Första maj är helgdag i många, många länder i världen. I Sverige är den det sedan 1938. Det blev vår första icke-kyrkliga helgdag, nu har vi en till – 6 juni.
Det är en dag för demonstrationer och det är arbetarrörelsens dag. Historien bakom är lång och vindlande. Sedan 1890 är Första maj en internationell manifestationsdag för världens arbetare. Då var åtta timmars arbetsdag den viktigaste frågan.
Sverige började industrialiseras under slutet av 1800-talet. Arbetare organiserade sig med tiden i fackföreningar, och senare i politiska partier, för att kämpa för bättre villkor. Så bildades arbetarrörelsen. Samtidigt växte andra folkrörelser fram, nykterhetsrörelsen, väckelserörelsen, folkbildningsrörelsen och kvinnorörelsen. Alla dessa rörelser finns fortfarande kvar, och nya folkrörelser har vuxit fram när människor organiserat sig kring frågor som är viktiga för dem.
Maja Johansson har intervjuat sin pappa om Första maj. Så länge jag kan minnas har första maj, eller arbetarrörelsens internationella dag, alltid firats i min familj och varit den högtid som är viktigast för oss. Det är en av de två sekulära helgdagar vi har i Sverige (den andra är Sveriges nationaldag den 6 juni) men är en helgdag även i många andra länder runtom i världen. Första maj har sedan år 1890 varit en arbetarhögtid där fokuset på den tiden var kampen för 8 timmars arbetsdag, och är än idag en dag för firande samt kamp och demonstrationer kopplade till ojämlikhet, klass och arbetsvillkor.
Jag har intervjuat min pappa Per Erixon om första majs ursprung, betydelsen av arbetarrörelsens dag och inkludering. Han är 66 år gammal, pensionerad och har varit politiskt aktiv sedan början av 1970-talet. Enligt Per var startskottet för första maj som högtidsdag i Chicago 1886, men det sågs inte som en högtidsdag förrän några år senare.
– Det hölls en demonstration i Chicago i början av maj 1886, några arbetare hade skjutits av polisen någon dag innan. Lokala anarkister samlades för att protestera mot det här, det kastades en bomb mot polisen och det var några anarkister som blev arresterade för det men det finns inga bevis för att det var de som kastade. Det är det egentliga ursprunget, så småningom blev det ju utropat till arbetarrörelsens dag officiellt men det kom lite senare, berättar Per.
Hans eget firande av första maj är inget han fick från hemmet utan något han hittade själv.
–När jag var liten hade jag knappt hört talas om första maj, farsan var ju bondgrabb och mamma var från någon slags liberal kulturell medelklass. Sen blev jag mer och mer intresserad under tonåren, och då var ju den stora konflikten Vietnamkriget, det höll på för fullt 1972. Det var första gången jag var på en första maj-demonstration, alla demonstrationståg samlades vid Norra Bantorget och höll ett gemensamt firande som bara var inriktat på att stoppa kriget i Vietnam. Olof Palme talade minns jag. Sen 1975 har jag firat dagen med syndikalister eller anarkister varje år.
Nuförtiden ser ett vanligt första maj-firande för Per ungefär likadant ut varje år. Dagen börjar tidigt vid La Mano, minnesmärket i Stockholm för de svenskar som dog i det spanska inbördeskriget, där han möter upp vänner och andra kamrater från den syndikalistiska fackföreningen SAC. De tar sig sedan till Sergels torg och går i ett demonstrationståg till Stortorget i Gamla stan. där det hålls tal och allsång, och efter det fortsätter festen och sångerna i ett kollektivägt hus på Södermalm. Men några av de firanden som Per har deltagit i under åren minns han extra väl.
Syndikalisternas första maj i Stockholm, 2011. (Bild Wikipedia)
– Ett år, jag tror det var 1983, så höll vi på att fira när vi hörde att nazister skulle ha en demonstration i Humlegården, så vårt första maj-tåg blev ett antinazist-tåg. Jag tror vi var 5000 personer som blockerade deras tåg den dagen, inte bara anarkister. Ett annat år var jag i Paris och firade med syndikalisterna där, jag har också firat i Barcelona. År 1996 firade jag första maj i Istanbul, det hölls en demonstration med hundra tusen människor så det var speciellt. Tre demonstranter blev ihjälskjutna av polisen och det blev enorma kravaller. Just det här året inföll första maj på en helg och alla oberoende fackföreningar hade bestämt sig för att vara med gemensamt så det blev jättestort.
Det märks under intervjuns gång att första maj är en viktig högtid för Per, det har inte gått ett år sedan 1975 utan att han har firat dagen på något sätt. Han har inte heller haft någon vana av att fira valborgsmässoafton, som infaller dagen innan första maj, sedan han var liten då han tycker det känns viktigt att komma till firandet den första maj respektabel. Jag frågar honom varför dagen betyder så mycket för honom.
– Jag känner att första maj är mycket mer betydelsefullt än många av de andra högtiderna. De andra, som julen och midsommar, är tillfällen att träffa familjen mest, annars känner jag inte något för de dagarna. Första maj känns betydelsefullt på ett större plan för mig. Det är symbolisk på nåt sätt, en del folk träffar jag inte förutom första maj så det blir ett sätt att samla ihop sig och visa att vi finns kvar. Det är väldigt viktigt för mig, att en gång om året samla styrkorna och se att det finns människor kvar som kämpar för det slags samhälle som vi vill ha.
Arbetarrörelsens dag är en högtid som inte alla känner till, trots att det är en röd dag i Sverige. Och det är heller inte en dag som alla har anledning att fira, menar Per.
– Det hålls ju många olika demonstrationståg, Vänsterpartiet har sitt, Socialdemokraterna har sitt och vi har vårt bland annat. Det är en väldigt blandad skara av människor men det är ju inte precis vem som helst som deltar, det bygger ju på att man har någon slags medvetenhet om ojämlika förhållanden i samhället och tanke om arbetare, arbetsförhållanden och att det finns en motsättning mellan arbete och kapital i samhället.
Han fortsätter prata om de som ändå firar första maj och deltar i demonstrationstågen, vilket är både vuxna och barn. Han tror dock att det demonstrationståg han brukar delta i är mer homogent än några av de större tågen.
– Det är nog ungefär lika många kvinnor och män som går med i vårt tåg, och en massa barn. Men jag tycker nog att det finns en obalans hos oss, det är fler vita än icke-vita som deltar men alla är ju välkomna. Jag tror det är för att SAC är ganska litet, men nu har de börjat med ett stort arbete för migrantarbetare, de hjälper dem att höja sina löner och arbeta för sina rättigheter. De har också börjat samarbeta med organisationer som jobbar i Husby för att svara på folks frågor kring sina anställningar. Så de börjar bli mer inkluderande, det har ju inte med första maj att göra men man kommer nog kunna se fler deltagare från de hållen nästa firande. Jag ser väldigt mycket fram emot att covid-19 ska få ett slut så vi kan fira ordentligt nästa år.
Maja Johansson studerar etnologi på Södertörns högskola. Mångkulturella almanackan samarbetar med etnologikursen. (Texten är redigerad av Mångkulturella almanackan för att passa på hemsidan).