Fira Alla helgonsdag/Todos Santos med Mångkulturella almanackan, föreningen Fuerza de los Andes och Studieförbundet Bilda. Den 23 och 30 oktober blir det workshop för att baka de speciella bröden, tantawawas, och den 1-2 november firas Todos Santos.
Lär dig baka tantawawas
Miriam Quiñonez de Vega håller workshop i Salongen, Gamla huvudbyggnaden, Fittja gård vid två tillfällen: tisdagarna 23 oktober och 30 oktober kl. 18-21. Ingen föranmälan.
Fira Todos Santos
Todos Santos firas i Länken, utanför biblioteket i Mångkulturellt centrums huvudbyggnad. Ljusen tänds på altaret kl. 12 torsdagen första november. Altaret tas ner på eftermiddagen fredagen den 2 november.
Tatiana Vega och/eller Miriam Quiñonez de Vega berättar om den bolivianska allhelgonatraditionen kl. 13 och kl. 17 den första november och kl. 13 den 2 november.
Så firas Todos Santos
Ett långt bord i tre våningar dukas med svart duk. På översta våningen finns fotografier på de kära döda. På mellanvåningen de speciella bröden tantawawas som är bakade som figurer. Längst ner finns mat, dryck och blommor. Där finns också ett bröd bakat i form av en stege. Den ska vara till hjälp för andarna när de tar sig ner till de levande och sedan upp igen.
Söndagen den första november bjuder vi tillsammans med föreningen Fuerza de los Andes in till firande av Todos santos, Alla helgon, på Mångkulturellt centrum i Fittja. Samtidigt blir det första tillfället (utanför Skolforum) att se och köpa Mångkulturella almanackan för 2016.
Kl. 12.00 tänds ljusen på det bolivianska altaret
Kl. 14.00 berättar vi om 2016 års Mångkulturella almanacka
Kl. 15.00 berättar Tatiana Vega Quiñones från Fuerza de los Andes om det bolivianska firandet av Todos santos i Sverige.
Öppet 11–16. Fri entré. Hela dagen är ni välkomna att besöka utställningarna, öppna verkstan, biblioteket och att fika i Tavernan. Det bolivianska altaret står uppdukat i Länken utanför biblioteket hela dagen.
Välkomna att tillsammans med oss hedra våra döda. Den som vill kan ställa bilder på avlidna vänner och släktingar på altaret.
Alla blir bjudna på de bolivanska bröden tantawawas, frukter och dryck.
Mångkulturella almanackan säljs förstås till specialpris: 120 kr.
Det är precis en månad sedan julafton. Tomten är borta och kommer nästa år igen.
I sitt Vinterprogram hade Fredrik Lindström intressanta tankar om Tomten. Han menade att tomten är ett av de få väsen i folktron som fortfarande har en funktion. Han har anpassats till vårt konsumtionssamhälle.
Den 24 januari är det dags att fira Alasitas, en tradition bland de folk som lever där Inkariket en gång låg, och på lördag den 25 januari blir det ett öppet firande i Stockholm. Huvudperson är Ekeko, överflödets och rikedomens gudom. Under ceremoniella former fäster man miniatyrer av det man önskar under året på Ekeko, dvs. på dockan som föreställer honom.
Jag började fundera på om Ekeko också är en figur som anpassats till konsumtionssamhället, och frågade några av mina vänner som har sina rötter i Anderna vad de tror om saken. Inte riktigt, svarar de, han är inte som Tomten.
Maruja Clemente, som är träslöjdslärare och uppvuxen i Bolivia säger så här:
– Min upplevelse var att Ekekon hade en funktion i vårt samhälle som ”en önskebrunn”. Önska sig ett hus är inte konsumtion, det är grundläggande behov som många, många bolivianer inte får tillgodosett. Jag tror inte att människor i Bolivia går till Ekekon och önskar sig en Iphone, en resa till Afrika, en platt-tv osv. Många säger också att man inte kan önska mer än man behöver, då straffar Ekekon dig. Jag vet inte om vi kan jämföra tomten med Ekekon, tomten är ett enormt monster som ger och kräver mer och mer. Ekekon ger inte prylar, det är mera så att han ger människor kraften att själva kämpa och uppfylla sina önskningar.
Carmen Blanco Valer, som kommer från Peru och ofta är området i sitt arbete som folkhögskollärare på en resande folkhögskola i Sverige resonerar på liknande sätt:
– Man kan nog säga att Ekekon kommer att kopplas ihop mer och mer med konsumtionssamhället. Å andra sidan är det ett krav att relationen är ömsesidig. Det vill säga, man kan inte bara ”be” en Ekeko om prylar mot att man är ”snäll”, utan måste hela tiden hålla på och interagera med honom. Detta har troligtvis att göra med en av den andinska kulturens viktigaste värdepelare, ömsesidigheten.
När Maruja var liten gillade hon Alasitas för spelen, danserna, magin och lotterierna.
– Min brorsa gillade lotterier och nästan alltid vann han en eller två tårtor, det var kul. Men hemma hade vi inte Ekekon, vi saknade den tron som många andra kanske hade och har. Ekekon var som en intressant docka för mig, en fantastisk hantverksteknik, men jag var samtidigt fascinerad av människors tron på Ekekon. Det var inte bara prylar som man kunde önska sig, utan också kärlek, kunnighet, vänskap, skilsmässor, äktenskap, hälsa och bra betyg i skolan. Någon gång önskade jag mig ett hus till min mamma trots att vi redan hade ett hus, men jag tyckte att det var för kallt och fult. Men jag visste att det var bara en önskan. Ekekon kunde inte göra det, jag skulle göra det när jag blir stor tänkte jag.
Carmen kommer från Cusco i Peru och där var traditionen med Alasitas inte så stark. Hon berättar om ett besök på Alasitasmarknaden i Puno:
– Den gången avråddes jag från att köpa en Ekeko. Ett av argumenten var att Ekeko gillar att röka, så en måste ge honom tända cigarretter regelbundet. Brinner cigarretterna helt blir ens önskningar uppfyllda, annars blir de inte av. Som icke-rökare tänkte jag att det skulle vara svårt att ha en rökande snubbe hos mig som ständigt måste passas med cigarretter. Det andra argumentet var att man inte kan köpa en Ekeko till sig själv utan den måste man få i present av någon
Carmen Blanco mfl genomför en ceremoni till Pacha Mama på ett klimatläger, Hästa gård, Akalla, sommaren 2012. Carmen står till höger i vit blus.
En helg i augusti varje år samlar Carmen Blanco sina vänner i sin trädgård vid radhuset i Gottsunda för att göra en ceremoni till Moder Jord. För Carmen som är miljöaktivist och aktiv i Latinamerikagrupperna är det lika viktigt att ta hand om Moder Jord nu, som när hon lärde sig av sin farbror för många år sedan som liten.
Carmen har bott i Sverige sedan hon var 15 år gammal. Hennes föräldrar kom hit som politiska flyktingar från Peru. Peru kännetecknas av sin starka indianursprungsbefolkning. Cirka 40 % av alla som bor i landet tillhör ursprungsbefolkningen. I Peru är de största grupperna Quechua och Aymara
– Vattnet, jorden, bergen, solen och månen är väldigt centrala inom vår världssyn. De gamla områdena i Anderna är väldigt beroende av miljön och därför har de utvecklat en sorts andlighet. Inte religion, det är för strikt. Men det kan finnas förbud och regler och så ändå. Vi befolkade Peru för 20 000 år sen och en del kommer säkert från den tiden. Vi kallar det kosmovision, alltså ett sammansatt sätt att se på världen där naturen är väldigt central, berättar Carmen.
För att hylla Moder Jord, som på ursprungsspråk heter ”Pacha Mama”, brukar man några gånger om året ha en ceremoni när man ger gåvor. I augusti är det den största, då är det Moder Jords månad. Då är Moder Jord extra mottaglig för gåvor. Ursprungsbefolkningen vill ha en ömsesidig relation med naturen. Eftersom de får så mycket vill de ge något tillbaka. Det är där ceremonin kommer in i bilden.
– Man brukar ge saker som kommer från naturen. Alkohol, frön, olika saker man skördat under året. Det är vanligt att man sparar till exempel den största potatisen eller liknande för att sedan kunna ge den som gåva, det ger då tur inför nästa potatisskörd. Nu för tiden kan man även köpa färdigproducerade kit med saker att ge, säger hon.
Carmen berättar att hennes farbror hade en historia om en gåva. Vid ett område vid kusten brukade man alltid ge ett speciellt frö. Han trodde att det var någon tradition och tänkte inte så mycket mer på det. Efter ett tag märkte han att när fröna började växa luktade de väldigt illa så alla skadedjur höll sig borta och bomullsplantorna de odlade kunde växa ifred. En del gåvor har alltså en tanke bakom.
Man brukar ha ceremonin hemma, ute i sin trädgård eller på sin åker. Man samlas och så gräver man ner gåvorna i jorden. Man brukar hälsa på bergen runt omkring och om man dricker något brukar man också stänka lite på marken så att jorden också ska få.
– I Sverige firar vi lite annorlunda. Eftersom man inte alltid kan vara ledig när det är brukar vi ha ceremonin helgen närmast den 1 augusti. Då samlas alla mina vänner från Peru och min familj hos någon och har ceremonin i någons trädgård. Vi ger symboliska saker från quechuakulturen men även saker från Sverige. En av mina kompisar odlar egna grödor på en kolonilott som vi brukar ha som gåvor, säger Carmen.
Hos många kulturer före koloniseringen av amerikanska kontinenten fanns det ett tillfälle om året då man mindes de döda samt firade livets och dödens två kompletterande delar. Denna tradition fick sedan gå ihop med Alla Helgons Dag.
MÅNGKULTURELLA ALMANACKAN 