På serbiska kallas julafton för Badnje veče (Бадње вече) och juldagen för Badnji dan (Бадњи дан). Det betyder ekafton och ekdagen. Det finns en tradition att elda några ekgrenar på julen.
Eken symboliserar det ekträ som Josef la i den kalla grottan för att få lite värme när Jesus var bebis. Det sägs också att Kristi kors var av ek. När eken tänds markerar det slutet på julafton och början på julen.
Några serbiska församlingar i Sverige hämtar torr ek från Serbien och då får alla en kvist i kyrkan under julfirandet.
EK Quercus robur
Ek växer i södra delen av Sverige. De kan bli mycket gamla. Under många hundra år tillhörde alla ekar staten. Ingen annan fick hugga ner en ek. Ekarna användes för att bygga krigsskepp.
Ek är ett hårt träslag och används nu till möbler och golv. I gamla ekar finns en stor mångfald av arter och minst 1 500 svampar, mossor, lavar och småkryp är mer eller mindre beroende av eken. En av dem är skalbaggen Ekoxe. Ekens frukter, ekollonen, är omtyckta av bland annat ekorrar, nötskrikor, rådjur och vildsvin.
I den nordiska mytologin var eken helgad åskguden Tor.
I ett stråk från Bjärehalvön i nordvästra Skåne/södra Halland, södra Småland/norra Skåne ända bort till Blekinge finns en gammal tradition med julträd. De är som en blandning mellan julgran och adventsljusstake och ställs fram i början av december och står framme över jul. Lisa Samuelsson är uppvuxen i Blekinge. – Javisst, vi har julträd hemma, mormor och morfar hade med. Visste dock inte att det var blekingskt. Vårt julträd är av trä, och så är det som små trääpplen som man sätter på pinnarna, men när vi var små satte vi riktiga äpplen.
Lisa minns att de sparade äpplen från trädgården till julträden och de spred en hemtrevlig doft tillsammans med de importerade apelsinerna med nejlikor i.
Hur julträden görs är lite olika på olika platser. I Blekinge är julträdet oftast en svarvad stav i trä, ungefär en halvmeter hög. På staven fästs pinnar och fyra armar med ljus. Pinnarna används för att hänga dekorationer och figurer på. Det kan vara djur eller äpplen. I Halland har julträden en stomme av ståltråd och är klädda med krusat papper.
Marita Jönsson är utvecklare i slöjd och konsthantverk på Region Halland. – Det är ju verkligen högaktuellt att blåsa liv i traditionen med julträd! Att ha ett julträd i stället för att medverka till nedhuggning av massor av unga granar, som hamnar på återvinningen inom två veckor. Det hade varit spännande om varje familj utformade en egen form av stomme som återanvändes år efter år. Men som man ändå kunde hjälpas åt att klä och smycka tillsammans på olika sätt. Garanterat barr- och insektsfritt!
Lydia Nanono har intervjuat Jessica, 22 år, som bor i Sandsborg i södra Stockholm år om hennes julfirande. Jessica studerar statsvetenskap.
Lydia: Ja okej. Var kommer du att fira jul i år? Och vilket datum firar ni jul och varför?
Jessica: I år kommer jag att fira jul hemma hos mig med min familj, mina kusiner, bröder och mamma. Vi firar jul den 25 december för att det är då jul egentligen är, universellt är det på juldagen.
Lydia: Så det är inte svensk jul?
Jessica: Nej exakt det är faktiskt därför. Vi är inte svenskar, vi är ugandier, och det är därför vi firar jul den 25:e som resten av världen. Det är inte julen i sig som vi firar utan det är mer som en ursäkt att samlas som en familj.
Lydia: Vad äter ni på juldagen och tycker du att det är viktigt med julklappar?
Jessica: Oh my gosh vad äter vi inte! Vi (förutom mig som är pescetarian) äter ugandisk mat som chapati, jordnötssås med fisk, ris, kyckling, kött, matoke. Och jag kommer i år att ha vegansk lasagne, linser, sötpotatis … Mycket bakelser också.
Matoke, matbananer. (Bild Wikipedia)
Jag tycker inte det är viktigt med julklappar speciellt nu som vuxen. Det är inte alltid man kan ge julklappar. Alltså jag är så van vid att klapparna inte är det jul handlar om. Det har handlat om min familj, mina kusiner. Har alltid fått något litet alltså men det har aldrig varit bilden generellt som man har, du vet julen julklappar.
Lydia: Vad ser du extra fram emot denna juldag? Finns det något som du inte ser fram emot?
Jessica: Denna jul ser jag fram emot maten. Haha, jaa stressen, min ångest som kommer då och då.
Lydia: Har du ett speciellt minne som du vill dela med dig av?
Jessica: Haha alltså när jag var liten trodde jag så, så mycket på tomten. Mina föräldrar bad oss att ställa fram kakor och mjölk till tomten i vardagsrummet. Nästa dag när vi kom ned såg jag att glaset var tomt och kakorna var uppätna. Vi hade ställt fram ingefärskakor och chokladkakor och tomten hade druckit upp mjölken och ätit chokladkakorna. Alltså vet du mitt hjärta, jag var så här: jag höll glaset och sa ”tomten har druckit från det här glaset” haha alltså jag var helt så här ooh my gosh! Han hade bara ätit chokladkakorna men inte ingefärskakorna. Så jag sa till mamma ”tomten gillar inte ingefärskakor”.
Lydia Nanono studerar etnologi på Södertörns högskola. Mångkulturella almanackan samarbetar med etnologikursen. (Texten är redigerad av Mångkulturella almanackan för att passa på hemsidan).
Julafton, kanske den största traditionsbundna högtid som vi har i Sverige. Frågor som varför julen firas och vad den faktiskt har för funktion är tankar som väcktes tidigt hos Jonathan, vars berättelse jag har fått ta del av.
– Julen är mycket förberedelser för liten njutning, typ. Det känns mer påtvingat än något som jag vill göra. Jag gör det mest för att min familj gör det och för att det är något man ska göra, men jag värdesätter det inte speciellt mycket. Jag hade inte blivit ledsen om den inte fanns.
Hur har era jular sett ut?
– Ganska tidigt var vi bortresta för min morfar var alkoholist. Då fanns det en anledning till att vi inte kunde bjuda honom. Så största delen har det bara varit min familj, mamma, pappa och min syster. Förra året var vi i Spanien. Vi ser på Kalle Anka, för det ska man ju se… Det har alltid varit på i alla fall. Då äter vi julgodis, mamma brukar göra Rocky Roads, men inget mer än så.
Berätta mer om när ni firade jul med morfar, hur såg det ut då?
– Jag minns inte så mycket av det. Jag vet bara att mamma alltid blev helt förtvivlad, för min morfar blev alltid så full så han somnade vid bordet åh… det var väldigt… väldigt stökigt. Sen nu de senare åren så har vi firat med kusinerna, och då har min morbror tagit över morfars jobb, typ. Han blir den som blir alldeles för full istället, sitter och sover… men nu är vi så vuxna så vi klarar av det. Det är okej att han blir det, mamma blir frustrerad och arg bara. Så ganska mycket alkoholistgrejer blir det.
Tror du att det kan vara den större anledningen till att du inte tycker om att fira jul?
– Egentligen inga traditioner, eller som jag … jag tycker bara att det är ett påhitt. Det kan väl vara något fint som man alltid har gjort och sådär, men jag tycker det är mycket pill och trix för något som ändå inte kommer ge mig något. Det är väl mysigt att sitta med familjen och bara vara men … jag kanske har blivit traumatiserad för att det alltid har blivit kalabalik typ, jag vet inte. Det har aldrig blivit så bra som man har tänkt att det ska vara. Det har mest blivit jobbigt, typ. Det är klart att det stundtals har varit mysigt också… men det är inget som jag längtar till. Efter att jag blev tio kanske så är det väl kul att få presenter men allt annat är jobbigt bara. Det ger mig inte nått.
Så du tycker att vi klarar oss bra utan de traditionella högtiderna?
– Jag tycker att man ska göra saker för att man vill göra det, inte för att det står skrivet i en bok för 100 år sen. Jag är ganska anti allt sånt här, meningsfulla traditioner för mig är något helt annat. När folk säger till mig vad jag ska göra så blir jag anti bara. Jag vill kunna bestämma det själv.
Vad är en meningsfull tradition för dig?
– Något som jag själv väljer som betyder något för mig, som inte är påtvingat. Och med någon som jag bryr mig väldigt mycket om.
Astrid Karlflo studerar etnologi på Södertörns högskola. Mångkulturella almanackan samarbetar med etnologikursen.Texten skrevs i december 2019.
Vilka julaftonsseder upplevs som viktiga att bevara då man flyttat från ett land till ett annat? Tarja föddes i byn Muonio i finska Lappland år 1959 och flyttade med sin familj till Sverige och Örebro när hon var tio år.
– Ett av de starkaste barndomsminnen från julfirandet i Finland är när vi alla sex barnen satt finklädda efter julmiddagen i vardagsrummet och väntade på tomten. Vi sjöng då ”joulupukki joulupukki”, en sång som sjöngs i väntan på tomten. Vad jag också minns är att vi alltid klädde granen på julaftonsmorgon. Det var så mysigt!
Tarja berättar att julaftonssederna de haft i Finland efter flytten till Sverige 1969 skulle komma att se snarlika ut. Det finska och svenska sättet att fira jul på skilde sig inte åt så anmärkningsvärt. Men en skillnad var maten på julbordet.
– Under de första åren firade vi på ungefär samma sätt som vi gjort i Finland, förutom att vi inte längre gick på julottan tidigt på juldagsmorgonen. I Sverige hade vi istället som tradition att gå på julfest på Sankt Mikaels församlingshem i Örebro som Finska föreningen anordnat. Till skillnad från den svenska julmaten är det många olika slags lådor på det finska julbordet som exempelvis kålrotslåda, morotslåda och potatislåda. Men vi åt även skinka, köttbullar och sill, maträtter som också finns på det svenska julbordet. Den finska julmaten inkluderar däremot inte lika mycket sötsaker som den svenska. Till julafton åt vi torttu, ett bakverk format som en julstjärna gjort på smördeg och plommonkompott.
I Finland brukade Tarja och familjen gå till kyrkogården på julafton för att besöka och tända ljus för de bortgångna. Efter flytten till Sverige kom nya traditioner, som än idag är viktiga för Tarja att bevara.
– En söndag i december går vi alltid till Finska kyrkan där vi sjunger ”kauneimmat joululaulut”, alltså de vackraste julsångerna. Det är så stämningsfullt och jag blir berörd av att höra dem eftersom jag lyssnat till dessa sånger under hela min uppväxt. Ofta gråter jag och mina systrar en skvätt.
Tarja berättar vidare att hon tycker att traditioner är viktiga, men att föra vidare just finska traditioner till sina barn och barnbarn är inte prioritet, eftersom hennes familj numera representerar fler kulturer, som den franska och vietnamesiska. Det viktigaste på julafton menar Tarja är snarare att få vara tillsammans med familjen och alla barnbarn och få att skapa fina minnen tillsammans.
– Julmaten och andra julaftonstraditioner tar idag influenser från olika håll eftersom vi är en mångkulturell familj. Men den finska kålrotslådan är ett måste!
Kajsa Ekström
Kajsa Ekström studerar etnologi på Södertörns högskola. Mångkulturella almanackan samarbetar med etnologikursen. (Texten är redigerad av Mångkulturella almanackan för att passa på hemsidan).
Recept
Finsk kålrotslåda
Ingredienser (10 portioner) 1 kg kålrötter (1 kg motsvarar ca två stora kålrötter)
2 dl ströbröd
4 dl grädde
1 dl sirap
1 ½ tsk mald ingefära
1 msk salt
vitpeppar
1 ägg
Gör så här Sätt ugnen på 175°C. Skala och skär kålrötter i stora bitar och koka dem i lättsaltat vatten under lock tills de är mjuka. Låt ströbröd svälla i grädde. Häll av kålrotsspadet, men spara det. Mosa kålrotsbitarna eller mixa dem.
Blanda ströbröd, mixad kålrot, sirap samt mald ingefära, vitpeppar och salt. Vispa upp ägg lätt och tillsätt det. Späd med spadet till lös konsistens. Häll massan i en ugnssäker form.
Strö över ströbröd och mönstra ytan med en gaffel. Lägg några smörklickar ovanpå och grädda lådan i 1 1/2–2 timmar, beroende på om man har en hög eller vid form. Lådan kan frysas.
Gör så här Blanda ihop rumsvarmt fett med mjölet och bakpulvret, blanda med händerna till en smulig deg. Häll i vattnet. Blanda snabbt med händerna ihop till en slät deg. Låt degen vila kallt.
Klipp plommonen i strimlor, tillsätt alla övriga ingredienser och koka fyllningen långsamt i 20 minuter. Svalna ner fyllningen och mixa sedan slät i mixer.
Kavla ut degen och dela det utkavlade degen i fyrkanter 7×7 cm. Klyv alla fyra kanterna med en sporre mot mitten men lämna en liten del hel i mitten där du lägger på fyllningen, sedan viker du in till mitten varannan hörna på fyrkanten så det blir en stjärna. Pensla stjärnorna med ägg och grädda i 225 grader i ca 15 minuter.
Lutfisk är för många en självklarhet under juletider. Bläddrar du i dagens veckotidningar är det dock inte ett vanligt recept, till skillnad från exempelvis julskinkan som återskapas i nya former och varianter varje år. Lutfisktraditionen kan spåras tillbaka ända till 1500-talet då fisken åts under fastan. En som alltid ätit det under jul är min mormor Birgitta som varje första advent bjuder in min familj för att äta lutfisk, år efter år. Min mamma Gunilla är också uppvuxen med traditionen.
– Vi hade det varje julafton, först kallskuret som sill och lax, sen kom småvarmt som jansson, köttbullar och prinskorv och därefter kom huvudrätten vilket var lutfisk. Det var bara så det var, en självklar del av julbordet.
Lutfisk serveras med särskilda tillbehör som varierar lite från plats till plats, men vanligtvis serveras den med ärtor, vitsås, skirat smör, kryddpeppar, potatis och, i vissa fall, fläsk. När min mamma var liten var det hennes mormor som lagade den, och egentligen det mesta på julbordet, menar hon och tillägger att “morfar gjorde nog inte så mycket”. Idag är det inte många som tar sig an den utmaningen. Det går att köpa färdig som bara behöver läggas i blöt några timmar. Men enligt min mormor, Birgitta, är det värt besväret .
– Jag vill hålla traditionen att äta lutfisk vid liv, det är ju väldigt gott. Jag vet inte riktigt varför det försvann från julbordet, kanske beror det på att det tar tid. Det värsta är om du blir sugen på det en kväll, då får man vänta en hel natt på att den ska blötläggas.
Matilda Johansson
Matilda Johanssonstuderar etnologi på Södertörns högskola. Mångkulturella almanackan samarbetar med etnologikursen. (Texten är redigerad av Mångkulturella almanackan för att passa på hemsidan).
Garo Artinian berättar om julfirande i sin familj: När julen redan är slut för många så har det bara börjat för de ortodoxa. Det bor cirka 150 000 ortodoxa kristna i Sverige och julen är den enskilt viktigaste högtiden för mina föräldrar. Anledningen till att man firar julen den 7:e januari istället för 24:e eller 25:e december är att man följer den julianska kalendern, istället för den standardiserade gregorianska.
I den svensk-armeniska kyrkotillhörigheten håller man ofta gudstjänster väldigt sent på kvällen, delvis för att fler ska kunna komma.
Under perioden innan jul förväntas man fasta och avstå från mjölk och kött. Många har svårt att fasta under så många dagar så man brukar istället fasta i kortare perioder – eller endast en vecka. Fastan innebär inte att man avstår från all mat, utan man blir vegan för en kort tid. Julafton blir en fullständig fastedag om man följer den 40-dagars långa fastan noggrant. Att prata med en ortodox kristen efter att hen avnjutit sin julmat är något man borde låta bli. En vecka före juldagen den 7:e januari så avstår vissa armenier att äta kött och dylikt, andra äter vegetariskt och väldigt enkelt, vissa andra avstår helt från att äta någon riktig måltid.
På juldagen bryter man den köttfria fastan med traditionella rätter som lammstek och ris. Det finns också andra ätbara saker på bordet, torkad frukt och nötter och så de klassiska valnötterna indränkta i druvgelé och hängda på en sträng – dem har vi ätit massor utav i min familj! En annan rätt som äts på juldagen är en söt soppa baserad på vete med bär, torkade aprikoser och andra frukter.
Maten är det centrala i firandet. Det andra är ju julklappsöppnandet och det sker redan den 24:e december i vår familj. Vi firar den svenska julaftonen men de flesta andra armenierna öppnar sina julklappar den 31:e december (på nyårsafton). Nyårsafton har ofta firats på ett större sätt i Armenien än juldagarna den 6:e och 7:e januari.
Garo Artinian
Garo Artinianstuderar etnologi på Södertörns högskola. Mångkulturella almanackan samarbetar med etnologikursen. (Texten är redigerad av Mångkulturella almanackan för att passa på hemsidan).
– För mig är julen gemenskap, familj, god mat och mycket mys. Vi kollar på film, hela familjen samlas, lagar mat och bakar ihop.
Khanda, som är kurd från Irak, har firat jul sedan hon kom till Sverige med sin familj för ungefär 18 år sedan. Hennes föräldrar började med det för att det skulle vara roligt för barnen och för att de inte skulle känna sig utanför när det pratades om jul i skolan. Här är det hennes kristna kurskamrat, Rozlin, som intervjuar Khanda.
– Sen har det bara vuxit med oss och nu när vi är äldre så är det mer vi som tar tag i det. Pappa handlar maten medan mamma lagar den, och vi köper julklappar till barnen, pyntar granen. I år var första gången vi bakade pepparkakshus, jag och mina systrar.
Rozlin undrade mycket över hur det kan gå att fira jul som icke-kristen:
– Så ni firar inte ”julen” under nyår som mina andra muslimska kompisar gör, utan ni firar den tillsammans med andra kristna den 24 december?
– Just det, vi firar den tjugofjärde som det görs här i Sverige. Vi brukar gå genom ”varför man firar jul’’ och ’’när kommer jultomten’’. Vi har många gånger suttit och googlat för att kunna svara på de här frågorna. Men det viktigaste för oss kring jul är att vi kommer varandra nära i familjen. Vi firar liksom hellre jul än Eid som är en muslimsk tradition. För under julen får man en känsla av att allt runt om kring är involverat i julen, det är pynt överallt och så. Men vi får inte samma känsla för Eid eftersom det inte är lika synligt i samhället.
Det här är december månads berättelse ur Mångkulturella almanackan 2018. Bilder av Malin Skinnar.
Texten är skriven av Rozlin Elias som en del av studier i etnologi på Södertörns högskola. Mångkulturella almanackan samarbetar med etnologikursen. (Texten är redigerad av Mångkulturella almanackan för att passa på hemsidan).
– Trettondagsafton, 5 januari, är den mest magiska kvällen på året när man firar jul på spanskt vis. Det är då de tre vise männen äntligen anländer till Betlehem och alla hem. Som barn väljer man en av dem som sin egen, min har alltid varit Baltasar.
Så berättar Helena Rojas i Stockholm. Hon växte upp i Spanien med sin spanska pappa och svenska mamma och flyttade till Sverige när hon var 11 år. Nu har hon egna barn.
– När jag var liten i Spanien kunde det bli lite hallå i vårt kvarter. Eftersom vi hade svensk mamma så kom tomten till oss ”i helikopter” ända från Sverige för att lämna en present redan på julafton. Nu som vuxen har jag vänt på traditionen och mina barn har alltid haft ”turen” att de tre vise männen kommit till just dem 5 januari med en present. De fortsätter att komma, det gäller bara att ställa fram skorna.
För det är i skorna, som de tre vise männen, eller konungarna som de också kallas, osedda av alla, lämnar sina gåvor.
Trettondagen firas som den dag då Jesus födelse blev känd i världen. Kaspar, Melchior och Baltasar, de tre vise männen som följt stjärnan överlämnade sina gåvor.
Det här är januari månads berättelse ur Mångkulturella almanackan 2018. Bilder av Malin Skinnar. Beställ väggalmanackan här!
Julens huvudpersoner är jesusbarnet och tomten. Ingen av dem samlade på jordiska ägodelar, ingen av dem skulle ha förstått sig på julklappar. Och faktiskt verkar det som att nästan alla julfirare tycker att det är gemenskapen som är det viktiga, inte sakerna. Barnen väntar såklart, på julafton, juldagen eller tre konungars dag. Det varierar.
Jultomtens förebild i verkliga livet levde på 200-talet i den lilla turkiska staden Demre: en biskop som i det tysta hjälpte de fattiga. Han blev senare sjömännens skyddshelgon och känd över världen som Sankt Nicolaus.
Den andra inspirationskällan till att ge julklappar är de tre heliga konungar, eller vise män, som sökte upp jesusbarnet i stallet för att överlämna de finaste gåvor man kunde föreställa sig: guld, rökelse och myrra.
Jesus föddes i staden Betlehem, några år före år noll. Han dog i Jerusalem, genom korsfästelse, förmodligen år 33. I den kristna tron är Jesus Guds son och världens frälsare.
Jesus levde i ett samhälle och i en tid fylld av upprorsstämning och väntan. Vem var det man väntade på? En jordisk kung eller en fridsfurste? Makthavarna var rädda. Enligt Bibeln lät härskaren Herodes döda en mängd småpojkar i sin jakt på den nyfödde judakonungen, Jesus. Minnesdagen över detta kallas i kyrkan Värnlösa barns dag och firas 28 december (av ortodoxa 29 december).
MÅNGKULTURELLA ALMANACKAN 