Mångkulturella almanackan på Unescos förteckning över immateriella kulturarv

Nu finns Mångkulturella almanackan med på förteckningen ”Levande traditioner – förteckning över immateriella kulturarv i Sverige”. Förteckningen ingår i arbetet med Unescos konvention om tryggande av det immateriella kulturarvet och det är Institutet för språk och folkminnen, ISOF, som har uppdraget att arbeta med den.

Mångkulturella almanackan listas som ett Metodiskt exempel, alltså som något som ”visar hur man kan arbeta för att dokumentera eller föra vidare kunskap och som kan tjäna som en förebild för arbetet med konventionen”.

Det är klart vi är glada och stolta och ser det som ett erkännande av vårt arbete. Och ett sätt att nå ut till fler.

Här finns förteckningen!

Vad är immateriella kulturarv?

Immateriella kulturarv är delar av våra gemensamma resurser i form av mänsklig kreativitet. Olika former av hantverk, ritualer, traditioner, danser, sånger och berättelser berikar våra liv och kan ses som alternativa sätt att se och tolka världen.

Läs mer om immateriella kulturarv hos ISOF

 

tre uppslag är Mångkulturella almanackan 2021

 

Yemanja vid Huvudsta strand

Vad var det för vacker liten flotte med blommor som flöt vid Huvudsta strand andra februari? Isabel Rozada gjorde sin egen lilla Yemanjá-ceremoni. Isabel har rötter i, och har bott i, Uruguay. Hon bor i Tensta med sin tioåriga son och i söndags tog hon tunnelbanan till Huvudsta strand.

– Det är en plats jag badat mycket på och är ändå nära västerort. I ritualen brukar en även bada och sen kliva upp ur vattnet utan att ge Yemanjá ryggen, alltså backa upp ur vattnet. Men det är för kallt – så inget bad. Kanske hade varit möjligt med bastu innan.

I Uruguays huvudstad Montevideo brukar många tusentals människor samlas varje år 2/2 vid Ramirez-stranden för att ge gåvor till Yemanjá (Yemayá, Jemanjá, Yemanyá), havets gudinna. Dagen är en av Uruguays största Umbanda-folkfester.  Umbanda är en blandreligion som utvecklats ur yorubareligionen från Västafrika, ursprungsfolkens religioner i Brasilien och Uruguay, och olika kristna traditioner.

– Jag använde bara organiska offergåvor. Vita rosor och blå bivaxljus, det är Yemanjás färger. Folk ger ofta pärlor, smycken, guld och parfym, men jag tog mina finaste snäckor och fyllde dem med skatter från naturen, berättar Isabel.  Yemanjá fick också kaffe, palo santo, örter, tobak i musselskal och snäckskal, för utan vatten växer inget så hon får det tillbaka. Jag band en flotte av pinnar från skogen med lite hampatråd. På den la jag allt och skickade iväg ut i vattnet.

I Uruguay finns många sånger till Yemanjá, och det brukar spelas candombe på stränderna.

– Jag sjöng lite bara. Men mer trummor och sång hade varit nice. Några gick förbi i å sa titta en häxa! Det blir nog fler nästa år som vill fira det, några har redan hört av sej och blev nyfikna eller nostalgiska. Vi spelar candombe, ett gäng vänner ihop, om jag är i Sverige nästa år vore det kul att spela den dagen.

 

Candombe

Candombe är trum-musik som har sina rötter hos den afro-uruguayanska befolkningen och har spridits i Uruguay, Argentina och Brasilien. Den uruguayanska candomben är den mest praktiserade och finns med på Unescos lista över världskulturarv.

Mexikansk mat: Chiles en nogada

Just nu, hösten 2016,  ställer Gabriela Villagrán Backman ut fotografier från Fittja på Mångkulturellt centrum. Efter tjugo år i norra Botkyrka känner hon sin hembygd. Samtidigt är hon också hemma i sin pappas födelseland, Mexiko, där hon själv växte upp. För alla som tycker att mat är ett bra sätt att vidga sina vyer har Gabriella gjort en kokbok med mexikanska recept anpassade för de råvaror som finns i Sverige.

När man ska laga helgmat på mexikanskt sätt så finns det inga måsten, säger Gabriela, det är verkligen fritt. Inte alls som svensk påsk eller jul, när man vet att det är sill som gäller, eller köttbullar.

Men den 15 september, på självständighetsdagen, Mexikos nationaldag, så finns det en speciell rätt som är populär eftersom den fångar upp färgerna i flaggan. Grönt som chili, rött som granatäpple och vitt i form av en valnötssås. Den heter ”chiles en nogada”.

bok

Folkminnen i rikt arkiv

På institutet för språk och folkminnen träffade Mångkulturella almanackan Charlotte Hyltén-Cavallius och Linn Kierkegaard. De har, liksom vi, en almanacka på webben. Kanske vi kan samarbeta på något sätt.

– I vår almanacka vill vi visa allt som institutet jobbar med och hur våra ämnen hänger ihop, berättar Linn. Om vi tar påsk som exempel så kan vi berätta både om lekar, vad ordet Blåkulla har för ursprung, om den religiösa betydelsen och mycket mer.

Institutet för språk och folkminnen är en statlig myndighet som arbetar med att öka, levandegöra och sprida kunskaper om språk, dialekter, namn, folkminnen och andra immateriella kulturarv i Sverige. Den del av myndigheten som vi besökte heter Dialekt- och folkminnesarkivet och ligger i Uppsala. Arkivet är mer än 100 år gammalt och det var spännande att få se de stora samlingarna, även om vi bara såg en liten bråkdel. Här finns flera miljoner dialektord samlade i kortregister, men också mängder av inspelat material. Mycket finns också tillgängligt via deras hemsida.

arkiv

Ofta gör institutet insamlingar av berättelser och minnen. Just nu samlar de berättelser om 6 juni. Titta in på hemsidan om du vill bidra!

Material från Mångkulturellt centrums insamlingar om traditioner i förändring (som också är en del av grunden för Mångkulturella almanackan) kommer i framtiden att förvaras i detta arkiv.

skp

Våra firanden är immateriella kulturarv

Ni kanske inte har tänkt på att det vi sysslar med när vi firar helger och uppmärksammar dagar i almanackan kan kallas ”immateriellt kulturarv”. Men så är det!

Unesco listar sedan 1972 det ”materiella kulturarvet”, på det som kallas Världsarvslistan. Där finns byggnader som mayastaden Chichen-Itza, (Mexiko), Kinesiska muren (Kina) men också hällristningarna i Tanum i Bohuslän. (Här finns hela listan).

Och sedan år 2003 listar Unesco också det immateriella kulturarvet. Med ”immateriellt kulturarv” menar man bland annat sociala sedvänjor, riter och högtider och kunskap och sedvänjor rörande naturen och universum. Klockrena Mångkulturella almanackan-teman!

Sverige skrev under konventionen om det immateriella kulturarvet år 2011 och nu arbetar en grupp, under ledning av Institutet för språk och folkminnen med att finna former för hur Sverige ska arbeta med det. Charlotte Hyltén-Cavallius från Mångkulturellt centrum deltar i  arbetsgruppen. Varför är kulturarvet viktigt?

– Kulturarvet är viktigt för oss människor för att vi ska känna stabilitet och identitet, svarar hon. Det immateriella kulturarvet är lätt att bära med sig och alltså har migranter fört med sig många saker som breddar det svenska kulturarvet.

Hon berättar vidare att Sverige kommer att vilja satsa på förteckningsarbete och på metoder för att trygga utövandet av immateriella kulturarv. Vi kommer att kunna få skicka in förslag på levande kulturarv som praktiseras i Sverige. Mångkulturella almanackan bevakar frågan och så fort det finns formulär för detta färdigt så skriver vi om det.

mandee

Mandeernas dopdag vid Albysjön, ett exempel på immateriellt kulturarv.

Ny stiftelse i Fittja dokumenterar kulturarv

bildJVG-hacpa

Arbetet med Mångkulturella almanackan handlar om att dokumentera och synliggöra kulturarv. Det är vad vi håller på med, ibland mera lekfullt, andra gånger mer allvarligt. Därför var det så roligt att upptäcka att alldeles här i närheten, i Fittja där vi arbetar, finns nu stiftelsen HaCpa, Foundation for Heritage and Cultural Preservation Awareness, som också ägnar sig åt att dokumentation och bevarande av kulturarv. Det är Gabriela Villagrán Backman och hennes man Ezequiel Pinto-Guillaume som har startat den. Gabriela är litteraturvetare och Ezequiel är doktor i arkeologi.

Har du också märkt ett ökat intresse för kulturarv och traditioner frågar jag Gabriela.

– Ja, vi står ju inför stora förändringar i världen och man måste vara trygg i sin egen identitet för att kunna vara öppen och ta emot andra. Därför ökar intresset för kulturarvet just nu.

Hon tror att hon och hennes man (som är curator i stiftelsen, Gabriela själv är vd) nog har kommit att bli extra medvetna om detta eftersom de bott i många olika länder och rest mycket. Stiftelsen bildade de för tre månader sedan. Hur kom ni på tanken att bilda en sådan stiftelse?

– Vi har båda sedan tonåren varit intresserade av kulturarv och utbildat oss, inte bara akademiskt, utan också mer informellt i ämnen som berör kultur. Jag gick länge och funderade på hur vi skulle kunna ta tillvara på allt vi kan och inspirationen vi får av att prata om och uppleva kulturarv på olika sätt. Man kan ju se det, röra vid det, smaka på det… Men på sätt och vis finns det en auktoriserad diskurs som bestämmer vad som är värt att klassas som kulturarv. Det perspektivet missar ofta att inkludera vad vi vanliga människor upplever som vårt eget kulturarv. Därför ville vi skapa en stiftelse som fokuserar på vanliga människors kulturarv, dokumenterar det och arbetar för att skapa mer medvetenhet.

Att de valde just stiftelseformen beror, säger Gabriela, på att en stiftelse är en organisation som lyder under vissa regler och kan bestå mycket länge. Deras förhoppning är att HaCpa ska fortsätta att arbeta för kulturarv även när de inte själva längre finns kvar på jorden.

HaCpa har redan givit ut två böcker. Den första presenterar den mexikanska arkitekten José Villagrán García anteckningsböcker. I den andra finns en samling recept och fotografier från Xochimilco, en stadsdel i Mexiko City.

– Nu arbetar vi på att på ett liknande sätt fotografera miljöer och samla in recept i norra Botkyrka, berättar Gabriela.

Det ska bli roligt att följa HaCpas arbete!

Det kan man bland annat göra på deras trespråkiga (svenska, spanska, engelska) hemsida: http://hacpa.org/index.html