1685 fanns en liten grupp judar som bodde vid Järntorget i Gamla stan. De firade Lövhyddofesten och blev sedan utvisade på grund av detta. Detta är den första judiska helgdag som vi säkert vet firats i Sverige. Det är förstås troligt att högtiderna Rosh Hashana och Jom Kippur också hade firats, eftersom de infaller strax innan. Men en lövhydda på en gård i Gamla stan väckte nog uppmärksamhet.
På den tiden var det inte religionsfrihet i Sverige. Alla var tvungna att tillhöra Svenska kyrkan. 1779 infördes Sveriges första lag om religionsfrihet. Men den religionsfriheten var begränsad och gällde bara för personer som var födda utomlands.
Lövhyddohögtiden
Sukkot som pågår en vecka är både en skördefest och en påminnelse om judarnas 40-åriga ökenvandring efter uttåget ur Egypten. Då byggs lövhyddor av löv, granris, halm eller vass. Sukkot betyder lövhyddor på hebreiska. Lövhyddorna är en symbol för de tillfälliga bostäder som israeliterna använde under ökenvandringen. Och samtidigt en symbol för hur Gud skyddade dem då. Man ska tillbringa mycket tid i lövhyddan, gärna äta sina måltider där.
Den sista dagen av sukkot är Shmini atzeret. Sedan kommer Simchat Torah, Torafesten 18 oktober.
Lydia Nanono har intervjuat Jessica, 22 år, som bor i Sandsborg i södra Stockholm år om hennes julfirande. Jessica studerar statsvetenskap.
Lydia: Ja okej. Var kommer du att fira jul i år? Och vilket datum firar ni jul och varför?
Jessica: I år kommer jag att fira jul hemma hos mig med min familj, mina kusiner, bröder och mamma. Vi firar jul den 25 december för att det är då jul egentligen är, universellt är det på juldagen.
Lydia: Så det är inte svensk jul?
Jessica: Nej exakt det är faktiskt därför. Vi är inte svenskar, vi är ugandier, och det är därför vi firar jul den 25:e som resten av världen. Det är inte julen i sig som vi firar utan det är mer som en ursäkt att samlas som en familj.
Lydia: Vad äter ni på juldagen och tycker du att det är viktigt med julklappar?
Jessica: Oh my gosh vad äter vi inte! Vi (förutom mig som är pescetarian) äter ugandisk mat som chapati, jordnötssås med fisk, ris, kyckling, kött, matoke. Och jag kommer i år att ha vegansk lasagne, linser, sötpotatis … Mycket bakelser också.
Matoke, matbananer. (Bild Wikipedia)
Jag tycker inte det är viktigt med julklappar speciellt nu som vuxen. Det är inte alltid man kan ge julklappar. Alltså jag är så van vid att klapparna inte är det jul handlar om. Det har handlat om min familj, mina kusiner. Har alltid fått något litet alltså men det har aldrig varit bilden generellt som man har, du vet julen julklappar.
Lydia: Vad ser du extra fram emot denna juldag? Finns det något som du inte ser fram emot?
Jessica: Denna jul ser jag fram emot maten. Haha, jaa stressen, min ångest som kommer då och då.
Lydia: Har du ett speciellt minne som du vill dela med dig av?
Jessica: Haha alltså när jag var liten trodde jag så, så mycket på tomten. Mina föräldrar bad oss att ställa fram kakor och mjölk till tomten i vardagsrummet. Nästa dag när vi kom ned såg jag att glaset var tomt och kakorna var uppätna. Vi hade ställt fram ingefärskakor och chokladkakor och tomten hade druckit upp mjölken och ätit chokladkakorna. Alltså vet du mitt hjärta, jag var så här: jag höll glaset och sa ”tomten har druckit från det här glaset” haha alltså jag var helt så här ooh my gosh! Han hade bara ätit chokladkakorna men inte ingefärskakorna. Så jag sa till mamma ”tomten gillar inte ingefärskakor”.
Lydia Nanono studerar etnologi på Södertörns högskola. Mångkulturella almanackan samarbetar med etnologikursen. (Texten är redigerad av Mångkulturella almanackan för att passa på hemsidan).
Maja Johansson har intervjuat sin pappa om Första maj. Så länge jag kan minnas har första maj, eller arbetarrörelsens internationella dag, alltid firats i min familj och varit den högtid som är viktigast för oss. Det är en av de två sekulära helgdagar vi har i Sverige (den andra är Sveriges nationaldag den 6 juni) men är en helgdag även i många andra länder runtom i världen. Första maj har sedan år 1890 varit en arbetarhögtid där fokuset på den tiden var kampen för 8 timmars arbetsdag, och är än idag en dag för firande samt kamp och demonstrationer kopplade till ojämlikhet, klass och arbetsvillkor.
Jag har intervjuat min pappa Per Erixon om första majs ursprung, betydelsen av arbetarrörelsens dag och inkludering. Han är 66 år gammal, pensionerad och har varit politiskt aktiv sedan början av 1970-talet. Enligt Per var startskottet för första maj som högtidsdag i Chicago 1886, men det sågs inte som en högtidsdag förrän några år senare.
– Det hölls en demonstration i Chicago i början av maj 1886, några arbetare hade skjutits av polisen någon dag innan. Lokala anarkister samlades för att protestera mot det här, det kastades en bomb mot polisen och det var några anarkister som blev arresterade för det men det finns inga bevis för att det var de som kastade. Det är det egentliga ursprunget, så småningom blev det ju utropat till arbetarrörelsens dag officiellt men det kom lite senare, berättar Per.
Hans eget firande av första maj är inget han fick från hemmet utan något han hittade själv.
–När jag var liten hade jag knappt hört talas om första maj, farsan var ju bondgrabb och mamma var från någon slags liberal kulturell medelklass. Sen blev jag mer och mer intresserad under tonåren, och då var ju den stora konflikten Vietnamkriget, det höll på för fullt 1972. Det var första gången jag var på en första maj-demonstration, alla demonstrationståg samlades vid Norra Bantorget och höll ett gemensamt firande som bara var inriktat på att stoppa kriget i Vietnam. Olof Palme talade minns jag. Sen 1975 har jag firat dagen med syndikalister eller anarkister varje år.
Nuförtiden ser ett vanligt första maj-firande för Per ungefär likadant ut varje år. Dagen börjar tidigt vid La Mano, minnesmärket i Stockholm för de svenskar som dog i det spanska inbördeskriget, där han möter upp vänner och andra kamrater från den syndikalistiska fackföreningen SAC. De tar sig sedan till Sergels torg och går i ett demonstrationståg till Stortorget i Gamla stan. där det hålls tal och allsång, och efter det fortsätter festen och sångerna i ett kollektivägt hus på Södermalm. Men några av de firanden som Per har deltagit i under åren minns han extra väl.
Syndikalisternas första maj i Stockholm, 2011. (Bild Wikipedia)
– Ett år, jag tror det var 1983, så höll vi på att fira när vi hörde att nazister skulle ha en demonstration i Humlegården, så vårt första maj-tåg blev ett antinazist-tåg. Jag tror vi var 5000 personer som blockerade deras tåg den dagen, inte bara anarkister. Ett annat år var jag i Paris och firade med syndikalisterna där, jag har också firat i Barcelona. År 1996 firade jag första maj i Istanbul, det hölls en demonstration med hundra tusen människor så det var speciellt. Tre demonstranter blev ihjälskjutna av polisen och det blev enorma kravaller. Just det här året inföll första maj på en helg och alla oberoende fackföreningar hade bestämt sig för att vara med gemensamt så det blev jättestort.
Det märks under intervjuns gång att första maj är en viktig högtid för Per, det har inte gått ett år sedan 1975 utan att han har firat dagen på något sätt. Han har inte heller haft någon vana av att fira valborgsmässoafton, som infaller dagen innan första maj, sedan han var liten då han tycker det känns viktigt att komma till firandet den första maj respektabel. Jag frågar honom varför dagen betyder så mycket för honom.
– Jag känner att första maj är mycket mer betydelsefullt än många av de andra högtiderna. De andra, som julen och midsommar, är tillfällen att träffa familjen mest, annars känner jag inte något för de dagarna. Första maj känns betydelsefullt på ett större plan för mig. Det är symbolisk på nåt sätt, en del folk träffar jag inte förutom första maj så det blir ett sätt att samla ihop sig och visa att vi finns kvar. Det är väldigt viktigt för mig, att en gång om året samla styrkorna och se att det finns människor kvar som kämpar för det slags samhälle som vi vill ha.
Arbetarrörelsens dag är en högtid som inte alla känner till, trots att det är en röd dag i Sverige. Och det är heller inte en dag som alla har anledning att fira, menar Per.
– Det hålls ju många olika demonstrationståg, Vänsterpartiet har sitt, Socialdemokraterna har sitt och vi har vårt bland annat. Det är en väldigt blandad skara av människor men det är ju inte precis vem som helst som deltar, det bygger ju på att man har någon slags medvetenhet om ojämlika förhållanden i samhället och tanke om arbetare, arbetsförhållanden och att det finns en motsättning mellan arbete och kapital i samhället.
Han fortsätter prata om de som ändå firar första maj och deltar i demonstrationstågen, vilket är både vuxna och barn. Han tror dock att det demonstrationståg han brukar delta i är mer homogent än några av de större tågen.
– Det är nog ungefär lika många kvinnor och män som går med i vårt tåg, och en massa barn. Men jag tycker nog att det finns en obalans hos oss, det är fler vita än icke-vita som deltar men alla är ju välkomna. Jag tror det är för att SAC är ganska litet, men nu har de börjat med ett stort arbete för migrantarbetare, de hjälper dem att höja sina löner och arbeta för sina rättigheter. De har också börjat samarbeta med organisationer som jobbar i Husby för att svara på folks frågor kring sina anställningar. Så de börjar bli mer inkluderande, det har ju inte med första maj att göra men man kommer nog kunna se fler deltagare från de hållen nästa firande. Jag ser väldigt mycket fram emot att covid-19 ska få ett slut så vi kan fira ordentligt nästa år.
Maja Johansson studerar etnologi på Södertörns högskola. Mångkulturella almanackan samarbetar med etnologikursen. (Texten är redigerad av Mångkulturella almanackan för att passa på hemsidan).
Stockholm, Sveriges huvudstad. Eller Tukholma, Stokholmi och Stuehkie som staden heter på några av Sveriges nationella minoritetsspråk. Språk som har talats i staden sedan dess grundande. Mångkulturella almanackan, med Andreas Jonasson som guide, ordnade 12 juni 2019 en stadsvandring i de nationella minoriteternas fotspår. Den här gången höll vi till helt och hållet i Gamla stan.
Per Anders Fogelström nämner i en av sina böcker att ”mycket av det blod, svett och tårar som byggde Stockholm var finskt”, något som gäller även de övriga nationella minoriteterna. Tyvärr är det sällan som det syns några tydliga spår i stadsmiljön efter gruppernas långa närvaro. En orsak kan vara att huvuddelen av Stockholms nationella minoriteter tillhört ”småfolket”, alltså varit pigor, drängar, dagsverkare, knektar, notfiskare, åkare, dragare och skräddare. Livsviktiga yrken för en stad, men som till skillnad från adel och storhandlare aldrig reser bestående monument över sin gärning, får gator uppkallade efter sig eller statyer resta som minne efter dem.
Den sverigefinska arbetarförfattaren Antti Jalava skrev 1983 till sina sverigefinska landsmän:
”Det är en gåta för mig att sverigefinnarna alltid, från medeltiden till våra dagar, har låtit sig skuffas undan, så att efter några generationer har det återstått bara enstaka ortsnamn eller låneord, hembygdsmuseets utställningsmonter eller förortens vindpinade asfaltsgångar som minne efter dem.”
Under vandringen besökte vi platser som på olika sätt kan kopplas till de nationella minoriteterna. Vi stannade till vid Stora Nygatan 5, idag mer känd som ett tillhåll för jazzälskare (på bilden ovan står vi på andra sidan gatan), en gång i tiden en kyrka som kom att spela en avgörande roll i samernas möjligheter till utbildning. Vi var på Västerlånggatan, gatan som 2010 av Sveriges radio korades som Stockholms finskaste gata. Vi besökte Stockholms och Sveriges första synagoga som utöver sin judiska historia också ruvar på en för många okänd samisk berättelse. Vid slottet fick vi en förklaring till varför hovet under så lång tid höll finnar och samer som anställda. Ett stenkast bort lär dessutom Sveriges första resande-romer ha övernattat sin första natt i huvudstaden den 29 september 1512. Därför är 29 september Resandefolkets högtidsdag.
Mångkulturella almanackan och Studieförbundet Bilda Öst blandar religion, samhällsfrågor och folkliga traditioner i en rad aktiviteter under våren 2019. Vi skapar plats för olika perspektiv att mötas med grund i almanackan. Varmt välkommen!
Vårt vårprogram vänder sig till alla åldrar. Barn och vuxna kan delta tillsammans på det mesta. Minst en gång, förhoppningsvis två, kommer vi att vara utomhus. Precis som i Pedagogiska pärlorna mixar vi praktiska, kreativa saker med mer teoretiska.
Ingen föranmälan och ingen avgift, bara att dyka upp. Förutom tillfällena nedan, så finns också möjlighet att delta i en heldags workshop i kalligrafi. Läs mer om den här.
Onsdag 13 mars, kl. 17.30
Plats: Hallunda bibliotek, Hallunda JAG STANNAR TILL SLUTET
Författarsamtal med Fatemeh Khavari. Hösten 2015 kom över 20 000 unga afghaner till Sverige. 2017 fick många besked om att de inte fick stanna i landet. Då var Fatemeh Khavari 17 år och hon blev ledare för tusentals ungdomar. Det här är en berättelse om vad ett liv på flykt gör med en människa. Om att bygga en folkrörelse av samhällets mest utsatta. På Källkritikens dag. Samarbete med Hallunda bibliotek.
Fredag 29 mars
Plats: Mångkulturellt centrum, Hörsalen och Verkstan INFÖR EARTH HOUR & INTERNATIONAL TRANSGENDER DAY OF VISIBILITY
Klimatförändringar och förlust av biologisk mångfald. Två ödesfrågor! Earth Hour, som infaller den 30 mars klockan 20.30–21.30 uppmärksammar de frågorna. Earth Hour startade år 2007, som en enkel symbolhandling för klimatet. International Transgender Day of Visibility firades första gången 2009. Det är en dag för att visa stöd och uppmärksamma de transpersoner som kämpar för sina rättigheter. Gör ett spel i Verkstan. Gör ett spel att spela under jordtimmen (Earth Hour) nästa dag. Från 8 år.
Kl. 15–17.
Filmen Rädda våra liv av Camilla Gisslow handlar om tre transsexuella barn och deras historier. Visas i Hörsalen kl. 18. I samarbete med Doc Lounge Stockholm.
Fredag 26 april, kl. 17.30–20.30
Plats: Mångkulturellt centrum, Utställningshallen MARIAMA JOBE: IMANE. BOK-SLÄPP!
Mariama Jobes bok handlar om de fem bönerna som muslimer dagligen ber, och trons berg- och dalbana. Tron kallas för Imane, det är också ett namn som många flickor bär.
Mariama Jobe vann finalen i Ortens Poesi 2016. Förra året gav hon ut diktsamlingen Sannu och i år kommer alltså Imane. Boken tar upp högerextrema vindar och islamofobi men utforskar också inbördeskriget i den unga muslimens hjärta, mellan det materiella och det andliga. Med exempel ur sitt eget liv har Mariama skrivit kring bönerna och försökt konkretisera det som gör oss alla till människor, sorgen av att förlora en närstående, utbrändhet, sjukdomar och sjukhusbesök, skolgången.
Boksläppet sker i Utställningshallen. 18.00 inleder vi, därefter framträder en ung poet på temat stolt muslim, kl. 19.00 boksamtal med Mariama Jobe. Vi bjuder bl.a. på gambisk dryck och piroger. I Valdagsrummet intill utställningshallen finns aktiviteter för barn. Biblioteket , en trappa ner, är reserverat som bönerum under kvällen.
Onsdag 8 maj
Plats: Mångkulturellt centrum (utomhus om vädret tillåter) VÅREN KOMMER MED AL-KHIDR OCH SANKT GÖRAN
23 april firar scouter S:t Georgsdagen. S:t Göran som han heter på svenska, var en riddare som räddade en stad och en prinsessa från en farlig drake. Han firas 5–6 maj av ortodoxa kristna. På romani kallas högtiden Ederlezi och firas av romer från Balkan, såväl muslimer som kristna. I Mellanöstern identifieras ofta S:t Göran som profeten Al-Khidr. Aleviternas Hıdırellez högtidlighåller mötet mellan Al-Khidr och profeten Elias. Prova på aktiviteter med Homenetmen scoutkår från Södertälje. Marita Castro, berättare, berättar historien om Sankt Göran och draken. Nevin Kamilagaoglu, Alevitiska Riksförbundet berättar om högtiden Hıdırellez. Ali Çağan spelar saz och sjunger alevitiska sånger.
Onsdag 12 juni, kl. 18
Plats: Stockholms innerstad, samling Sergels torg utanför tunnelbanan STADSVANDRING I STOCKHOLM I DE NATIONELLA MINORITETERNAS FOTSPÅR
I århundraden har Stockholm bebotts av människor med annat eller fler modersmål än svenska. Finsktalande har bott i staden så länge som den har funnits. De nationella minoriteterna har lämnat ytterst lite spår efter sig i den offentliga miljön i förhållande till sin långa närvaro och gruppernas storlek. Men spåren finns, om man bara vet var man ska leta! Stadsvandringen är en resa från medeltidens Stockholm till tiden för arbetskraftsinvandring och miljonprogrammets tid. Andreas Ali Jonasson, Mångkulturella almanackan, leder vandringen.