den finsk-ugriska språkfamiljen och är besläktat med meänkieli och andra nordfinska dialekter, och talades i hela Nordkalotten innan det moderna finska språket introducerades genom folkskolor, inflyttning söderifrån och genom radio samt TV. På vissa håll har lannankieli överlevt och vissa är än idag tvåspråkiga och talar både finska och lannankieli.
Memma, eller mämmi som den heter på finska, är en finsk klassisk påskdessert, gjord på rågmjöl, rågmalt och sirap. Exakt när finnarna började äta memma är okänt, men troligtvis började memmans resa hos persisktalande folkslag, som sedan förde den med sig till Ryssland. Därifrån kom den till Finland, där den kom att bli älskad och få ett nytt namn, och kanhända lite andra ingredienser. Och nu har cirkeln slutits eftersom iranierna i Finland och Sverige har upptäckt att memma nästan är identisk med samanu, en rätt som spelar en viktig roll i det traditionella firandet av Nouroz-firandet..
För på haft sin-bordet som dukas fram inför Nouroz ska det enligt traditionen finnas sju saker från naturen som börjar på ”s”. Som sib (äpple), serke (vinäger), sabze (vetegroddar), sombol (hyacint), somagh (mald, torkad syrlig krydda), sir (vitlök), och så förstås, samanu. Haft betyder 7 (sju) och ”sin” är namnet på bokstaven ﺲ som finns i det persiska alfabetet och motsvarar bokstaven ”s” i det latinska alfabetet.
Maria Masoomi är jämställdhets- och integrationskonsult och har dessutom bra koll på mat.
Hur hamnade memman på haft sin-bordet?
– Det är en intressant historia, barn och tonåringar är kanske inte så förtjusta i memma, men det är ett måste på haft sin-bordet. När jag kom till Sverige var det jättesvårt att få tag i samanu. Då upptäckte vi att finländare ju äter memma till påsk, något som är mycket likt samanu, och dessutom ungefär vid samma tid på året som iranier traditionellt äter samanu. Därför var det många iranier som köpte och än idag köper den finska varianten.
På alla sju kommunala vård-och omsorgsboenden i Botkyrka kommun, söder om Stockholm, används Mångkulturella almanackan.
– Högtider och måltider är mycket viktiga händelser på våra boenden, berättar sektionschef Carin Djäken. Liksom att markera årstidernas gång, det gör vi bland annat genom våra trädgårdsodlingar.
I Botkyrka finns två finskspråkiga avdelningar, en i Alby och en i Tumba. Botkyrka är sedan 2010 finskt förvaltningsområde. I förvaltningsområden har enskilda, enligt Lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk, rätt att använda sitt minoritetsspråk i sina skriftliga och muntliga kontakter med myndigheter. De har också rätt att få tillgång till äldreomsorg och förskola helt eller delvis på minoritetsspråket, i det här fallet finska.
Carin Djäken tror att arabiska och turkiska är de språk som står i tur för egna avdelningar. Att det finns personal som behärskar flera språk är särskilt viktigt i kontakten med äldre som drabbats av demenssjukdomar.
Mångkulturella almanackan kommer till användning för att personalen ska vara förberedd på de boendes högtider. Den används också som ett hjälpmedel för att planera personalens ledigheter.
MÅNGKULTURELLA ALMANACKAN 