Ikväll infaller norouz, det persiska nyåret. Norouz firas av perser, kurder, balucher, afghaner och många fler. Vi talade med Maria Masoomi som är samhällsdebattör, jämställdhets- och integrationskonsult och som dessutom har bra koll på mat.
Foto: Jeanette Hägglund.
Varför firar man egentligen norouz?
– Man firar vårens ankomst och naturens och jordens pånyttfödelse. Under norouz ligger mycket av fokuset på att vårda sociala relationer. Man hälsar på släkten, kollegor, grannar och nästan alla i sin bekantskaps- och vänkrets, även sådana man har haft konflikter med. Dessutom storstädar man hela huset, från källarvåningen till vindsförrådet. Det är en fysisk städning, men den är även symbolisk. Allt dåligt och gammalt ska bort, precis som i naturen. Man tar emot våren och det nya året med öppet och rent sinne. Många tror att det är en muslimsk tradition, men det är en urhistorisk och förislamsk tradition, äldre än alla världsreligioner.
Finns det någon speciell mat man äter under norouz?
– Det är ju inte som ett julbord med massa mat som man äter. Men under högtiden, som pågår i ett par veckor, brukar man bjuda sina besökare på frukt, olika typer av hemmagjorda bakverk och konfektyr, nötter och frön av det finaste slaget. Det finns egentligen inga speciella maträtter, förutom på nyårsdagen då man äter maträtter med gröna örter i, t ex dillrisotto och stekt fisk. Olika familjer har olika traditioner.
Haft sin – sju S
En viktig tradition under norouz är det som på persiska kallas haft sin. Haft betyder sju, och sin är namnet på bokstaven ﺲ som finns i det persiska alfabetet och motsvarar bokstaven s i det latinska alfabetet. Haft sin är det dekorativa bord som dukas fram inför norouz där det enligt traditionen ska finnas sju speciella saker ur naturen som börjar på just S. Exempel på sådant som brukar finnas på haftsin-bordet är sib (äpple), serke (vinäger), sabze (vetegroddar), sombol (hyacint), somagh (mald, torkad syrlig krydda), sir (vitlök), och samanu (memma). Memman som på persiska kallas samanu, är nästan identisk med den finska påskrätten, som på finska heter mämmi. Exakt när finnarna började äta memma vet man inte, men troligtvis har den spridit sig från persisktalande folkslag, genom Ryssland och sedan till nuvarande Finland.
Hur kommer det sig att iranier i Sverige äter memma?
– Det är en intressant historia, barn och tonåringar är kanske inte så förtjusta i memma, men det är ett måste på haft sin-bordet. Vid den tid då jag kom till Sverige var det jättesvårt att få tag i samanu. Då upptäckte vi att finländare ju äter memma till påsk, något som var mycket likt samanu, och dessutom ungefär vid samma tid på året som iranier traditionellt äter samanu. Därför var det många iranier som köpte och än idag köper den finska varianten. En finsk vän frågade mig en gång hur man gör iransk memma och det är ju en betydligt mer tidskrävande process än den finska varianten. Först låter man exempelvis vetet gro och sedan av groddarna tar man och pressar dessa som man sedan kokar och kokar tills den tjocknar. Det är en komplicerad process att laga memman, vilket har lett till att det bara är vissa familjer, man skulle nästan kunna kalla dem ”samanu-familjer”, som tillverkar den. Vanliga familjer lagar den inte själva utan köper den. Så den är väldigt eftertraktad i Iran. Om man lyckas få tag på memma så delar man med sig av den till vänner och släktingar.
Överhuvudtaget verkar det finnas många beröringspunkter mellan finsk och iransk kultur här i Sverige?
– Ja, det är ju många iranier och finländare som har funnit varandra. Speciellt iranska män och finska kvinnor. Men det är väl kanske att kulturen och värderingarna går ihop, båda grupperna är minoriteter i Sverige, så man har väl funnit varandra där.
MÅNGKULTURELLA ALMANACKAN 