En gång i tiden växte cederskogar över en stor del av Mellanöstern. De har sedan antiken gett virke till heliga byggnader, skogarna nämns många gånger i Bibeln. Skogen Guds cedrar i Libanon finns på Unescos världsarvslista. Flera träd i skogen är tusentals år gamla.
22 november 1943 blev Libanon självständigt och firar därför sin självständighetsdag denna dag. Landets flagga pryds av ett cederträd.
Solen har en viktig symbolisk betydelse i den kurdiska historien. Det finns flera olika kurdiska flaggor, men den mest använda, alaya rengin (den färgglada flaggan), med solen i mitten, är irakiska Kurdistans officiella flagga sedan 1999. Den började användas under 1920-talet, då av kurder i Turkiet. Solen i mitten av flaggan har 21 strålar. Yezidiernas flagga har en likadan sol.
Siffran 21 har en viktig betydelse i alla ursprungsreligioner i Kurdistan. Den står för reinkarnation och återfödelse av såväl människor som idéer. Ofta tolkat som idén om självständighet för kurder.
Solen har många namn på kurdiska. På den största kurdiska dialekten, kurmanji (nordkurdiska) heter solen roj. På sorani (sydkurdiska), heter sol däremot xor (خۆر). Roj (ڕۆژ) betyder dag på både sorani och kurmanji.
Vid newroz, det nyår som firas vid vårdagjämningen av många folk, firas vårens ankomst och livets pånyttfödelse.
För kurder har newroz kommit att få ytterligare en betydelse: firandet av kurdiskhet.
Det finns en folksaga om smeden Kawa, det kurdiska folkets födelse och om kampen för ett fritt Kurdistan.
Inrikesministeriet i Finland rekommenderar allmän flaggning i hela landet söndag den 9 augusti med anledning av Tove Jansson-dagen, den finländska konstens dag.
Författaren och bildkonstnären Tove Jansson föddes den 9 augusti 1914 och dog den 27 juni 2001. Det är första gången som hon uppmärksammas med allmän flaggning. Om finländarna tar dagen till sig kan den i framtiden tas in i kalendern som en vedertagen flaggdag.
– Genom att flagga på Tove Jansson-dagen kan vi i fortsättningen fira Janssons unika inverkan på den finländska konsten och litteraturen och också i övrigt uppmärksamma den fantastiska finländska konsten, konstaterar inrikesminister Maria Ohisalo.
I samband med skolstart kommer nu augustis pärlor. Denna månad uppmanar vi till samtal kring kräftor och surströmming samt att åter vaja med vimplar och Sápmis flagga.
:: Hämta Pedagogiska pärlor för augusti 2019 som pdf!
Materialet kan användas från förskolan till vuxenverksamheter, välj ut, anpassa och utveckla efter vad som passar dig och din grupp.
Alla publicerade Pedagogiska pärlor finns samlade på sidan Pedagogiska pärlor
Den samiska flaggan är gemensam för alla samer. Den godkändes den 15 augusti 1986 av Samerådets 13:e Samekonferens i Åre. Den 15 augusti är därför en av de samiska flaggdagarna. Totalt finns 12 samiska flaggdagar på året. Cirkeln är en symbol för solen och månen. Solringen är röd och månringen är blå. Flaggans färger kommer från den traditionella samiska dräkten. Sápmi, är det område som omfattar samernas historiska bosättningsområden. Det omfattar delar av norra Norge, Sverige, Finland och Kolahalvön i Ryssland.
Regnbågsflaggan, även kallad Prideflaggan, skapades i USA på 1970-talet. Första gången den officiellt visades var under San Fransisco Pride 1978. Flaggans många färger återspeglar mångfalden inom HBTQ-rörelsen och flaggan används ofta som en symbol för stolthet. Den största Pridefestivalen i Sverige är den som sker i Stockholm varje år i månadskiftet juli-augusti.
En annan regnbågsflagga är wiphalan som är en kvadratisk flagga med ett mönster bestående av 49 små kvadrater i regnbågens färger. Den skapades i Anderna i Sydamerika och används av flera urfolk från Sydamerika. Carmen Blanco från Uppsala är född i Peru och säger: Ibland använder jag den på miljödemonstrationer, just för att den bejakar mångfalden. Eller på FN-dagen Internationella dagen för världens ursprungsfolk 9 augusti och på Urfolkens kampdag 12 oktober.
9 augusti är förstås också en dag för den samiska flaggan.
Mångkulturella almanackan 2019 ges ut i samarbete med Ålands landskapsregering. Den kommer att finnas i alla grundskolor på Åland. Almanackan är därför berikad med Ålands och det svenskspråkiga Finlands viktiga dagar.
Bilden till höger visar uppslaget för juni med en åländsk midsommarstång.
– Samarbetet kring almanackan är spännande på flera sätt. För det första finns en nyfikenhet på olika kulturer, speciella dagar och högtider och samtidigt vill vi på Åland gärna sprida information om människorna, kulturerna och traditionerna som lever här, säger Helena Flöjt-Josefsson, specialsakkunnig inom integration och social hållbarhet. På Åland har sjöfarten länge varit viktig. Idag representeras våra knappt 30 000 ålänningar av 97 olika nationaliteter. Samtidigt har Åland en särskild ställning i Finland då vi bor i ett demilitariserat självstyrt örike som genom lag är enspråkigt svensk, har ett eget parlament, egen flagga och till viss mån egen lagstiftning. Så att få en Mångkulturell almanacka i handen som också inkluderar åländska traditioner och högtider är speciellt.
Ålands landskapsregering kommer att dela ut ett begränsat antal almanackor till allmänheten och de som arbetar inom Ålands landskapsregering.
En stor satsning är att almanackan kommer att delas ut till alla grundskolor. I årskurs 1-6 kommer en almanacka att pryda varje klassrum. I högstadierna riktas den till klassrum som är särskilt relevanta. Den kommer även att delas ut till daghem runtom på Åland.
– Tanken är att personalen dels ska få information om olika dagar och att de ”Pedagogiska pärlorna” kommer att kunna erbjuda konkreta verktyg kring hur man kan diskutera innebörden och uppmärksamma mångkulturalitet genom pyssel. Genom att Ålands landskapsregering fått vara med i processen av framtagandet av den Mångkulturella almanackan för 2019 kommer ålänningarna känna sig inkluderade, säger Helena.
Helena Flöjt-Josefsson kommer att medverka vid vår releasefest den 26 oktober på Mångkulturellt centrum. Då berättar hon mer om integrationsarbetet på Åland.
Idag den 16 mars firas kvänfolkens dag av kväner i både Sverige och i Norge. Vi talade med Gertrud Monlund, själv kvän boende i Kuttainen, en by i Lappland, 23 mil norr om polcirkeln.
Men, vilka är egentligen kvänerna?
– Kvänerna ja, hur ska man förklara det på bästa sätt… Vi är en folkgrupp som till största delen bor i Tornedalen och Malmfältskommunerna, eller lannanmaa som vi kallar det på vårt språk. En gång i tiden kallades hela detta område för Kvänland. Kvänerna nämns redan på 800-talet e. Kr. Den som talade mycket om kvänerna var Ottar, i Ottars berättelse. Ottar var en hövding som bodde på norska kusten. Han gjorde resor över Skandinavien, och beskriver för Kung Alfred den store om folkgrupperna som levde i Skandinavien, och där nämner han bland annat kväner och Kvänland. Kvänernas historia har det tyvärr inte forskats så mycket i, även om det har kommit mer forskning den sista tiden. Kväner idag är de som oftast går under beteckningen tornedalingar och lantalaiset. Tornedalingarna bor i Tornedalen och talar meänkieli, och vi som bor i Malmfälten kallar oss för lantalaiset och vi kallar vårt språk oftast för lannankieli, eller byfinska, eller meijänkieli. Men det är alla olika dialekter av samma finsk-ugriska språk. I Norge kallar kvänerna sitt språk oftast för kvensk.
Kvänerna skiljer sig från svenskarna, inte bara när det gäller språket och kulturen, utan också i det att kväner inte var nybyggare, utan fast boende i Nordkalotten. Vi anser ju att vi är en ursprungsbefolkning.
Det finns ju en grupp i norra Norge som också kallas kväner, som är en av Norges nationella minoriteter. Är det samma grupp man talar om?
– Absolut samma grupp och folk. Vi är ett folk som har bott på hela Nordkalotten. Alltså i norra Sverige, norra Norge, norra Finland och nordvästra Ryssland, på till exempel Kolahalvön. Överallt i dessa områden bodde kväner. Och bor än idag. Met olema. Vi är.
Varför firas Kvänfolkens dag?
– Det var 2013 som kvänerna i både Sverige och Norge beslutade sig för att införa flaggdag den 16 mars och benämna sin dag för kvänfolkets dag. Motiveringen till att det blev just den 16 mars var den överenskommelsen i Tälge Hus år 1328, som Sverige garanterade bikarlarna, kvänernas ättlingar, rikets norra delar att fritt bebo och bruka. Avtalet fastställdes den 16 Mars 1340 av Magnus Eriksson.
Hur firar ni kvänfolkets dag?
– I Sverige uppmärksammar vi den mest med föreläsningar, lite fika och sådant, men i Norge är det mer festligt. Dagen uppmärksammas mest i Kiruna, så blir det naturligt eftersom det är så många i Kiruna-området som är med i Kvänlandsförbundet. Men det förekommer firande även på flera andra håll. Utanför Kiruna stadshus hissar man sedan 2013 även kvänernas flagga.
I år har vi har bokat folkets hus i Kiruna. Författaren Curt Persson kommer och talar. Han har skrivit en bok som heter På disponentens tid, som ju är väldigt intressant för oss, eftersom han skriver om just lantalaiset/kväner. Han nämner bland annat de oförrätter som har begåtts, till exempel det att man mätte kvänernas skallar och grävde upp gravar och kranier. Det tycker vi är viktigt att uppmärksamma, hur svenska staten ville undersöka folket här uppe, för att kunna kategorisera oss som sämre människor för att på så vis höja upp svenskarna som ett renrasigt folk. De var inte långt ifrån nazism. På våra program är det alltid mycket frågor och diskussioner. Och så kaffe och fika såklart.
Blir det kaffeost till fikat?
– Vi har haft kaffeost varje år! Men kan du tänka dig, i år hade jag glömt att beställa det! Vilken tur att du påminde mig!
Nina Jakku är en av Sveriges cirka 700 000 sverigefinnar. Nina är 40 år, doktorand i religionshistoria vid Lunds universitet och bor i Malmö. Hon är född i Kemi, en stad i norra Finland, men flyttade med familjen till Haparanda 1982 när hon var fyra år. I Haparanda (eller Haaparanta som staden också heter, det betyder aspstrand på finska och meänkieli) har över 80 procent av befolkningen finskt påbrå (SCB 2012) och den brukar ibland kallas Sveriges finskaste stad.
Vi pratar med henne med anledning av sverigefinnarnas dag, som uppmärksammas 24 februari. Sverigefinnarna är tillsammans med samer, romer, judar och tornedalingar Sveriges officiella nationella minoriteter. Sverigefinnarnas dag firas till minne av folklivsforskaren och predikanten Karl Axel Gottlund, som under 1800-talet startade den första sverigefinska föreningen i Sverige, och kämpade för skogsfinnarnas rättigheter i Värmland och Dalarna. Sverigefinnarnas dag är också officiell flaggdag för sverigefinska flaggan.
Hur har uppväxten i en så sverigefinsk stad som Haparanda påverkat dig? – – – Förmodligen mer än jag är medveten om. Sverigefinnarna är väl majoritet i Haparanda, men det finns många motsättningar. Varje fråga som har med finska språket att göra, skapar debatt. För ett tag sen fanns det ett förslag i Haparanda om att börja skylta på finska. Det skulle finansieras med pengar som staten betalar för att Haparanda är ett finskt förvaltningsområde. Då hördes många röster om att pengarna borde användas till gång- och cykelvägar istället, vilket absolut inte har något med finskt förvaltningsområde att göra. Det är som att dessa frågor ständigt kuppas av frågor som har majoritetssvenskarna i fokus. Det är liknande motsättningar som jag minns från min uppväxt. Men sverigefinne är något som jag börjat identifiera mig som på mycket senare tid, de senaste åren faktiskt.
Nu är det sverigefinnarnas dag. Är det något du uppmärksammar?
– Jag har på senare tid lyssnat mycket på Sisuradio (Sveriges radios finskspråkiga kanal) där dagen uppmärksammats en hel del. Jag har läst att det i olika kommuner uppmärksammas på olika sätt, på slott och med pyntade bussar på sina håll, i Västmanlands län exempelvis. Jag har själv inte planerat något firande. Troligtvis blir det inte mer än att jag skriver något på min Facebook. Jag märker dock att firandet verkar bli mer avancerat för varje år och kanske hittar jag ett sätt som passar mig, framöver.
Vilken funktion tänker du att dagen fyller?
– För mig fyller dagen funktionen av att uppmärksamma sverigefinnarnas historia och nutid och jag anser att de frågorna behöver en större plats och vi har tagit en större plats, på senare tid. Men överlag är kunskapen om nationella minoriteter bristfällig. Precis som att samernas nationaldag eller romernas dag är viktiga att uppmärksamma, är sverigefinnarnas dag det.
Har du personliga erfarenheter av att kämpa för dina rättigheter som sverigefinne?
– Jag har tidigare bott i Eslöv där ingen modersmålsundervisning gavs till barn på förskola. Jag ifrågasatte detta till förskolechefen, som visserligen var trevlig och villig att hjälpa till, men som svarade att rättigheten beror lite på hur lagen tolkas. Att lagen är så luddig att den skulle kunna tolkas så att barn inte har rätt till undervisning på finska eller andra nationella minoritetsspråk, är ett problem. Förskolechefen skulle utreda detta och jag vet inte om något har hänt, eftersom vi flyttade till Malmö där det finns en finsk förskola och ambulerande pedagoger. Det som erbjöds i Eslöv var att befintlig personal, som inte kunde finska, skulle ladda ner appar på finska som barnet skulle ha som modersmålsstöd. Vilket jag tycker är befängt. Det är både okunnigt och naivt att tro att detta skulle räcka som undervisning. Mest tror jag att det handlar om ointresse, att de här frågorna inte tas på tillräckligt stort allvar, trots lagstiftning.
Silje Lingås har intervjuat sin mamma Kirsten Lingås om den norska nationaldagen 17 maj.
Hur firade man 17 maj på 50- och 60-talen i Trondheim? Mamma berättar om det tunga och stickiga ulltyget i bunaden (folkdräkten) som används, och hur jobbigt det var att gå den långa sträckan med 17 maj-tåget som barn. Det var en slitsam dag: ”17 maj var ju samma sak som skavsår och utmattning liksom”. Men det fanns också positiva minnen av dagen; efter tåget samlades man på skolgården där det var lekar, korv, glass och läsk. Hon säger att hon nog också var stolt över sin bunad, som hennes mormor hade broderat.
När hon blev lite äldre blev firandet annorlunda, då var det fester med kompisgänget, där det fanns äldre ungdomar och alkohol och då man kunde uppleva spänningen i att känna sig vuxen. Sedan beskriver hon gymnasietiden med en ny klick vänner, och då ” slapp jag bry mig, så det gjorde jag inte”. Hon och hennes vänner ”drog sig undan, ville inte vara med på traditioner… Man kände sig hävd över alla andra och sådär och… såg ned på folk som firade 17 maj, till exempel, ganska snobbigt faktiskt”.
På åttiotalet flyttade mamma tillsammans med min pappa till Sverige. Det var då mamma, kanske för första gången i sitt vuxna liv, aktivt valde att ta del av 17 maj-traditionen.
– Det var ju för er (barnens) skull vi gjorde det, men det var en fin upplevelse att komma dit då, och plötsligt så var det massa norrmän som firade 17 maj, mitt i Sverige liksom! Det var ju det, som sakta vaknade till och med i mig då, alltså, ni måste ju få liksom lite känsla av den här norska nationalkänslan ni också, där 17 maj liksom är kärnan i det hela på ett sätt.
Så kom det sig att mamma och pappa tog med oss barn till Skansen vid några tillfällen under min uppväxt. Utöver att åka till Skansen och fira så hade vi flaggor i fönstren, mamma gjorde kanske en tårta och ringde och pratade med familjen i Norge om de inte var hos oss på besök. Jag frågar henne om det också hade någon betydelse för henne själv att fira, trots att hon tidigare i livet inte lagt någon vikt vid det utan kanske snarare tagit avstånd från det. Handlade det om någon förändring inom henne?
– Genom det så fick jag liksom upp ögonen för att… att det betyder ju något att man är norsk. Jo men jag upplevde ju att det var en lite härlig grej då… att just den dagen var vår dag, det var Norsk festdag i ett annat land och det var liksom lite härligt det där. Det tenderar till lite läskiga känslor det där med nationalism, lite skeptisk mot det liksom, eftersom stolthet är ett läskigt ord som folk gärna använder; man är stolt över att vara norsk… men på ett sätt så var man stolt över att vara norsk när man åkte till Skansen på 17 maj, med sina norska flagg och allt det där.
Är det lättare att känna den där ”stoltheten” när man är i en annan kontext än den norska?
– Jag fick egentligen en känning av nationalkänslan genom att bo i Sverige och ha barn i Sverige, och liksom… plötsligt känna att jag ville förhålla mig till 17 maj igen då, efter att inte ha gjort det i många år. Lite mer avslappnat förhållande till det liksom. Men att… ja, identitet, det är en viktig sak, det var viktigt att ni barn också kände av det här norska.
Det går alltså att urskilja hur tid och plats kan avgöra ens förhållningssätt till och behov av traditioner. Var man är i livet, vem man har ansvar för och hur ens samtid och omgivning ser ut – dessa är några faktorer som tycks påverka huruvida man väljer eller väljer bort traditioner som man på ett eller annat sätt förväntas ta del av.
Silje Lingås studerar etnologi på Södertörns högskola. Mångkulturella almanackan samarbetar med etnologikursen. (Texten är redigerad av Mångkulturella almanackan för att passa på hemsidan).
Det är onsdag 23 februari och Andreas Ali Jonasson, föräldraledig Botkyrkabo och faktiskt den som designat den sverigefinska flaggan, bakar piroger och förbereder sig för en viktig dag: Sverigefinnarnas dag den 24 februari.
– Imorgon ska jag till Kafe 44 på releasefest för en podd som heter Finnjävlar som är en fortsättning på boken Finnjävlar som jag skrev ett kapitel i. I första avsnittet av podden medverkar jag. Imorgon är också en kampdag. För att vi sverigefinnar ska få del av de rättigheter vi har så måste vi kämpa ganska mycket. Förvaltningsområdena gör inte så mycket. Själv har jag bråkat med Botkyrka kommun i ett halvår nu för att mitt barn ska få rätt till undervisning i finska. Och jag är inte ensam om det. Tyvärr blir de som får rätt till finska inte sällan en liten klick, alltså de med föräldrar som orkar bråka. Det finns väldigt mycket att göra.
Sverigefinnarnas dag uppmärksammas till minnet av folklivsforskaren Kaarle Aksel Gottlund som var en av de första att kämpa för sverigefinnarna. 24 februari var hans födelsedag. Läs (eller hör) mer om Gottlund när Andreas Ali berättar på Sisuradion
– Sverigefinnarnas dag är därför en bra dag för aktiviteter för att uppmärksamma oss och föra vår kamp. Helt i Gottlunds anda, säger Andreas Ali.
Men hur var det nu med flaggan? Är det du som designat den? Och varför gjorde du det?
– Ja precis, det är jag som designat flaggan. Det var runt 2006 jag gjorde det. Det var så längesedan nu att jag knappt minns syftet. Men jag och några vänner skulle ha en fest med finskt tema, vi tänkte hyra någon lokal i Rågsved har jag för mig. Men eftersom vi alla var sverigefinnar och knappt hade varit i Finland så var kopplingen till Finland inte självklar. I gruppen av vänner så var alla utom två personer andra- och tredje generation i Sverige. Och dessa två var sverigefinnar från norra Sverige och har alltså ingen koppling alls till Finland. Någonsin. Precis som min mormor (som var från de finskspråkiga delarna av Ryssland) var de (sverige)finnar, men inte (sverige)finländare. Men vi talade alla mer eller mindre finska. Så att sätta upp Finlands flagga på den där festen kändes konstigt. En symbol för en nationalstat – nationalstater var inget vi diggade – ännu konstigare skulle det varit om vi satte upp en symbol för en nationalstat som vi inte kände något för. Sverige var vårt land. Finska vårt språk. Då kändes en annan symbol nödvändig. Så jag ritade flaggan för just den festen. Festen blev dock aldrig av, men jag hade uppsydda flaggor. Så jag sålde dem till folk. Och det skulle visa sig att det var väldigt många som gillade den. Sen var den sverigefinnarnas inofficiella symbol under väldigt många år och den fick sitt egna liv. Jag såg den ibland på bloggar, på stugor och lite varstans. Sen var det en tävling men jag anmälde aldrig mig själv eller flaggan utan den föreslogs av någon annan. Jag hade väldigt lite att göra med den tävlingen. Hux flux var den officiell. Om jag hade vetat att den skulle bli så seriös hade jag nog målat den annorlunda, kanske utan kors. Sverigefinnarna är ju en mångkulturell, och religiöst mångfacetterad, grupp med muslimer, ortodoxa, finsk folktro (shamanism) osv. Själv flaggar jag inte med den även om jag är glad att folk gör det och att jag har skapat något som ger folk en bra känsla och något som symboliserar dem och sverigefinskheten. Hellre den än Finlands eller Sveriges flagga.
MÅNGKULTURELLA ALMANACKAN 