Tornedalens flagga, Meänflaku, vajar i vinden den 15 juli då Tornedalingarnas dag firas. Så gör också asparna.
Aspen är Ulrika Nygårds favoritträd.
– På tre olika platser i Norrbotten finns ”mina” aspar, berättar Ulrika. Den första fanns i Peräjävaara, och stod på en äng invid Torneälven så robust och pålitlig. De andra asparna finns på Erkheikkibacken nära mitt barndomshem. Även de majestätiska och trygga med ett vackert ljud då vinden kommer. Den tredje platsen med aspar är mitt eget hem i Selet. Här har vi två höga aspar som vakar över gården, det känns tryggt. Under sommaren bär de en hängmatta under sig där man kan ligga och njuta av bladverket och det vackra ljudet från löven.
Selet ligger mellan Luleå och Boden invid Alån. Ett sele är en benämning på en plats där vattnet rinner stilla och långsamt.
ASP Populus tremula
Asp finns i hela Sverige upp till trädgränsen och är ett av våra vanligaste lövträd. Den känns igen på sina darrande blad. Bladen darrar därför att bladskaftet är platt. Plocka ett asplöv och se hur det rör sig! Aspen får starka, vackra höstfärger. Aspen förökar sig lätt med rotskott. Många djur och insekter vill gärna bo i aspar och dess mjuka trä gör den populär hos hackspettar.
Asp används som massaved men också till tändstickor.
I samisk och finsk förkristen religion spelar solen en viktig roll. Solen beskrivs omväxlande som far eller mor. Den samiske författaren Nils-Aslak Valkeapääs mest kända bok är Beaivi, ähchazhan som på svenska blir ”Solen, min far”. I östfinska dialekter heter solen ižä päivänä, vilket kan översättas till pappa-sol.
Samisk solsymbol
Solen, beaivi, förekommer ofta målad mitt på samiska trummor. I den samiska flaggan finns en cirkel som symboliserar både solen och månen. I det finska nationaleposet Kalevala (som har en egen dag den 28 februari) finns den kvinnliga solguden Päivätär, som rår över ljuset och livet.
Att solen spelar en central roll i religiösa traditioner norr om polcirkeln är inte svårt att förstå. Under vinterperioden når solen inte ens horisonten, på sommaren lyser den dygnet runt. I Tornedalen förekom det fram till första delen av 1900-talet att handtag, dörrar och ingångar smordes in i smör som offrades till solen, som smälte i solskenet.
Midnattssol sett från Luossavaara i Kiruna. Bild från Wikipedia.
BESLÄKTADE ORD OCH SPRÅK
Meänkieli är släkt med finska och samiska och tillhör den finsk-ugriska språkfamiljen. I samiska, finska och meänkieli finns därför många ord som liknar varandra och ibland betyder samma sak, eller nästan samma sak. När språk är släkt med varandra är det oftast ord som har med naturen, människokroppen och pronomen som liknar varandra. På finska och meänkieli heter ordet för dag päivä, det är likt det nordsamiska ordet beaivi, som betyder både dag och sol. Sol på finska och meänkieli är istället aurinko. Samiska, finska och meänkieli är tre av de fem nationella minoritetsspråken i Sverige. De övriga två är jiddisch och romska.
Dopp i kopp är en maträtt som ofta görs i Tornedalen så här års. Den består av färsk, kokt potatis, helst mandelpotatis, och smält smör med hackad lök i. Det är vanligt med någon typ av fisk som tillbehör. Marianne och KG Söderholm brukade ha Dopp i kopp på menyn när de drev Seskarö Värdshus och behövde ofta instruera gäster från sydligare delar av landet hur rätten skulle ätas. Smörsåsen serveras i små koppar där man doppar ner sin potatis.
Dopp i kopp-premiären sammanfaller traditionellt med höbärgningen i Tornedalen. Då är den tidiga potatisen tillräckligt stor för att börja ätas. Eftersom mandelpotatisen, Tornedalens favorit, växer långsamt, får runda mer snabbväxande potatissorter användas till sommarens första dopp.
Marianne som ätit dopp i kopp sedan barndomen i nedre Tornedalen berättar ”I smörsåsen hällde vi i lite av potatisspadet, det drygade ut såsen och gav den lite sälta. I slutet av måltiden var jag noggrann med att fånga upp allt av den goda smörsåsen. Det bästa tricket var att mosa ner potatisen i koppen för att ta till vara allt. Det hände också att jag tog knäckebröd och blötte det i smörsåsen. Än i dag har jag en kaffekopp utan öra i skåpet. När min dotter såg den utbrast hon ”Men mamma vad ska du med den till, den är ju trasig”, men den är bra att ha till Dopp i kopp. Jag är van från förr att ta till vara på allt som går att använda på något sätt.”
KG växte upp i en fiskarfamilj på Seskarö i Haparanda skärgård. ”Tidigt fick jag vara med och laga mat till fiskarlaget. Vi åt ofta Dopp i kopp och eftersom vi hade gott om fisk ingick alltid fisk, oftast kokt, när vi åt Dopp i kopp. Och vi hällde i lite av fiskspadet i såsen för att få sälta och dryga ut den.”
Grundrecept
Kokt potatis
Smält smör med hackad lök som serveras i kopp.
Receptet kan varieras med till exempel dill, gräslök och potatisspad i smörsåsen. Du kan också prova att doppa en morot eller någon annan trevlig färsk eller kokt grönsak i smörsåsen.
Kär maträtt har många namn
Här är några mer eller mindre vanliga namn för dopp i kopp på meänkieli: kuppisoosi, kuppikaste , kastepottu, kastiainen, toppikoppi, voikuppi, pottuvoi.
Andra bra Dopp i kopp-ord: kopp=kuppi, smör=voi, potatis=pottu
Visst är det vackert på hösten när hela naturen förvandlas till ett fyrverkeri av färger! När kylan kommer och dagarna blir kortare blir plötsligt alla löven på träden och buskarna lila, bruna, orange, gula och röda! Men varför ändras färgerna på hösten? Det är klorofyllet, som ger bladen dess gröna färg, som försvinner när trädet inte längre kan ta upp tillräckligt med näring. Intressant nog har de där vackra färgerna funnits där i löven hela tiden. Under hela sommaren. Men den gröna färgen har varit så stark och intensiv att de andra färgerna har fått stå tillbaka.
Något ord på rikssvenska som beskriver detta kan vara svårt att komma på, men på finska, samiska och meänkieli finns faktiskt ett ord för den period på hösten då bladen får sina färger. Den kallas ruški på nordsamiska och ruska på finska och meänkieli. Det är vanligt att de som talar svenska i Finland använder sig av det finska ordet när de vill beskriva hösten. Kanske skulle svensktalande i Sverige också kunna låna in ordet från samiska, finska eller meänkieli?
Finska, meänkieli och samiska är tre av Sveriges fem nationella minoritetsspråk. De är dessutom alla släkt med varandra, därför finns det många ord som liknar varandra. Det finns sju till tio olika samiska språk, beroende på hur man räknar. Nordsamiska och sydsamiska skiljer sig till exempel åt ungefär lika mycket som svenska och isländska. Nordsamiska är det största av de samiska språken, och talas traditionellt i norra Norge, norra Sverige och norra Finland.
Tornedalen är ett område som ligger i nordöstra Sverige och nordvästra Finland, på båda sidor om gränsen. I Tornedalen talas språket meänkieli, som betyder vårt språk. På senare tid har det meänkielispråkiga området också börjat kallas Meänmaa, som betyder vårt land på meänkieli. Dit hör även Gällivare och Kiruna som inte ligger i Tornedalen men där man också talar meänkieli.
Tornedalen har länge varit ett flerspråkigt område. Många tornedalingar talar både svenska, finska, meänkieli och samiska. Genom Tornedalen flyter Torne älv, som heter Tornionväylä på meänkieli och Tornionjoki på finska. Genom Tornedalen går också det som kallas norra polcirkeln. I området mellan polcirkeln och nordpolen går solen inte ner vid sommarsolståndet. När solen är uppe ett helt dygn brukar det kallas för midnattssol.
Den 15 juli firas Tornedalingarnas dag, eller Meänmaan päivä som den också kallas på meänkieli. Då flaggar man med meänflaku som är tornedalingarnas och de meänkielispråkigas flagga.
Några bra ord att kunna på meänkieli:
väylä = älv triivastua = att trivas ummikko = person som bara kan ett språk mettä = skog raja = gräns laakso = dal kahvijuusto = kaffeost vanlig i Meänmaa, en typ av ost som används i eller till kaffet. Till efterrätt är det vanligt att man äter den med hjortron. hilla = hjortron napapiiri = polcirkel
Stockholm, Sveriges huvudstad. Eller Tukholma, Stokholmi och Stuehkie som staden heter på några av Sveriges nationella minoritetsspråk. Språk som har talats i staden sedan dess grundande. Mångkulturella almanackan, med Andreas Jonasson som guide, ordnade 12 juni 2019 en stadsvandring i de nationella minoriteternas fotspår. Den här gången höll vi till helt och hållet i Gamla stan.
Per Anders Fogelström nämner i en av sina böcker att ”mycket av det blod, svett och tårar som byggde Stockholm var finskt”, något som gäller även de övriga nationella minoriteterna. Tyvärr är det sällan som det syns några tydliga spår i stadsmiljön efter gruppernas långa närvaro. En orsak kan vara att huvuddelen av Stockholms nationella minoriteter tillhört ”småfolket”, alltså varit pigor, drängar, dagsverkare, knektar, notfiskare, åkare, dragare och skräddare. Livsviktiga yrken för en stad, men som till skillnad från adel och storhandlare aldrig reser bestående monument över sin gärning, får gator uppkallade efter sig eller statyer resta som minne efter dem.
Den sverigefinska arbetarförfattaren Antti Jalava skrev 1983 till sina sverigefinska landsmän:
”Det är en gåta för mig att sverigefinnarna alltid, från medeltiden till våra dagar, har låtit sig skuffas undan, så att efter några generationer har det återstått bara enstaka ortsnamn eller låneord, hembygdsmuseets utställningsmonter eller förortens vindpinade asfaltsgångar som minne efter dem.”
Under vandringen besökte vi platser som på olika sätt kan kopplas till de nationella minoriteterna. Vi stannade till vid Stora Nygatan 5, idag mer känd som ett tillhåll för jazzälskare (på bilden ovan står vi på andra sidan gatan), en gång i tiden en kyrka som kom att spela en avgörande roll i samernas möjligheter till utbildning. Vi var på Västerlånggatan, gatan som 2010 av Sveriges radio korades som Stockholms finskaste gata. Vi besökte Stockholms och Sveriges första synagoga som utöver sin judiska historia också ruvar på en för många okänd samisk berättelse. Vid slottet fick vi en förklaring till varför hovet under så lång tid höll finnar och samer som anställda. Ett stenkast bort lär dessutom Sveriges första resande-romer ha övernattat sin första natt i huvudstaden den 29 september 1512. Därför är 29 september Resandefolkets högtidsdag.
Meänmaa. Säger det dig någonting? Det är namnet på området där meänkieli talas. Meänmaa är meänkieli och betyder vårt land. Meänkieli betyder vårt språk. Till Meänmaa hör fem kommuner i Sverige och sex kommuner i Finland. Till Meänmaa räknas också områden som inte ligger i Tornedalen, till exempel Gällivare, där meänkieli traditionellt talas. Tornedalingar och meänmaalaiset (”meänmaalänningar”) finns numera inte enbart i Meänmaa. Meänkieli talas sedan länge över hela
Meänmaa betyder vårt land på meänkieli.
landet. Många tornedalingar flyttade till södra Sverige på 50-, 60- och 70-talet. De jobbade ofta i industrin. För senare utflyttare har det ofta varit studier som varit orsaken till flytt. Göteborg är en stad som har många tornedalingar. Imorgon på Tornedalingarnas dag (Meänmaan päivä) släpps det andra numret at den nygamla tidskriften Meänmaa, som bär namnet efter det meänkielispråkiga området. Tidskriften har sedan våren 2018 en ny redaktion, och den utgörs av personer ur just denna utflyttargrupp. Den nya redaktionen har därför sin bas i Göteborg och Karlstad.
Det var när göteborgaren Erik Kuoksu, född i Jukkasjärvi för fyrtio år sedan, tillsammans med Meri Alarcón, Johan Sammelin och Ralf Rotmalm hade möte i Pajala i våras som arbetet med tidskriften inleddes. Vid mötet deltog även författaren och meänkieli-aktivisten Bengt Pohjanen, som grundade tidskriften redan 2009. Tidskriften beskrevs länge som världens enda tidskrift helt på meänkieli. Men detta har ändrats med den nya redaktionen. Numera kommer även en del av tidskriften att vara på svenska.
Tidskriften Meänmaa.
”Jo, grundtanken hos Pohjanen var väl att allt skulle vara på meänkieli, men med en tvåspråkig inriktning kan man nå en bredare publik och få in mer material. Tanken är dock fortfarande att så mycket som möjligt ska vara på meänkieli” säger Kuoksu, som själv inte längre behärskar meänkieli.
Kuoksu tycker det är viktigt att tidskriften får spegla Tornedalen och dess berättartradition och rika litteraturhistoria. Tornedalingarna är ett skrivande folk.
”Tornedalen är intressant på så vis. Så länge man har kunnat skriva så har man skrivit. Det finns många lokala författare, och många skrev sina självbiografier. Man skrev både på svenska, meänkieli och finska, alla tre språken är nästan lika viktiga. Vi vill vara ett forum för att utveckla traditionen.”
Men lika mycket som det är viktigt att värna om traditioner är det att inte fastna i gångna tider.
”Samhället utvecklas, då måste också vår litteratur utvecklas, annars blir det skansenlitteratur.” Hans intention och förhoppning är att tidskriften ska få verka som en samlande punkt för tornedalslitteratur. Men han betonar också att det inte bara ska vara för att litteraturen är från Tornedalen, utan för att det är bra.
Första numret av tidskriften från den nya redaktionen kom ut i maj tidigare i år. Och lagom till Tornedalingarnas dag släpps alltså det andra numret i år.
– Ljuset. Att vi fick mörklägga för att kunna sova. Att vi kunde cykla över till Finland och köpa saker för finska mark. Och farmors mat, gädda i ugn eller långfilen som hon gjorde själv. Och så givetvis bastun! (Jag gillar fortfarande att basta). De hade egen bastu vid sitt hus.
Jeanette Törmäs pappa var från Tornedalen. Hon är alltså en av dem som sedan 2013 kan fira den 15 juli som Tornedalingarnas dag.
– När jag var liten var det hela tiden tal om att finska var så fult. Vi fick inte lära oss finska. Men pappa pratade ofta tornedalsfinska, meänkieli, med andra. Det bodde många finsktalande i Tyresö på den tiden.
När Jeanette gick i högstadiet ville hon ha meänkieli som hemspråk i skolan, men fick inte eftersom de inte pratade det hemma. Nu är lagen ändrad, elever i årskurs 1–9 har rätt till modersmålsundervisning i de nationella minoriteternas språk även om de inte har grundläggande kunskaper i språket eller talar det hemma.
Jeanettes pappa dog för tjugo år sedan. Sedan dess har hon inte haft så mycket kontakt med det tornedalska.
– Det skulle vara roligt att åka upp till Haparanda igen, säger Jeanette. Farmors och farfars hus finns inte kvar. Men ändå. När jag var barn så kom alltid gäster och fikade och pratade finska. Jag trodde att de kom från finska sidan, men nu när jag tänker på det så var de kanske tornedalingar från Haparanda! Det var ju deras språk! Det är mycket jag har missat och kanske missförstått. Jag måste se till att träffa den delen av släkten innan det blir för sent.
Det här är juli månads berättelse ur Mångkulturella almanackan 2018. Bilder av Malin Skinnar. Beställ väggalmanackan här!
Idag är det nämligen 30 år sedan som ett möte tillkallades i Pajala Folkets hus där man förklarade meänkieli som ett eget språk.
Sedan två år tillbaka firar man därför detta historiska möte som Meänkielidagen. Idag i Pajala kan den som är intresserad besöka ett flertal arrangemang och lyssna på föredrag om språkets framtid på både meänkieli och svenska. Se programmet nedan.
Vi frågade Bengt Pohjanen om han ville tipsa oss om några ord och fraser som han tyckte vore bra för icke-meänkielitalande att lära sig:
Sopimuskamari (Gränsens tredje rum): det gränslösa rummet som bara finns vid en gräns
Ummikko= en person som inte kan meänkieli
Mitäs kuuluu?=Hur mår du? (Ordagrant betyder frasen faktiskt ”Vad hörs?”)
Käy kylässä! = Kom och hälsa på!
Luutalukku = kvastlås (Man låste aldrig dörren utan ställde en kvast mot dörren så att folk skulle se att man inte var hemma)
– När jag var liten var det hela tiden tal om att finska var så fult. Vi fick inte lära oss finska. Men pappa pratade ofta tornedalsfinska med andra. Det bodde många finsktalande i Tyresö på den tiden.
Jeanette Törmä är född 1971 och uppvuxen i Tyresö utanför Stockholm med en pappa som talade meänkieli. Hon är alltså en av dem som sedan 2013 kan fira den 15 juli som Märkesdag för tornedalingar och kväner.
– Tänk att märkesdagen för tornedalingar är 15 juli. Det fick jag veta nu! Det var min pappas födelsedag! Synd att han inte fick uppleva det.
Jeanettes pappa gick bort 1999, då var hon 27 år. Sedan dess har hon inte haft så mycket kontakt med det tornedalska.
– Det skulle vara roligt att åka upp till Haparanda igen, säger Jeanette. Vi har ingen släkt kvar där längre och farmors och farfars hus finns inte kvar. Men ändå. När vi var där när jag var barn så kom alltid gäster och fikade och de pratade finska. Jag trodde att de kom från finska sidan, men nu när jag tänker på det så var de kanske tornedalingar från Haparanda! Det var ju deras språk! Det är mycket jag har missat och kanske missförstått. Jag måste se till att träffa den delen av släkten innan det blir för sent.
Vad minns du från sommarloven i Haparanda?
– Att vi fick mörklägga för att kunna sova. Att vi kunde cykla över till Finland och köpa saker för finska mark. Och farmors mat, gädda i ugn eller långfilen som hon gjorde själv. Och så givetvis bastun! (Jag gillar fortfarande att basta). De hade egen bastu vid sitt hus.
När Jeanette gick i högstadiet ville hon lära sig meänkieli och frågade om hon kunde få det som hemspråk i skolan, men fick inte eftersom de inte pratade det hemma. Nu är lagen ändrad, elever i årskurs 1-9 är berättigade till modersmålsundervisning i dessa språk även om de inte har grundläggande kunskaper i språket eller talar det i hemmet.
Norrbotten, Haparanda (Vykort från mitten av 1900-talet.)
Lagen om nationella minoriteter och nationella minoritetsspråk från 2010 ger de nationella minoriteterna särskilda rättigheter. Språken ska skyddas och främjas och minoriteterna ska ges möjlighet att utveckla och behålla sina kulturer. Judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalsfinnar är sedan år 2000 Sveriges erkända nationella minoriteter. Dessa folk har länge funnits i Sverige och är en del av den svenska historien. Finska, jiddisch, meänkieli, romani chib och samiska är erkända minoritetsspråk i Sverige.
MÅNGKULTURELLA ALMANACKAN 