På serbiska kallas julafton för Badnje veče (Бадње вече) och juldagen för Badnji dan (Бадњи дан). Det betyder ekafton och ekdagen. Det finns en tradition att elda några ekgrenar på julen.
Eken symboliserar det ekträ som Josef la i den kalla grottan för att få lite värme när Jesus var bebis. Det sägs också att Kristi kors var av ek. När eken tänds markerar det slutet på julafton och början på julen.
Några serbiska församlingar i Sverige hämtar torr ek från Serbien och då får alla en kvist i kyrkan under julfirandet.
EK Quercus robur
Ek växer i södra delen av Sverige. De kan bli mycket gamla. Under många hundra år tillhörde alla ekar staten. Ingen annan fick hugga ner en ek. Ekarna användes för att bygga krigsskepp.
Ek är ett hårt träslag och används nu till möbler och golv. I gamla ekar finns en stor mångfald av arter och minst 1 500 svampar, mossor, lavar och småkryp är mer eller mindre beroende av eken. En av dem är skalbaggen Ekoxe. Ekens frukter, ekollonen, är omtyckta av bland annat ekorrar, nötskrikor, rådjur och vildsvin.
I den nordiska mytologin var eken helgad åskguden Tor.
Heliga korsets upphöjelse firas av ortodoxa och katolska kristna till minne av att Sankta Helena, under en pilgrimsfärd till Jerusalem på 300-talet, sägs ha hittat korset som Jesus korsfästs på. På platsen uppfördes en kyrka som invigdes just 14 september år 335.
Bland ortodoxa i Södertälje är detta en stor dag.
Jaklen Toma berättar: Det är ju en väldigt intressant tradition vi gör varje år. Sankta Helena hade sagt att när man hittar korset så skulle man ge en eldsignal från plats till plats ända till Rom. Traditionen finns än idag i många länder och vi hör till dem som gör detta i kyrkan, och hemma, här i Sverige. Dagen börjar med att jag bakar sesambakelser som jag bjuder grannarna på. På eftermiddagen åker jag till kyrkan. Efter gudstjänsten samlas alla utanför kyrkan för att elda. Prästerna och alla församlade hoppar över elden. Vi eldar för att visa att korset finns med oss än idag och välsignar och skyddar oss.
Efter att vi firat i kyrkan samlas alla mina barn och barnbarn hos mig för att äta massor av irakisk mat och sedan sesambakelser och chai.
Etiopier firar Heliga korsets upphöjelse 27 september och dagen kallas för Meskel som betyder kors på ge’ez, språket som en gång talades i nuvarande Etiopien och Eritrea. Enligt etiopiska kyrkan fördes en del av det heliga korset till Etiopien från Egypten. Det sägs nu finnas på toppen av berget Amba Geshen. Kongit Lemessa i Göteborg berättar: På Meskelafton samlar församlingen grenar och kvistar till ett stort bål vid kyrkan. Bålet tänds nästa dag och röken från elden representerar den rök som Helena följde när hon fann korset. Meskel är alltså en kväll med gudstjänst, sånger och brasa.
Sandra Samer studerar etnologi på Södertörns högskola och har skrivit den del av texten som handlar om Södertälje. Mångkulturella almanackan samarbetar med etnologikursen. (Texten är redigerad av Mångkulturella almanackan för att passa på hemsidan).
Sankt Hans aften (midsommarafton) i Danmark infaller alltid 23 juni och är inte en helgdag. Precis som i Sverige och Finland är det en dag för fest, även om firandet börjar på kvällen eftersom många arbetar på dagen.
I Danmark firar man inte med midsommarstång. Ofta möts människor vid ett stort bål för att sedan gå hem och äta middag med familj och vänner.
– När jag var liten gick jag med familjen och kollade på brasan, säger Mikkel True som är uppvuxen på Jylland. Vi hade sommarkläder på oss, de vuxna var noga med att det skulle vara ljusa kläder, helst vita. På brasan brann en häxa av papper med en vissla eller fyrverkeri inuti som tjöt av värmen. Det ska låta som att häxan skriker medan hon brinner! Jag tyckte det var kusligt när häxorna skrek, men samtidigt spännande. De vuxna berättade att man förr trodde att det skulle skrämma bort onda väsen. Vi sjöng midsommarvisan Vi elsker vort land, ibland vid större brasor var det musikunderhållning och tal också.
Våren är eldarnas tid. Newroz-eldar, påskeldar, Valborgseldar. Men sedan kommer sommaren med midsommareld på vissa ställen. Hösten med Heliga korsets upphöjelse och dess eldar. Och julen. Det finns alltså all anledning att skaffa en Mångkulturell almanacka med temat skog och eld även om några månader av 2022 nu har passerat.
Från Vårdagjämningen 20 mars sänker vi priset med 50 %. Då kostar en almanacka 67 kr.
Träden, våra stora vänner. Träden fanns på jorden när människan började vandra omkring. De har följt oss genom årtusendena. Jo träden vandrar också. De första träden som vandrade in i Sverige när istiden var över var björk och tall som kom söderifrån. Nordöst ifrån kom senare granen invandrande.
Det finns så många högtider som kretsar runt träd. Inte bara julgranar. Träden – de kan vara björkruskor, olivkvistar, ekar eller cypresser – figurerar i många, många högtider.
Träd ger frukt och nötter, de ger virke att snickra och bygga av. De kan användas för industriellt tillverkad pappersmassa och de kan eldas upp. Människan lärde sig göra eld för en halv miljon år sedan och makten över elden har stått i centrum för mänsklig kultur och civilisation. Stora bål eller mindre eldar markerar årstidernas skiften. I texterna berättar vi om vårens Eldfest och sommarens Midsommareldar. I september månad skriver vi om eldarna vid det ortodoxa firandet av Heliga korsets högtid i Södertälje.
Mariana Vigil arbetar som SFI-lärare på Södermalm i Stockholm. Att tipsa de nyanlända eleverna om roliga saker att göra på fritiden är självklart för henne.
– Jag tipsar om alla aktiviteter som är gratis, vilket uppskattas väldigt mycket. Öppna förskolor, språkcaféer, Kulturnatten, Kulturfestivalen etc. Det enda jag inte lyckats hitta på södra sidan av stan är ett riktigt bra Valborgsfirande. Jag vill ha en brasa som brinner åtminstone till midnatt och körsång! Gärna fyrverkerier och annat kul också. Det bästa jag hittat är Bandängen, med massvis av folk och hoppborg. Men en sorglig liten brasa som knappt syns om man inte kikar in bland människorna och inget annat än några stånd med det sedvanliga utbudet av sockervadd och korv.
Finns det några andra högtider som känns särskilt roliga att tipsa dina elever om?
– Midsommar! Jag har aldrig varit så förtjust i familjehögtider, men just midsommar har alltid varit min favorit. Därför tycker jag att det är synd att många med utländsk bakgrund känner sig exkluderade. Min erfarenhet är att det är en högtid som inte kräver mycket men har massor att bjuda på
Valborgsmässoafton har dock varit speciell för Mariana ända sedan hon var liten. (Det är klart, det är ju också Mariana som har namnsdag då!)
– När jag växte upp var Valborg lika roligt som midsommar. Men jag hittar inte riktiga firanden längre! Brasorna är inte tillräckligt stora, det är inga körer, inga fyrverkerier. När jag var barn i Jakobsberg så var det helt annorlunda: Då var brasan gigantisk och brann hela natten. Jakobsberg hade en symbol som var en väderkvarn som stod på en kulle. Den brändes ner. Nu har kommunen slutat med stora valborgsfiranden.
– Jag har aldrig missat ett nyårsfirande i hela mitt liv. Det är ett sätt att komma nära livet och känna rötterna bakåt till äldre tider, säger Merwan Mourad, som bor i Trosa. Han tillhör det yazidiska folket. I Sverige bor cirka 7 000 yazidier idag.
2018 infaller det yazidiska nyåret onsdagen 18 april. Nyårsdagen är alltid på en onsdag. Världens enda yazidiska tempel finns i Lalish i Irak. Merwan berättar:
–I Lalish tänder man 365 små särskilda oljelampor, en för varje dag under året – på samma sätt som ett födelsedagsbarn kan firas med ett ljus för varje år i en tårta. Där är det munkar som förbereder och har hand om ceremonin. I Sverige idag använder vi vanliga stearinljus i stället för olivoljelamporna.
– Tidigt på onsdagsmorgonen, när daggen ännu ligger kvar på marken, går de vuxna ut. De besöker släktingars gravar och går ut på ängar och åkrar. Där sprider de ut lite äggskal. Och samlar daggdroppar från gräset. Vattnet tar de hem i ett glas för att välsigna familjen med. De stryker lite dagg i barnens ansikten. Sedan nästan tävlar alla om att få visa upp sin gästfrihet och går runt och hälsar på varandra och önskar gott nytt år. Här i Sverige gratulerar vi ofta via telefon istället, de som inte har yazidiska grannar förstås.
På nyårsafton tänder de eldar. Elden är helig, liksom solen, man skulle kunna beskriva elden som solen på jorden:
– När jag kom till Sverige förstod jag hur mycket solen betyder för jorden och människorna. I Sverige längtar alla efter solen!
Det här är april månads berättelse ur Mångkulturella almanackan 2018. Bilder av Malin Skinnar. Beställ väggalmanackan här!
– Jag har aldrig missat ett nyårsfirande i hela mitt liv. Det är en tradition som jag värdesätter mycket. För mig är det ett sätt att komma nära livet och att känna rottrådarna tillbaka till äldre tider, själva livets födelse.
Den som säger det är Merwan Mourad, som bor och jobbar Trosa. Hans känsla för det yazidiska kulturarvet är levande och han berättar gärna.
– Vi yazidier är ett gammalt folk och vår religion är urgammal. Världens enda yazidiska tempel ligger i Lalesh, norr om Mosul i irakiska Kurdistan, en plats med en minst 4000-årig historia. En gång i livet bör en yazidier besöka Lalesh som är ett viktigt pilgrimsmål. Senaste gången jag var där så var det tillsammans med volontärer från en organisation i USA som arbetar för yazidierna.
Det finns mellan 700 000 och en miljon yazidier i världen. De härstammar från området som förr kallades Mesopotamien. Idag bor de flesta i irakiska Kurdistan och Syrien. Små minoriteter finns i Armenien, Georgien, Ryssland och Turkiet. Den näst största gruppen yazidier, uppemot 200 000, lever idag i Tyskland.
I norra Irak idag är livet fruktansvärt idag. Där har yazidierna sedan 2014 systematiskt förföljts och dödats eller tillfångatagits av IS. Människor har tvingats bort från sina hem och byar och flytt upp i bergen.
– I Sverige är vi cirka 7 000 yazidier idag. Det finns en vänskapsförening och andra grupper som arbetar för att uppmärksamma yazidiernas utsatta situation och för att hjälpa dem som lyckas fly.
Går det att fira nyår i en tid som denna?
– Ja, eftersom det är viktigt att hålla minnet och traditionerna levande – att glädjas åt den rika kultur vi är en del av och att se till att traditionerna hittar sin form här och nu, i Sverige och andra länder. För oss yazidier är solen helig. När jag kom till Sverige insåg jag själv hur mycket solen verkligen betyder för jorden och människorna. I Sverige längtar alla efter solen. Det är inte ovanligt att yazidier hånats eller behandlats illa för sin dyrkan av solen. Men utan solen skulle livet inte vara möjligt. Solen är alltings början och alltings förutsättning.
Nyåret infaller 2017 på onsdag 19 april. Nyåret kallas Charshama Nisane (nisane efter månadens namn, som betyder nyfödd) eller Charshama Sere Sale (ser betyder huvud och sal år, alltså nyår). Eftersom yazidier räknar dygnet från solnedgången så börjar firandet av nyåret redan vid sextiden på tisdagskvällen.
– Då tänder vi eldar. Elden är helig, man skulle kunna beskriva den som solen på jorden. I Lalesh tänder man 365 stycken cira, småeldar av garnstumpar som doppats i olivolja, en för varje dag under året – på samma sätt som ett födelsedagsbarn kan firas med ett ljus för varje år i en tårta. I Sverige idag använder vi vanliga stearinljus i stället för garn med olivolja. I Lalesh är det munkar som förbereder och har hand om ceremonin. Trots kriget tror jag det kommer samlas flera hundra människor i Lalesh på tisdagskvällen. Många lever i flyktingläger i Lalesh närhet och försöker ta sig dit.
Tisdagen är full också med andra förberedelser. Alla köper ägg som kokas och färgas. Många köper och slaktar också ett djur. Ett lamm eller en kalv för den som har råd, i annat fall kanske en kalkon eller åtminstone en kyckling. Alla förbereder också godis, kakor, cigaretter – allt som ska finnas för att bjuda släkt och grannar på under nyåret.
Ägg i Lalesh
På tisdagen plockar man också blommor, röda anemoner, och sätter fast bredvid ytterdörren med hjälp av lite deg. På så sätt visar familjen att man är yazidier och firar sitt nyår.
– Tidigt på onsdagsmorgonen, så tidigt att daggen ännu ligger kvar på marken, går de vuxna ut. De besöker sina släktingars gravar och de går ut på sina åkrar. Där sprider de ut lite äggskal. Och de samlar daggdroppar från gräset. Det vattnet, hopsamlat på ett fat eller i ett glas, tar man sedan hem för att välsigna sin familj med. Man stryker lite dagg i barnens ansikten. Sedan nästan tävlar man om att få visa upp sin gästfrihet. Man delar med sig till grannar och fattiga människor och alla går runt och hälsar på varandra och önskar gott nytt år: ”Jeshna wa piroz be / Sare sale piroz be”. Här i Sverige gratulerar vi ofta via telefon istället, de som inte har yazidiska grannar förstås.
I vår tradition firar vi aldrig bröllop i april månad. För den månaden är det själva året som står brud. I april är det universum som ska firas, inte familjehögtider.
– Jag känner inte igen den gamla Eldfesten. Det är kul faktiskt!
Många Nawruz-firanden har Hassan Hosseini, född 1943, hunnit med i Iran och i Sverige. Och nu är det ganska annorlunda jämfört med hur det var de första gångerna när Hassan var liten. Hassan förklarar för det första att de tre högtiderna Charshanbe suri, Nawruz och Sizdah bedar har i Sverige nästan smält samman till en enda fest. Och firandet har tagit sig ut från hemmen och blivit till en offentlig manifestation av iransk etnicitet.
Högtiderna firades i Iran i hemmet och i grannskapet. Charshanbe suri som är veckan innan Nawruz är ett tillfälle då man i Iran firar med att hoppa över små eldar eller hållandes facklor. De två helgerna har nu smält samman. I Stockholm började man för många år sedan fira Eldfesten i förorter nordväst om staden (Rissne och Hallonbergen). Under påverkan av Valborgselden har själva elden i firandet blivit större. För några år sedan flyttades firandet in till stadens centrum: Kungsträdgården. Då var det en ny generation som tagit över arrangemanget, iranier födda eller uppvuxna i Sverige.
– De kan språket, de vet hur man skriver ansökningar och de får pengar. Festen har blivit något helt annat. Nu i Kungsan är det en konsert med artister från USA och England. Förra året fanns en stor eld som dök upp framför scenen. De använde någon modern pyroteknik, alltså!
Sizdah bedar är 13 dagar efter nyåret, då firas våren genom utflykter i naturen. Det är oftast inte sådant väder i Sverige i slutet av mars att man kan göra det.
– Guy Fawkes-brasan 5 november är en självklarhet i England. På bålet sitter alltid en docka av gamla kläder fyllda med papper. Vi barn visste att dockan var Guy Fawkes, nån som för länge sen försökte spränga parlamentet men greps. För oss var det mest mörkt och spännande.
Det säger Joe, idag bosatt på Ljusterö. I Leicester där han växte upp varade gatufesten och fyrverkerierna ibland i flera veckor. I stan bor nämligen många med rötter i Indien och Pakistan som firar ljusfesten Diwali vid samma tid. Joe själv har bidragit till att skapa en ny tradition på en ö i Stockholms skärgård.
Årets brasa tändes redan fredagen den 30 oktober. Som så ofta gäller det att hitta en balans mellan ”rätt” datum och ”bra” datum. En fredag är det lättare att samla folk än mitt i veckan och en höstlovsvecka är det fler sommargäster på plats än andra veckor. Och själva den händelse som uppmärksammas, attentatet mot parlamentet i London, ägde rum redan år 1605. Så några dagar hit eller dit är inte hela världen – det viktiga är att firandet blir av och att många kan delta.
– 2016 blir det tolfte Guy Fawkesbrasan. Först ville jag mest återuppliva en barndomstradition. Men som nyinflyttade i byn ville vi också lära känna folk så vi satte upp en lapp. Idag samlar denna höstbrasa folk från hela ön. Redan första året kom grannar och sa att ”det här måste vi göra varje år!”.
Så kommer det sig alltså att öns största gemensamma händelse äger rum en beckmörk novemberkväll. Ingen ser nåt som inte lyses upp av brasan, men alla kan värma sig, av elden, av sällskapet och av den engelska varianten av glögg – mulled wine – som också hör till.
Så långt om Joes brasa. Men säkert tänker många också på andra saker, när de hör namnet Guy Fawkes nämnas. Det finns ju en Guy Fawkes-mask som inspirerats av attentatet, men som är mycket nyare. Den speciella ansiktsmasken dök upp i serieromanen ”V for Vendetta” (filmad 2005) och blev snabbt en internationell symbol för protest mot makthavare.
MÅNGKULTURELLA ALMANACKAN 