Mexikansk mat: Chiles en nogada

Just nu, hösten 2016,  ställer Gabriela Villagrán Backman ut fotografier från Fittja på Mångkulturellt centrum. Efter tjugo år i norra Botkyrka känner hon sin hembygd. Samtidigt är hon också hemma i sin pappas födelseland, Mexiko, där hon själv växte upp. För alla som tycker att mat är ett bra sätt att vidga sina vyer har Gabriella gjort en kokbok med mexikanska recept anpassade för de råvaror som finns i Sverige.

När man ska laga helgmat på mexikanskt sätt så finns det inga måsten, säger Gabriela, det är verkligen fritt. Inte alls som svensk påsk eller jul, när man vet att det är sill som gäller, eller köttbullar.

Men den 15 september, på självständighetsdagen, Mexikos nationaldag, så finns det en speciell rätt som är populär eftersom den fångar upp färgerna i flaggan. Grönt som chili, rött som granatäpple och vitt i form av en valnötssås. Den heter ”chiles en nogada”.

bok

Meänkieli ett levande minoritetsspråk

Den 15 juli är sedan tre år tillbaka Märkesdag för tornedalingar och kväner. Torbjörn Ömalm, tornedaling, tycker att dagen är viktig för att den höjer språkets status. Ju ju mer monokulturellt ett samhälle blir, desto sämre blir det. Därför är det jätteviktigt  att de nationella minoriteterna fått en annan status och ett annat erkännande idag, säger Torbjörn som är musiker och doktorand i musikalisk gestaltning.

Den 15 juli infaller tornedalingarnas bemärkelsedag. Vad betyder den dagen för dig?

För mig är begreppet tornedaling inte alldeles enkelt eftersom det geografiska Tornedalen är mindre än det område där det talas tornedalsfinska, meänkieli. Som Gällivare kommun, där jag kommer ifrån, det ligger inte i själva geografiska Tornedalen. Ändå tycker jag det är betydelsefullt med en dag som 15 juli. Den höjer språkets status. För mig är det i första hand den språkliga frågan som är viktig, den tornedalska identiteten är lite mer splittrad än till exempel den samiska som jag uppfattar den.

By Clem23 (Own work) [GFDL (http://www.gnu.org/copyleft/fdl.html) or CC BY-SA 3.0 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0)], via Wikimedia Commons
By Clem23 (Own work) [GFDL (http://www.gnu.org/copyleft/fdl.html) or CC BY-SA 3.0 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0)%5D, via Wikimedia Commons
Du bodde länge i Stockholm? Hörde du till de som gillade de kalla vintrarna för några år sen?

Vinter i Stockholm, det var inget för mig. Snö och kyla var bara ett praktiskt problem, ”tänk om jag inte kan ta mig till jobbet”.

Så kyla var inget som gav dig hemkänsla i exilen?

Nej, inte vädret. Om jag skulle söka upp nåt som gav hemkänsla, då kunde jag gå på museum, exempelvis Etnografiska eller Naturhistoriska riksmuseet. Något som handlade om Arktis eller som gav en arktisk känsla, ofta något kring samisk kultur. Det fick jag inte genom vardagsvädret.

Du känner samhörighet också med samer?

Absolut, jag har även själv skogsamiska rötter. Det finns massor med beröringspunkter och gemensamma drag. Vi är släkt, det finns ett kulturellt och språkligt släktskap. Och vi har ju dessutom drabbats av samma oförrätter från svenska statens sida. Den erfarenheten delar vi ju dessutom med till exempel romer.

Och nu har du flyttat hem igen. Hur skulle du beskriva den tornedalska identiteten?

Något jag känner igen och känner mig hemma med är en mörk humor, att kunna berätta om allvarliga saker på ett sätt som kan låta hemskt på ytan. Det där tror jag till viss del kan vara påverkat av tuffa tider och av laestadianismen, som ju var väldigt sträng. Sen finns det också spår av gammal naturreligion, till exempel så talar vi om manalaiset, underjordiska väsen, ett slags dödsandar kan man säga. Ett ord man kunde skrämma barn med förr, och som också lever kvar som ren svordom. Det här med nåjder, naturläkare, naturmedicin och botande ramsor, det fanns kvar fortfarande för bara nån generation sedan, i viss mån även fortfarande. Ja, det är annorlunda.

En stor skillnad mellan södra Sverige och Tornedalen är väl ljuset?

Jo, växlingen mellan kolsvart och helt upplyst är ju ganska dramatiskt. Men för mig har det aldrig varit något problem att sova om somrarna till exempel. Man känner årstiderna djupt i kroppen, det spelar ingen roll om solen är uppe. Förstås att det var annorlunda på vintern innan man hade el, det fick man ju jättesent i vissa avlägsna byar. Kanske först på 1970-talet. Det är mycket i livsstilen som ändrats sedan mina föräldrar var små. Då hade man ju djur, som ingick i vardagen. Inte bara bland renskötare utan bland de flesta bofasta i byarna. Och förstås var det inte självklart att ha telefon. Nu har ju alla mobiler även om inte det inte finns täckning i alla områden. Så fjällguider och renskötare behöver ofta satellittelefon för att klara sig.

Det är verkligen mycket som förändrats. Om man tänker på de nationella minoriteterna, vad skulle du säga om den utvecklingen?

Jag tror ju att ju mer monokulturellt ett samhälle blir, desto sämre blir det. Därför är det jätteviktigt tycker jag, att de nationella minoriteterna fått en annan status och ett annat erkännande idag. Historielösheten och självhatet har minskat. Föräldrar är mer angelägna om att föra vidare sitt språk till barnen till exempel. Förr ansågs det ju inte viktigt att barnen skulle lära sig föräldrarnas språk, det var en annan tidsanda. Idag tycker mina föräldrar det är jättekul att jag intresserar mig.

Du själv går ju djupt in i både språket och musiken?

Ja, det finns mycket att upptäcka. Men jag till exempel talade inte speciellt mycket meänkieli hemma som barn. Jag har blivit bättre på det i vuxen ålder genom att tala med föräldrarna, mina far- och morföräldrar och andra äldre. Så nuförtiden är jag väldigt inspirerad av att använda språket mer i mitt musikskapande och det syns väl också i mitt val av forskningsämne. Och när jag gör musik så hämtar jag inspiration från händelser och situationer av alla möjliga slag som sammanhänger med kulturen och landskapet.

Torbjörns forskningsfråga lyder: ”Hur låter ett språk rent musikaliskt?” med fokus på meänkieli och samiska. Den som vill veta vad han kommer fram till i sin avhandling får ha lite tålamod. Däremot behöver den som vill höra hur det åter när Torbjörn spelar inte vänta. Gå till Spotify, eller lyssna direkt på:

https://soundcloud.com/torbj-rn-malm-1/siela-mettassa

 

Läs mer om tornedalingar på minoritet.se

 

 

Det enade Tyskland 25 år

Brandenburger tor

Tyska enhetens dag, som Tysklands nationaldag heter i översättning, kommenterades av der SPIEGEL med orden: Vereint, doch nicht einig. Förenade, dock inte eniga, som Frank-Michael Kirsch, Mångkulturella almanackans kollega, översatte. Här hans reflektioner med anledning av dagen.

För mig är det en glädjens dag. Varför? Farhågor som man hade bland annat i Storbritannien och även i Sverige 1990 att det nya stora Tyskland skulle komma att dominera på ett olycksaligt sätt har inte besannats. Tvärtom. Tyskland är idag en integrerad del i fredsprojektet Europa. När jag ser mina landsmän i München, Berlin och Thüringen under dessa dagar, hur de välkomnar människor som flyr från Islamiska Statens terrorism, då får jag gåshud och känner glädje. Och politikerna har lärt sig lyssna på människorna, en konst man knappast behärskade i väst under den tyska enhetens första år.

Första gången jag kände att normaliteten återvänt var 2006, mitt under fotbolls-VM. Stämningen i värdlandet Tyskland var oförglömlig. Den tyska Förbundspresidenten sa att han trivs med de hundratusentals tyska flaggorna. ”Nu behöver jag inte längre köra ensam med den på bilen.”

Officiellt är jubileet en stor dag. Många tal kommer att hållas. Men för mig var Berlinmurens fall 9 november 1989 större än den tyska föreningen 3 oktober 1990. Vi firade 25 år av murens fall i vårt hem i Rönninge med svenska, tyska, österrikiska, franska och skotska vänner. I frihetens tecken. En och annan anekdot från DDR-tiden berättades.

Frank-Michael Kirsch, professor i tyska, docent i skandinavistik. Född 1954 i Burg (Sachsen-Anhalt, DDR).

Bild: Unter den Linden mot Brandenburger Tor. Foto: Heike Christine Kirsch.

Chiles nationaldag – ingen vanlig dag

Idag är det Chiles nationaldag. Men landet vaknar upp till följderna av en kraftig jordbävning. En miljon människor har evakuerats. Flera har omkommit.

Mångkulturella almanackan planerade sedan tidigare ett inlägg om nationaldagen och hade redan pratat med Botkyrkabon Dani Ruz, 26 år. Då berättade hon:

– Nationaldagen har alltid varit en stor happening för alla chilenare. Maten är viktigast: empanadas och majspaj (pastel de choclo). Och så dricker vi chicha, ett majsbrännvin, och rödvin. I Sverige firar man hemma hos nån eftersom det är för kallt att vara utomhus. Utom förstås när vi flyger drake, för det hör också till. Sen spelar man chilensk folkmusik och dansar cueca. Det är uppvisningsdans, den dansar bara de som verkligen kan, åtminstone i min familj. Vi andra klappar takten.

Men dagen idag är inte en vanlig dag. Media rapporterar att jordbävningen utanför Santiagos kust mätte 8,3 på Richterskalan. Massor av människor har fått sina liv sönderslagna, även om de själva överlevt. Genom Facebook har anhöriga i Sverige kunnat se ”vänner som markerats som i säkerhet”. Såklart viktigt för alla som utöver den allmänna medkänslan också har närstående som de oroar sig för. I Chile är det knappast läge för att göra som många brukar – åka till havet för att tillbringa helgen där. För i samband med nationaldagen är folk lediga fyra dagar, 17-20 september.

– Vi kommer absolut att ses ikväll, men det blir en annan stämning, säger Dani Ruz när Mångkulturella almanackan pratar med henne igen fredag förmiddag. Säkert kommer många att mobilisera för att hjälpa dem som drabbats, det har hänt oss chilenare så många gånger.

Hur var det under diktaturen, hade Almanackan också undrat, efter militärkuppen 1973? Dani som är född i Sverige har aldrig hört om något officiellt firande. För henne är nationaldagen en folkfest.

– Men när jag kollade med äldre släktingar så berättade de att nationalsången fick en extra strof om ”de tappra soldaterna”. Det är svårt att förstå hur det var i Chile då, för oss som inte upplevt det.

Luis Salas, Vårby gård, minns både militärkuppen och tiden därefter. Han firar inte dagen idag och har aldrig gjort det. Både firandet och till och med datumet är fel, menar Luis.

– För mig är det vidskeplighet att prata om nationens hjältar. Visserligen togs nationalsångens ord om tappra soldater bort efter diktaturens fall. Men militärparaden den 19 september firas fortfarande. För mig är det obegripligt. Det enda krig som militären fört är det mot folket. Vi måste lära oss vår egen historia. Inte ens datumet är rätt, om man ska tala om Chiles självständighet. År 1810 handlade det bara om att stödja kungen och inte Napoleon, som just då hade fängslat kungen. Den verkliga självständighetsdagen infaller 12 februari 1818. Det var då Chile blev fritt från Spanien.