Nina Jakku är en av Sveriges cirka 700 000 sverigefinnar. Nina är 40 år, doktorand i religionshistoria vid Lunds universitet och bor i Malmö. Hon är född i Kemi, en stad i norra Finland, men flyttade med familjen till Haparanda 1982 när hon var fyra år. I Haparanda (eller Haaparanta som staden också heter, det betyder aspstrand på finska och meänkieli) har över 80 procent av befolkningen finskt påbrå (SCB 2012) och den brukar ibland kallas Sveriges finskaste stad.
Vi pratar med henne med anledning av sverigefinnarnas dag, som uppmärksammas 24 februari. Sverigefinnarna är tillsammans med samer, romer, judar och tornedalingar Sveriges officiella nationella minoriteter. Sverigefinnarnas dag firas till minne av folklivsforskaren och predikanten Karl Axel Gottlund, som under 1800-talet startade den första sverigefinska föreningen i Sverige, och kämpade för skogsfinnarnas rättigheter i Värmland och Dalarna. Sverigefinnarnas dag är också officiell flaggdag för sverigefinska flaggan.
Hur har uppväxten i en så sverigefinsk stad som Haparanda påverkat dig? – – – Förmodligen mer än jag är medveten om. Sverigefinnarna är väl majoritet i Haparanda, men det finns många motsättningar. Varje fråga som har med finska språket att göra, skapar debatt. För ett tag sen fanns det ett förslag i Haparanda om att börja skylta på finska. Det skulle finansieras med pengar som staten betalar för att Haparanda är ett finskt förvaltningsområde. Då hördes många röster om att pengarna borde användas till gång- och cykelvägar istället, vilket absolut inte har något med finskt förvaltningsområde att göra. Det är som att dessa frågor ständigt kuppas av frågor som har majoritetssvenskarna i fokus. Det är liknande motsättningar som jag minns från min uppväxt. Men sverigefinne är något som jag börjat identifiera mig som på mycket senare tid, de senaste åren faktiskt.
Nu är det sverigefinnarnas dag. Är det något du uppmärksammar?
– Jag har på senare tid lyssnat mycket på Sisuradio (Sveriges radios finskspråkiga kanal) där dagen uppmärksammats en hel del. Jag har läst att det i olika kommuner uppmärksammas på olika sätt, på slott och med pyntade bussar på sina håll, i Västmanlands län exempelvis. Jag har själv inte planerat något firande. Troligtvis blir det inte mer än att jag skriver något på min Facebook. Jag märker dock att firandet verkar bli mer avancerat för varje år och kanske hittar jag ett sätt som passar mig, framöver.
Vilken funktion tänker du att dagen fyller?
– För mig fyller dagen funktionen av att uppmärksamma sverigefinnarnas historia och nutid och jag anser att de frågorna behöver en större plats och vi har tagit en större plats, på senare tid. Men överlag är kunskapen om nationella minoriteter bristfällig. Precis som att samernas nationaldag eller romernas dag är viktiga att uppmärksamma, är sverigefinnarnas dag det.
Har du personliga erfarenheter av att kämpa för dina rättigheter som sverigefinne?
– Jag har tidigare bott i Eslöv där ingen modersmålsundervisning gavs till barn på förskola. Jag ifrågasatte detta till förskolechefen, som visserligen var trevlig och villig att hjälpa till, men som svarade att rättigheten beror lite på hur lagen tolkas. Att lagen är så luddig att den skulle kunna tolkas så att barn inte har rätt till undervisning på finska eller andra nationella minoritetsspråk, är ett problem. Förskolechefen skulle utreda detta och jag vet inte om något har hänt, eftersom vi flyttade till Malmö där det finns en finsk förskola och ambulerande pedagoger. Det som erbjöds i Eslöv var att befintlig personal, som inte kunde finska, skulle ladda ner appar på finska som barnet skulle ha som modersmålsstöd. Vilket jag tycker är befängt. Det är både okunnigt och naivt att tro att detta skulle räcka som undervisning. Mest tror jag att det handlar om ointresse, att de här frågorna inte tas på tillräckligt stort allvar, trots lagstiftning.
MÅNGKULTURELLA ALMANACKAN 