Pedagogiska pärlor för augusti

I samband med skolstart kommer nu augustis pärlor.  Denna månad uppmanar vi till samtal kring kräftor och surströmming samt att åter vaja med vimplar och Sápmis flagga.

bild av övningspdf

:: Hämta Pedagogiska pärlor för augusti 2019 som pdf!

Materialet kan användas från förskolan till vuxenverksamheter, välj ut, anpassa och utveckla efter vad som passar dig och din grupp.


Alla publicerade Pedagogiska pärlor finns samlade på sidan Pedagogiska pärlor

Meänmaa – landet i norr

Tornedalen är ett område som ligger i nordöstra Sverige och nordvästra Finland, på båda sidor om gränsen. I Tornedalen talas språket meänkieli, som betyder vårt språk. På senare tid har det meänkielispråkiga området också börjat kallas Meänmaa, som betyder vårt land på meänkieli. Dit hör även Gällivare och Kiruna som inte ligger i Tornedalen men där man också talar meänkieli.

Tornedalen har länge varit ett flerspråkigt område. Många tornedalingar talar både svenska, finska, meänkieli och samiska. Genom Tornedalen flyter Torne älv, som heter Tornionväylä på meänkieli och Tornionjoki på finska. Genom Tornedalen går också det som kallas norra polcirkeln. I området mellan polcirkeln och nordpolen går solen inte ner vid sommarsolståndet. När solen är uppe ett helt dygn brukar det kallas för midnattssol.

Den 15 juli firas Tornedalingarnas dag, eller Meänmaan päivä som den också kallas på meänkieli. Då flaggar man med meänflaku som är tornedalingarnas och de meänkielispråkigas flagga.

meänmaa landet i norr

Några bra ord att kunna på meänkieli:

väylä = älv
triivastua = att trivas
ummikko = person som bara kan ett språk
mettä = skog
raja = gräns
laakso = dal
kahvijuusto = kaffeost vanlig i Meänmaa, en typ av ost som används i eller till kaffet. Till efterrätt är det vanligt att man äter den med hjortron.
hilla = hjortron
napapiiri = polcirkel

hjortron

 

Gröna fotavtryck i Stockholm: St Patrick’s Day

Tuva tycker det är kul att prata om St. Patrick’s Day och hämtar sitt diadem med två ”spröt” i form av shamrocks (treklöver) på. Det märks att det är en dag som är speciell för henne då hon lyser upp och pratar om hur ”gramma” (barnens farmor) skickar gröna kläder inför varje St. Patrick’s Day till henne och hennes bror. Eira bor i södra Stockholm med sina två barn Egil 6 år och Tuva 9 år. De firar den här irländska högtiden därför att barnens pappa kommer ifrån Irland, och Eira har fortsatt att fira efter deras skilsmässa för att barnen ska känna samhörighet med sin irländska sida. Det blir också ett sätt för barnen att hålla kontakt och känna samhörighet med ”gramma”, som bor på Irland. Det har blivit en av deras transnationella gemensamma seder. När barnen vaknar på morgonen är fotspåren efter en leprechaun något av det första de ser, och då ger de sig av på en skattjakt som slutar vid regnbågens slut, där en kista med chokladmynt väntar. Det är Eira som varit inne i båda barnens rum och lämnat gröna fotavtryck, som hon klippt ut i grönt papper, under tidig morgon. Efter frukosten sätter barnen på sig alla gröna kläder och accessoarer de har. ”Gramma” skickar inte bara kläder utan hattar, halsdukar, bijouterier och pärlhalsband, allt är klargrönt och återkommande tryck är shamrocks, regnbågar och leprechauner.

Leprechaun. FAL, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=385145

Regnbågarna representerar här inte HBTQ, utan legenden säger att om en fångar en leprechaun ska denne ta med en till regnbågens slut där hans kittel med guldmynt väntar. En annan legend handlar om föremålet för firandet, St. Patrick själv. Det sägs nämligen att han var den som bannlyste ormar ifrån Irland, och beviset för det är att det faktiskt inte finns ormar på Irland. (Inte i det vilda i alla fall). Men anledningen till att han firas under den här dagen är att han var den som tog kristendomen till Irland. Det är även Irlands nationaldag. När familjen är helt grönklädd brukar det vara dags att sätta på videor med irländsk dans och försöka sig på dansstegen, och under hela förmiddagen lyssnar de på irländsk folkmusik. De läser irländska sagor, och spelar ett spel där en ska försöka uttala ord på iriska. Till lunch blir det grön mat. Eira experimenterar med olika rätter varje år, där den gemensamma nämnaren är just den gröna färgen. Ett år försökte hon bjuda barnen på grön spaghetti men det gick inte hem, det såg alldeles för osmakligt ut enligt dem. Efter lunchen bär det av till stan. Varje år organiseras en parad för irländare bosatta i Sverige, den startar i Kungsträdgården och går längs med Stadsbron fram till Kornhamnstorg.

 Efter paraden besöker familjen ibland en irländsk pub i Gamla stan för att äta, men det kan vara svårt att få plats. Sedan åker de hem och avslutar kvällen med att äta grönt godis tillsammans.

Alva Karlsson

Alva Karlsson studerar etnologi på Södertörns högskola. Mångkulturella almanackan samarbetar med etnologikursen. (Texten är redigerad av Mångkulturella almanackan för att passa på hemsidan).

Jeanettes finska drömmar

Vad minns du från sommarloven i Haparanda?

– Ljuset. Att vi fick mörklägga för att kunna sova. Att vi kunde cykla över till Finland och köpa saker för finska mark. Och farmors mat, gädda i ugn eller långfilen som hon gjorde själv. Och så givetvis bastun! (Jag gillar fortfarande att basta). De hade egen bastu vid sitt hus.

Jeanette Törmäs pappa var från Tornedalen. Hon är alltså en av dem som sedan 2013 kan fira den 15 juli som Tornedalingarnas dag.

– När jag var liten var det hela tiden tal om att finska var så fult. Vi fick inte lära oss finska. Men pappa pratade ofta tornedalsfinska, meänkieli, med andra. Det bodde många finsktalande i Tyresö på den tiden.

När Jeanette gick i högstadiet ville hon ha meänkieli som hemspråk i skolan, men fick inte eftersom de inte pratade det hemma. Nu är lagen ändrad, elever i årskurs 1–9 har rätt till modersmålsundervisning i de nationella minoriteternas språk även om de inte har grundläggande kunskaper i språket eller talar det hemma.

Jeanettes pappa dog för tjugo år sedan. Sedan dess har hon inte haft så mycket kontakt med det tornedalska.

– Det skulle vara roligt att åka upp till Haparanda igen, säger Jeanette. Farmors och farfars hus finns inte kvar. Men ändå. När jag var barn så kom alltid gäster och fikade och pratade finska. Jag trodde att de kom från finska sidan, men nu när jag tänker på det så var de kanske tornedalingar från Haparanda! Det var ju deras språk! Det är mycket jag har missat och kanske missförstått. Jag måste se till att träffa den delen av släkten innan det blir för sent.


Det här är juli månads berättelse ur Mångkulturella almanackan 2018. Bilder av Malin Skinnar. Beställ väggalmanackan här!

Sverigefinnarnas dag, en påminnelse om sverigefinnarnas historiska och nutida kamp

Nina Jakku är en av Sveriges cirka 700 000 sverigefinnar. Nina är 40 år, doktorand i religionshistoria vid Lunds universitet och bor i Malmö. Hon är född i Kemi, en stad i norra Finland, men flyttade med familjen till Haparanda 1982 när hon var fyra år. I Haparanda (eller Haaparanta som staden också heter, det betyder aspstrand på finska och meänkieli) har över 80 procent av befolkningen finskt påbrå (SCB 2012) och den brukar ibland kallas Sveriges finskaste stad.

Vi pratar med henne med anledning av sverigefinnarnas dag, som uppmärksammas 24 februari. Sverigefinnarna är tillsammans med samer, romer, judar och tornedalingar Sveriges officiella nationella minoriteter. Sverigefinnarnas dag firas till minne av folklivsforskaren och predikanten Karl Axel Gottlund, som under 1800-talet startade den första sverigefinska föreningen i Sverige, och kämpade för skogsfinnarnas rättigheter i Värmland och Dalarna. Sverigefinnarnas dag är också officiell flaggdag för sverigefinska flaggan.

Hur har uppväxten i en så sverigefinsk stad som Haparanda påverkat dig? – – – Förmodligen mer än jag är medveten om. Sverigefinnarna är väl majoritet i Haparanda, men det finns många motsättningar. Varje fråga som har med finska språket att göra, skapar debatt. För ett tag sen fanns det ett förslag i Haparanda om att börja skylta på finska. Det skulle finansieras med pengar som staten betalar för att Haparanda är ett finskt förvaltningsområde. Då hördes många röster om att pengarna borde användas till gång- och cykelvägar istället, vilket absolut inte har något med finskt förvaltningsområde att göra. Det är som att dessa frågor ständigt kuppas av frågor som har majoritetssvenskarna i fokus. Det är liknande motsättningar som jag minns från min uppväxt. Men sverigefinne är något som jag börjat identifiera mig som på mycket senare tid, de senaste åren faktiskt.

Nu är det sverigefinnarnas dag. Är det något du uppmärksammar?
– Jag har på senare tid lyssnat mycket på Sisuradio (Sveriges radios finskspråkiga kanal) där dagen uppmärksammats en hel del. Jag har läst att det i olika kommuner uppmärksammas på olika sätt, på slott och med pyntade bussar på sina håll, i Västmanlands län exempelvis. Jag har själv inte planerat något firande. Troligtvis blir det inte mer än att jag skriver något på min Facebook. Jag märker dock att firandet verkar bli mer avancerat för varje år och kanske hittar jag ett sätt som passar mig, framöver.

Vilken funktion tänker du att dagen fyller?
För mig fyller dagen funktionen av att uppmärksamma sverigefinnarnas historia och nutid och jag anser att de frågorna behöver en större plats och vi har tagit en större plats, på senare tid. Men överlag är kunskapen om nationella minoriteter bristfällig. Precis som att samernas nationaldag eller romernas dag är viktiga att uppmärksamma, är sverigefinnarnas dag det.

Har du personliga erfarenheter av att kämpa för dina rättigheter som sverigefinne?
Jag har tidigare bott i Eslöv där ingen modersmålsundervisning gavs till barn på förskola. Jag ifrågasatte detta till förskolechefen, som visserligen var trevlig och villig att hjälpa till, men som svarade att rättigheten beror lite på hur lagen tolkas. Att lagen är så  luddig att den skulle kunna tolkas så att barn inte har rätt till undervisning på finska eller andra nationella minoritetsspråk, är ett problem. Förskolechefen skulle utreda detta och jag vet inte om något har hänt, eftersom vi flyttade till Malmö där det finns en finsk förskola och ambulerande pedagoger. Det som erbjöds i Eslöv var att befintlig personal, som inte kunde finska, skulle ladda ner appar på finska som barnet skulle ha som modersmålsstöd. Vilket jag tycker är befängt. Det är både okunnigt och naivt att tro att detta skulle räcka som undervisning. Mest tror jag att det handlar om ointresse, att de här frågorna inte tas på tillräckligt stort allvar, trots lagstiftning.

 

 

Märkesdag för tornedalingar och kväner

– När jag var liten var det hela tiden tal om att finska var så fult. Vi fick inte lära oss finska. Men pappa pratade ofta tornedalsfinska med andra. Det bodde många finsktalande i Tyresö på den tiden.

Jeanette Törmä är född 1971 och uppvuxen i Tyresö utanför Stockholm med en pappa som talade meänkieli. Hon är alltså en av dem som sedan 2013 kan fira den 15 juli som Märkesdag för tornedalingar och kväner.

– Tänk att märkesdagen för tornedalingar är 15 juli. Det fick jag veta nu! Det var min pappas födelsedag! Synd att han inte fick uppleva det.

Jeanettes pappa gick bort 1999, då var hon 27 år. Sedan dess har hon inte haft så mycket kontakt med det tornedalska.

– Det skulle vara roligt att åka upp till Haparanda igen, säger Jeanette. Vi har ingen släkt kvar där längre och farmors och farfars hus finns inte kvar. Men ändå. När vi var där när jag var barn så kom alltid gäster och fikade och de pratade finska. Jag trodde att de kom från finska sidan, men nu när jag tänker på det så var de kanske tornedalingar från Haparanda! Det var ju deras språk! Det är mycket jag har missat och kanske missförstått. Jag måste se till att träffa den delen av släkten innan det blir för sent.

Vad minns du från sommarloven i Haparanda?

– Att vi fick mörklägga för att kunna sova. Att vi kunde cykla över till Finland och köpa saker för finska mark. Och farmors mat, gädda i ugn eller långfilen som hon gjorde själv. Och så givetvis bastun! (Jag gillar fortfarande att basta). De hade egen bastu vid sitt hus.

När Jeanette gick i högstadiet ville hon lära sig meänkieli och frågade om hon kunde få det som hemspråk i skolan, men fick inte eftersom de inte pratade det hemma. Nu är lagen ändrad, elever i årskurs 1-9 är berättigade till modersmålsundervisning i dessa språk även om de inte har grundläggande kunskaper i språket eller talar det i hemmet.

 Norrbotten, Haparanda (Vykort från mitten av 1900-talet.)
(Av Swedish National Heritage Board from Sweden – The Square in Haparanda, Norrbotten, Sweden, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=37256360)

Lagen om nationella minoriteter och nationella minoritetsspråk från 2010 ger de nationella minoriteterna särskilda rättigheter. Språken ska skyddas och främjas och minoriteterna ska ges möjlighet att utveckla och behålla sina kulturer. Judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalsfinnar är sedan år 2000 Sveriges erkända nationella minoriteter. Dessa folk har länge funnits i Sverige och är en del av den svenska historien.  Finska, jiddisch, meänkieli, romani chib och samiska är erkända minoritetsspråk i Sverige.

Medborgarskapsceremonier på 6 juni

Ett numera vanligt inslag i nationaldagsfirandet  är medborgarskapsceremonier för nya medborgare. (Sedan 2015 är det lag på att kommuner ska anordna ceremonier för nya svenska medborgare för att högtidlighålla att dessa har fått svenskt medborgarskap.) Detta sätt att fira nationaldagen har vuxit fram under 90-talet, och en som minns och var med från början är Alexandra Birk som arbetade som invandrarkonsulent på Invandrarservice i Vårby i Huddinge kommun på den tiden. Nu är hon pensionär.

– När Serefhan Cisiri var kommundelschef och jag var invandrarsekreterare initierade vi tillsammans att vi skulle hålla en ceremoni för de som under föregående år blivit nya svenska medborgare, berättar Alexandra Birk, och den naturliga dagen för detta var naturligtvis den 6 juni – den svenska nationaldagen! Jag kommer tyvärr inte ihåg exakt vilket år det var men sedan tog flera andra kommundelar efter och när kommundelarna togs bort blev det ett gemensamt mottagande utanför kommunalhuset!

Sjätte juni har varit Sveriges nationaldag sedan 1983. Innan dess hade inte Sverige någon nationaldag. Sedan 1893 (förvirrande nog omvända siffror mot det år den blev nationaldag) har dagen firats till åminnelse av Gustav Vasas val till kung 1523 och av 1809 års regeringsform. Från år 2005 har dagen blivit helgdag, vilket betyder att många har ledigt. Kanske söker den fortfarande sin form och sina traditioner?

– Mina minnen är framförallt förknippade till firande i Vårby, fortsätter Alexandra. Vi ansträngde oss att få dit olika dans- och musikgrupper som kunde uppträda i centrum, både olika lokala föreningar och från andra delar av stan. Efter utdelandet av diplomen till de nya medborgarna serverades kaffe och Sverigebakelser uppe i församlingssalen för dem och deras anhöriga. Ibland med ytterligare musikuppträdande eller andra spontana artister. En sådan var en kvinna från Eritrea som sjöng ”Du gamla, du fria” på tigrinja, som hon översatt själv! När ceremonin flyttades till kommunalhuset brukade jag går dit under flera år, så länge några av mina besökare fortfarande var aktuella att få diplomen.


Nationaldagsnål från Vårby. Nålen delas ut tillsammans med diplomet.

17 maj på Skansen: Det betyder ju något att man är norsk

Silje Lingås har intervjuat sin mamma Kirsten Lingås om den norska nationaldagen 17 maj.

Hur firade man 17 maj  på 50- och 60-talen i Trondheim? Mamma berättar om det tunga och stickiga ulltyget i bunaden (folkdräkten) som används, och hur jobbigt det var att gå den långa sträckan med 17 maj-tåget som barn. Det var en slitsam dag: ”17 maj var ju samma sak som skavsår och utmattning liksom”. Men det fanns också positiva minnen av dagen; efter tåget samlades man på skolgården där det var lekar, korv, glass och läsk. Hon säger att hon nog också var stolt över sin bunad, som hennes mormor hade broderat.

När hon blev lite äldre blev firandet annorlunda, då var det fester med kompisgänget, där det fanns äldre ungdomar och alkohol och då man kunde uppleva spänningen i att känna sig vuxen. Sedan beskriver hon gymnasietiden med en ny klick vänner, och då ” slapp jag bry mig, så det gjorde jag inte”. Hon och hennes vänner ”drog sig undan, ville inte vara med på traditioner… Man kände sig hävd över alla andra och sådär och… såg ned på folk som firade 17 maj, till exempel, ganska snobbigt faktiskt”.

På åttiotalet flyttade mamma tillsammans med min pappa till Sverige. Det var då mamma, kanske för första gången i sitt vuxna liv, aktivt valde att ta del av 17 maj-traditionen.

– Det var ju för er (barnens) skull vi gjorde det, men det var en fin upplevelse att komma dit då, och plötsligt så var det massa norrmän som firade 17 maj, mitt i Sverige liksom! Det var ju det, som sakta vaknade till och med i mig då, alltså, ni måste ju få liksom lite känsla av den här norska nationalkänslan ni också, där 17 maj liksom är kärnan i det hela på ett sätt.

Så kom det sig att mamma och pappa tog med oss barn till Skansen vid några tillfällen under min uppväxt. Utöver att åka till Skansen och fira så hade vi flaggor i fönstren, mamma gjorde kanske en tårta och ringde och pratade med familjen i Norge om de inte var hos oss på besök. Jag frågar henne om det också hade någon betydelse för henne själv att fira, trots att hon tidigare i livet inte lagt någon vikt vid det utan kanske snarare tagit avstånd från det. Handlade det om någon förändring inom henne?

– Genom det så fick jag liksom upp ögonen för att… att det betyder ju något att man är norsk. Jo men jag upplevde ju att det var en lite härlig grej då… att just den dagen var vår dag, det var Norsk festdag i ett annat land och det var liksom lite härligt det där. Det tenderar till lite läskiga känslor det där med nationalism, lite skeptisk mot det liksom, eftersom stolthet är ett läskigt ord som folk gärna använder; man är stolt över att vara norsk… men på ett sätt så var man stolt över att vara norsk när man åkte till Skansen på 17 maj, med sina norska flagg och allt det där.

Är det lättare att känna den där ”stoltheten” när man är i en annan kontext än den norska?

– Jag fick egentligen en känning av nationalkänslan genom att bo i Sverige och ha barn i Sverige, och liksom… plötsligt känna att jag ville förhålla mig till 17 maj igen då, efter att inte ha gjort det i många år. Lite mer avslappnat förhållande till det liksom. Men att… ja, identitet, det är en viktig sak, det var viktigt att ni barn också kände av det här norska.

Det går alltså att urskilja hur tid och plats kan avgöra ens förhållningssätt till och behov av traditioner. Var man är i livet, vem man har ansvar för och hur ens samtid och omgivning ser ut – dessa är några faktorer som tycks påverka huruvida man väljer eller väljer bort traditioner som man på ett eller annat sätt förväntas ta del av.

Silje Lingås studerar etnologi på Södertörns högskola. Mångkulturella almanackan samarbetar med etnologikursen. (Texten är redigerad av Mångkulturella almanackan för att passa på hemsidan).

17 maj på Skansen

Sverigefinska flaggan: Hux flux var den officiell

Det är onsdag 23 februari och Andreas Ali Jonasson, föräldraledig Botkyrkabo och faktiskt den som designat den sverigefinska flaggan, bakar piroger och förbereder sig för en viktig dag: Sverigefinnarnas dag den 24 februari.
– Imorgon ska jag till Kafe 44 på releasefest för en podd som heter Finnjävlar som är en fortsättning på boken Finnjävlar som jag skrev ett kapitel i. I första avsnittet av podden medverkar jag. Imorgon är också en kampdag. För att vi sverigefinnar ska få del av de rättigheter vi har så måste vi kämpa ganska mycket. Förvaltningsområdena gör inte så mycket. Själv har jag bråkat med Botkyrka kommun i ett halvår nu för att mitt barn ska få rätt till undervisning i finska. Och jag är inte ensam om det. Tyvärr blir de som får rätt till finska inte sällan en liten klick, alltså de med föräldrar som orkar bråka. Det finns väldigt mycket att göra.

Sverigefinnarnas dag uppmärksammas till minnet av folklivsforskaren Kaarle Aksel Gottlund som var en av de första att kämpa för sverigefinnarna. 24 februari var hans födelsedag. Läs (eller hör) mer om Gottlund när Andreas Ali berättar på Sisuradion

– Sverigefinnarnas dag är därför en bra dag för aktiviteter för att uppmärksamma oss och föra vår kamp. Helt i Gottlunds anda, säger Andreas Ali.

Sverigefinska flaggan
Sverigefinska flaggan

Men hur var det nu med flaggan? Är det du som designat den? Och varför gjorde du det?

– Ja precis, det är jag som designat flaggan. Det var runt 2006 jag gjorde det. Det var så längesedan nu att jag knappt minns syftet. Men jag och några vänner skulle ha en fest med finskt tema, vi tänkte hyra någon lokal i Rågsved har jag för mig. Men eftersom vi alla var sverigefinnar och knappt hade varit i Finland så var kopplingen till Finland inte självklar. I gruppen av vänner så var alla utom två personer andra- och tredje generation i Sverige. Och dessa två var sverigefinnar från norra Sverige och har alltså ingen koppling alls till Finland. Någonsin. Precis som min mormor (som var från de finskspråkiga delarna av Ryssland) var de (sverige)finnar, men inte (sverige)finländare. Men vi talade alla mer eller mindre finska. Så att sätta upp Finlands flagga på den där festen kändes konstigt. En symbol för en nationalstat – nationalstater var inget vi diggade – ännu konstigare skulle det varit om vi satte upp en symbol för en nationalstat som vi inte kände något för. Sverige var vårt land. Finska vårt språk. Då kändes en annan symbol nödvändig. Så jag ritade flaggan för just den festen. Festen blev dock aldrig av, men jag hade uppsydda flaggor. Så jag sålde dem till folk. Och det skulle visa sig att det var väldigt många som gillade den. Sen var den sverigefinnarnas inofficiella symbol under väldigt många år och den fick sitt egna liv. Jag såg den ibland på bloggar, på stugor och lite varstans. Sen var det en tävling men jag anmälde aldrig mig själv eller flaggan utan den föreslogs av någon annan. Jag hade väldigt lite att göra med den tävlingen. Hux flux var den officiell. Om jag hade vetat att den skulle bli så seriös hade jag nog målat den annorlunda, kanske utan kors. Sverigefinnarna är ju en mångkulturell, och religiöst mångfacetterad, grupp med muslimer, ortodoxa, finsk folktro (shamanism) osv. Själv flaggar jag inte med den även om jag är glad att folk gör det och att jag har skapat något som ger folk en bra känsla och något som symboliserar dem och sverigefinskheten. Hellre den än Finlands eller Sveriges flagga.

Chiles en nogada på 15 september

Just nu ställer Gabriela Villagrán Backman ut fotografier från Fittja på Mångkulturellt centrum. Efter tjugo år i norra Botkyrka känner hon sin hembygd. Samtidigt är hon också hemma i sin pappas födelseland, Mexiko, där hon själv växte upp. För alla som tycker att mat är ett bra sätt att vidga sina vyer har Gabriella gjort en kokbok med mexikanska recept anpassade för de råvaror som finns i Sverige.

När man ska laga helgmat på mexikanskt sätt så finns det inga måsten, säger Gabriela, det är verkligen fritt. Inte alls som svensk påsk eller jul, när man vet att det är sill som gäller, eller köttbullar.

Men den 15 september, på självständighetsdagen, Mexikos nationaldag, så finns det en speciell rätt som är populär eftersom den fångar upp färgerna i flaggan. Grönt som chili, rött som granatäpple och vitt i form av en valnötssås. Den heter ”chiles en nogada”.

bok