Mullor och piroger

Islam har en lång historia på Åland. Vid mitten av 1800-talet hölls islamiska gudstjänster, 150 år innan Sverige fick sin första islamiska församling. De första muslimerna på Åland var ryska soldater, placerade på Bomarsunds fästning i Sund kommun. De flesta var tatarer.

Det fanns också judar bland soldaterna. Det är därför som det finns både en judisk och en muslimsk begravningsplats på Prästö vid Bomarsund.

Den 14 oktober 1917 fick Åland besök av den kände tatariska imamen Musa Carullah Bigi. Han skulle hålla gudstjänst med de muslimska soldaterna, som då var mellan 100 och 200, majoriteten tatarer. Tatarer brukar vid festliga tillfällen bjuda på en pirog, kallad pärämäts. De har spridits i Finland av de finländska tatarerna. Det är inte otänkbart att det 1917 vid imamens besök på Åland bjöds på just pärämäts.

 

Pärämäts

Pärämäts är en rund, friterad pirog med en liten öppning på ovansidan. Fyllningen är antingen köttfärs eller potatismos. Den brukar serveras med saltgurka, rödbetor och smetana. När den säljs som snabbmat i Tammerfors och Vasa i Finland är det många som äter den med stark senap.

Finländska tatarer i Finland och Sverige

De finländska tatarerna är en av Finlands sju “inhemska minoriteter” (motsvarar ungefär de “nationella minoriterna” i Sverige). En del finländska tatarer kom till Sverige redan på 1940-talet som flyktingar undan de finländska krigen. De finländska tatarerna var delaktiga i att grunda Sveriges första islamiska församling 1948. Den tatariska församlingen höll under 1950-talet eid-middagar i Konserthuset i Stockholm. Vad som bjöds på då vet vi inte, men det är mycket möjligt att där bjöds på en och annan pärämäts!

 

Stockholmsvandring i nationella minoriteters fotspår

Stockholm, Sveriges huvudstad. Eller Tukholma, Stokholmi och Stuehkie som staden heter på några av Sveriges nationella minoritetsspråk. Språk som har talats i staden sedan dess grundande. Mångkulturella almanackan, med Andreas Jonasson som guide, ordnade 12 juni 2019 en stadsvandring i de nationella minoriteternas fotspår. Den här gången höll vi till helt och hållet i Gamla stan.

Per Anders Fogelström nämner i en av sina böcker att ”mycket av det blod, svett och tårar som byggde Stockholm var finskt”, något som gäller även de övriga nationella minoriteterna. Tyvärr är det sällan som det syns några tydliga spår i stadsmiljön efter gruppernas långa närvaro. En orsak kan vara att huvuddelen av Stockholms nationella minoriteter tillhört ”småfolket”, alltså varit pigor, drängar, dagsverkare, knektar, notfiskare, åkare, dragare och skräddare. Livsviktiga yrken för en stad, men som till skillnad från adel och storhandlare aldrig reser bestående monument över sin gärning, får gator uppkallade efter sig eller statyer resta som minne efter dem.

Den sverigefinska arbetarförfattaren Antti Jalava skrev 1983 till sina sverigefinska landsmän:
”Det är en gåta för mig att sverigefinnarna alltid, från medeltiden till våra dagar, har låtit sig skuffas undan, så att efter några generationer har det återstått bara enstaka ortsnamn eller låneord, hembygdsmuseets utställningsmonter eller förortens vindpinade asfaltsgångar som minne efter dem.”

Under vandringen besökte vi platser som på olika sätt kan kopplas till de nationella minoriteterna. Vi stannade till vid Stora Nygatan 5, idag mer känd som ett tillhåll för jazzälskare (på bilden ovan står vi på andra sidan gatan), en gång i tiden en kyrka som kom att spela en avgörande roll i samernas möjligheter till utbildning. Vi var på Västerlånggatan, gatan som 2010 av Sveriges radio korades som Stockholms finskaste gata. Vi besökte Stockholms och Sveriges första synagoga som utöver sin judiska historia också ruvar på en för många okänd samisk berättelse.  Vid slottet fick vi en förklaring till varför hovet under så lång tid höll finnar och samer som anställda. Ett stenkast bort lär dessutom Sveriges första resande-romer ha övernattat sin första natt i huvudstaden den 29 september 1512. Därför är 29 september Resandefolkets högtidsdag.

 

Fastan funkar! Om Esters fasta

Isak Gerson är gästskribent på Mångkulturella almanackan idag och skriver om Esters fasta som inleder Purim.

Vid soluppgången började ta’anis Ester, Esters fasta, som när den slutar på kvällen inleder högtiden Purim. Även om jag inte är särskild fäst vid högtiden i sig tycker jag väldigt mycket om fastan. Den har en helt annan stämning än de andra årliga judiska fastedagarna, som med undantag för Jom Kipur är sorgefastor.

Textstödet för fastan kommer från Esters bok (som hela Purim kretsar kring). Ester lever som dold jude i Babylonien. Hon lyckas gifta sig med kungen. När kungens rådgivare får tillstånd av kungen att utrota judarna i landet (med den kända motiveringen ”There is a certain people scattered abroad and dispersed among the peoples in all the provinces of thy kingdom; and their laws are diverse from those of every people; neither keep they the king’s laws; therefore it profiteth not the king to suffer them.” (3:8) som ekar i millennier av antisemitisk propaganda) får Ester i uppgift att stoppa folkmordet. Och där, inför att hon ska träffa kungen för att tala med honom säger hon till sin medkonspiratör Mordechai: ”Go, gather together all the Jews that are present in Shushan, and fast ye for me, and neither eat nor drink three days, night or day; I also and my maidens will fast in like manner; and so will I go in unto the king, which is not according to the law; and if I perish, I perish.” (4:16)

Den ursprungliga fastan är alltså en förberedelse för strid. Ester kände att en fasta för hela folket skulle hjälpa henne få med sig kungens välvilja vid hennes audiens. Esters bok är känd för att vara den enda boken i den hebreiska bibeln som inte innehåller Guds namn i texten. Vissa har försökt rättfärdiga inkluderandet i kanon med att fastan är ett sätt att åkalla ett gudomligt ingripande, men jag tror att man kan läsa Esters bok på ett helt annat sätt. Fastan hon utlyser tror jag är tänkt att visa två saker:

  1. Att det finns en organiserad beredskap bland judarna i Babylonien. Den enda jude texten berättar att Ester har kontakt med är hennes bror Mordechai som verkar organisera mycket av motståndet mot folkmordskampanjen. Om hon lyckas utlysa en fasta för hela folket på så kort tid visar det att det finns ett stort och fungerande nätverk bland den babylonska diasporan.
  2. Att folk var redo att ge vad de hade. Att fasta i tre dagar som arbetare i ett så varmt land är ingen liten uppoffring. Men om folk var redo att fasta ändå visade det att de var redo för seriöst motstånd.

Ett sätt att förstå Esters fasta kan vara att titta på kampmetoderna vi använder i vårt samhälle idag. Förra veckan organiserades skolstrejker runt om i världen, inklusive här i Sverige. Ingen tror att elever kan orsaka ekonomisk skada genom att strejka en dag. Men det var inte heller poängen. Poängen var att visa vilken beredskap och vilket engagemang som finns i frågan. När folk i hela landet gav över en miljon bara första dagen efter Hamnarbetarförbundets strejkvarsel kunde Hamn vinna. De flesta vet nog att en miljon att strejka för inte hade räckt långt mot Svenskt Näringsliv, men det visade vilken uppslutning som fanns bakom Hamnarbetarförbundet. Vi som förhandlat fackligt vet hur betydelsefullt det är med såväl strejker som flygbladsutdelningar och blockader. Att ha kamrater runt en som visar vilket stöd man har hjälper en inte bara att försvaga motparten, utan också att stärka sig själv.

Fastan funkar. Ester får träffa kungen och övertyga honom. Enligt boken kan kungen inte upphäva fattade beslut, men kungen fattar ett nytt beslut om att judarna är helt fria att försvara sig mot folkmordet. Och det gör de verkligen. Kungens antisemitiske rådgivare och hans söner hängs, och judarna dödar 75 000 av de som kommer för att utrota dem. Babylons alla judar kanske inte var med henne i rummet, men efter fastan vill jag ändå tänka att det kändes så för henne.