Priitas finska sima (mjöd) till Valborg

Ungefär en vecka tar det för sima, eller mjöd som drycken kallas på finlandssvenska (svenskan som talas i Finland) att bli färdig. Om man gör den själv vill säga. Idag finns nämligen den finska valborgsdrycken att köpa på flaska i många vanliga matbutiker i Sverige. ”Men helst ska det vara kotisima, hembrygd sima, då blir det som godast” tycker Raija.

Raija är född i Finland och kom till Sverige 1969 som 17-åring. ”Då fick man göra all finsk mat själv hemma, det fanns inte att köpa i de vanliga butikerna i Göteborg, iallafall inte de första åren. Sima tror jag inte fanns att köpa i butiker i Finland heller när jag var ung. Det är något som man alltid gjort hemma. Det hör till att man gör den själv.”

Sima är en dryck som druckits bland finsktalande i Sverige, Finland och Ryssland i hundratals år. I svenska Tornedalen lever traditionen kvar och kallas simmaa på meänkieli. Raija är inte från Tornedalen, utan från Sodankylä, en stad ungefär i mitten av finska Lappland, i jämnhöjd med Kiruna. ”I byarna kring Sodankylä där jag är född, i norra Finland, kallade vi vår dialekt av finska för lannankieli, lantalaisets* språk, vilket är väldigt nära det som kallas meänkieli i Sverige. Så nog kallade vi drycken för simmaa också egentligen.”

Tidigare i historien användes björksav och honung, en variant som fortfarande bryggs, men allt sedan citroner blev vanligare i Norden är det främst drycken som är gjord på farinsocker och citron som man idag förknippar med sima. ”Min farmor, Priita Josefiina,  brukade göra sima av björksav och honung varje vår. Hennes sima ansågs vara den bästa i hela byn” berättar Raija. ”Precis som hennes rieska (tunnbröd av potatis) och kampanisut (en slags söt kaka formade som kammar). Alla ville veta hennes recept, men det behöll vi inom familjen…”

Någon gång under 1900-talets början blev det tradition att dricka sima vid Valborg, tidigare var det en lite exklusivare vårdryck som kunde drickas lite när som helst, när saven steg. ”Så var det iallafall hos oss, att den dracks lite när som helst under våren, om man hade tillgång till råvarorna. Männen brukade få med sig sima eller kotikalja (liknar den svenska svagdrickan) när de arbetade i skogen eller på åkern. Min mamma gjorde stora mängder kotikalja varje helg som de förvarade och jäste under trappen. Det ingick i varje husmoders baskunskaper att förse familjen med dessa drycker.”

priita.jpg
Priita Josefiina. Foto: Andreas Ali Jonasson

 

”Där uppe kallades folk efter byarnas och gårdarnas namn. Så min farmor, Priita Josefiina kallades ibland Aholan Priita efter platsen Ahola där hennes föräldrar kommer ifrån. Priita Josefiinas recept är inte längre hemligt, så det bjuder Raija gärna på! Varför inte pröva på sima till Valborg i år?

Priita Josefiinas sima:

Ingredienser:

8 liter björksav (kan bytas ut mot vatten om det är svårt att få tag i sav)
500 g farinsocker
200 g honung
500 g socker
3 citroner
2 ärtstora bitar färsk jäst
Samt socker och russin i efterhand.

 

Gör så här:

  • Först ska citronerna tvättas, gärna med varmt vatten. Om det finns en borste (sådan som används till rotfrukter) är det perfekt att använda. Skala citronerna med en potatisskalare. Se till så att inget av det vita blir kvar och häll skalen i en stor kastrull eller hink. Pressa i all citronsaft i samma kastrull. Kastrullens storlek ska rymma 10 liter.
  • Koka hälften av björksaven och häll i kastrullen med citronerna. Tillsätt sedan resten av den okokade björksaven.
  • Se till så att vattnet är lagom varmt (ca 37 grader), om det är för varmt så vänta tills det svalnat (men det får inte bli för svalt!). Blanda i jästen. Låt jäsa ett dygn.
  • Ta nu fram ytterligare en bytta, kastrull eller hink i samma storlek och häll över drickan i den. Mycket av jästen har sjunkit till botten vid det här laget och det är så mycket som möjligt av den som vi vill ha bort från drickan. Allt grumligt vatten på botten slänger vi!
  • Häll sedan över drickan i flaskor (det är viktigt att dessa är rena.) På botten av varje flaska har man 5-7 russin och 1-2 teskedar socker. Förvara siman i kylskåp i en vecka med korkar på. Men i början kan korkarna vara löst tillslutna, speciellt om det är glasflaskor så att dessa inte spricker av trycker som uppstår av jäsningen.

Russinen kommer att åka upp och ner i flaskan. Efter en vecka har de slutat att flyta upp och ner och ligger still och flyter längst upp i flaskan. Då är siman klar att drickas. Serveras med varma friterade munkar eller tippaleivät. De sistnämnda kan vara svåra att få tag på i Sverige, men brukar finnas i matbutiker som säljer finsk mat.

*Lantalaiset (pl.), lantalainen (sing), namnet på den bofasta befolkningen i vissa byar i norra Finland. Också finsktalande/meänkieli-talande i Sverige, i synnerhet i Malmbergen och Kiruna-området, brukar omväxlande kallas lantalaiset eller kväner. Språket, eller dialekten, som kallas lannankieli, hör till den finsk-ugriska språkfamiljen och är besläktat med meänkieli och andra nordfinska dialekter, och talades i hela Nordkalotten innan det moderna finska språket introducerades genom folkskolor, inflyttning söderifrån och genom radio samt TV. På vissa håll har lannankieli överlevt och vissa är än idag tvåspråkiga och talar både finska och lannankieli.

Kvänfolkens dag 16 mars

Idag den 16 mars firas kvänfolkens dag av kväner i både Sverige och i Norge. Vi talade med Gertrud Monlund, själv kvän boende i Kuttainen, en by i Lappland, 23 mil norr om polcirkeln.

Men, vilka är egentligen kvänerna?
– Kvänerna ja, hur ska man förklara det på bästa sätt… Vi är en folkgrupp som till största delen bor i Tornedalen och Malmfältskommunerna, eller lannanmaa som vi kallar det på vårt språk. En gång i tiden kallades hela detta område för Kvänland. Kvänerna nämns redan på 800-talet e. Kr. Den som talade mycket om kvänerna var Ottar, i Ottars berättelse. Ottar var en hövding som bodde på norska kusten. Han gjorde resor över Skandinavien, och beskriver för Kung Alfred den store om folkgrupperna som levde i Skandinavien, och där nämner han bland annat kväner och Kvänland. Kvänernas historia har det tyvärr inte forskats så mycket i, även om det har kommit mer forskning den sista tiden. Kväner idag är de som oftast går under beteckningen tornedalingar och lantalaiset. Tornedalingarna bor i Tornedalen och talar meänkieli, och vi som bor i Malmfälten kallar oss för lantalaiset och vi kallar vårt språk oftast för lannankieli, eller byfinska, eller meijänkieli. Men det är alla olika dialekter av samma finsk-ugriska språk. I Norge kallar kvänerna sitt språk oftast för kvensk.
Kvänerna skiljer sig från svenskarna, inte bara när det gäller språket och kulturen, utan också i det att kväner inte var nybyggare, utan fast boende i Nordkalotten. Vi anser ju att vi är en ursprungsbefolkning.

Det finns ju en grupp i norra Norge som också kallas kväner, som är en av Norges nationella minoriteter. Är det samma grupp man talar om?

– Absolut samma grupp och folk. Vi är ett folk som har bott på hela Nordkalotten. Alltså i norra Sverige, norra Norge, norra Finland och nordvästra Ryssland, på till exempel Kolahalvön. Överallt i dessa områden bodde kväner. Och bor än idag. Met olema. Vi är.

Varför firas Kvänfolkens dag?

– Det var 2013 som kvänerna i både Sverige och Norge beslutade sig för att införa flaggdag den 16 mars och benämna sin dag för kvänfolkets dag. Motiveringen till att det blev just den 16 mars var den överenskommelsen i Tälge Hus år 1328, som Sverige garanterade bikarlarna, kvänernas ättlingar, rikets norra delar att fritt bebo och bruka. Avtalet fastställdes den 16 Mars 1340 av Magnus Eriksson.

Hur firar ni kvänfolkets dag?
– I Sverige uppmärksammar vi den mest med föreläsningar, lite fika och sådant, men i Norge är det mer festligt. Dagen uppmärksammas mest i Kiruna, så blir det naturligt eftersom det är så många i Kiruna-området som är med i Kvänlandsförbundet. Men det förekommer firande även på flera andra håll. Utanför Kiruna stadshus hissar man sedan 2013 även kvänernas flagga.

I år har vi har bokat folkets hus i Kiruna. Författaren Curt Persson kommer och talar. Han har skrivit en bok som heter disponentens tid, som ju är väldigt intressant för oss, eftersom han skriver om just lantalaiset/kväner. Han nämner bland annat de oförrätter som har begåtts, till exempel det att man mätte kvänernas skallar och grävde upp gravar och kranier. Det tycker vi är viktigt att uppmärksamma, hur svenska staten ville undersöka folket här uppe, för att kunna kategorisera oss som sämre människor för att på så vis höja upp svenskarna som ett renrasigt folk. De var inte långt ifrån nazism. På våra program är det alltid mycket frågor och diskussioner. Och så kaffe och fika såklart.

Blir det kaffeost till fikat?
– Vi har haft kaffeost varje år! Men kan du tänka dig, i år hade jag glömt att beställa det! Vilken tur att du påminde mig!