Den tideräkning som nästan alla länder – och kalendrar – följer är den gregorianska (efter påven Gregorius). Den infördes av katolska kyrkan på 1500-talet och spreds efterhand över världen.
Några kyrkor håller dock fast vid den äldre julianska tideräkningen (efter kejsar Julius Caesar). Skillnaden är en förskjutning på 13 dagar. Rysk- och serbisk-ortodoxa kyrkorna, som räknar alla högtider enligt ”gamla stilen”, firar därför Kristi födelse i januari. Många grekisk- och syrisk-ortodoxa kyrkor räknar påsken efter gamla stilen och andra helger efter nya.
Rent allmänt är det vanligt att religiös och icke-religiös tideräkning skiljer sig åt, oavsett befolkningens religion. Ett undantag är Iran, vars officiella kalender är den islamiska.
Den 9 oktober 1847 avskaffade Sveriges riksdag transatlantisk slavhandel och de svarta slavarna på den svenska kolonin S:t Barthélemy friköptes. Säkert är det många som inte känner till denna del av den svenska historien. Men dagen uppmärksammas sedan 2006 av Kommittén till åminnelse av svenskt transatlantisk slavhandel (KÅSTS) och andra. Kitimbwa Sabuni är samordnare för Afrosvenskarnas riksförbund och medlem i KÅSTS så vi ställer några frågor till honom.
Hur uppstod idén om att högtidlighålla en dag för den svenska slavhandelns offer?
– Afrosvenskarnas riksförbund har tillsammans med andra verkat för att den specifika form av rasism som drabbar svarta, nämligen afrofobi, ska uppmärksammas. Ett viktigt led i det är att Sverige gör upp med idén om den svenska exceptionalismen – tanken att Sverige är ett annorlunda land utan en historia av transatlantisk slavhandel och kolonialism och därför inte berörs om frågan om rasism. I själva verket var Sverige aktivt deltagande i den transatlantiska slavhandeln och det var till stor del genom den interaktionen mellan Europa och Afrika som den svenska synen på svarta afrikaner grundlades. Att uppmärksamma den 9 oktober, dagen då den sista förslavade afrikanen i svensk ägo friköptes, är ett utmärkt sätt att hylla offren för den svenska transatlantiska slavhandeln och utmana den svenska exceptionalismen.
Vilka har varit pådrivande för detta?
– Afrosvenskarnas riksförbund, Kommittén till åminnelse av svensk transatlantisk slavhandel och Afrosvenskarnas forum rättvisa. Vi har även haft gott samarbete med Miljöpartiet och Vänsterpartiet.
Hur har dagen uppmärksammats?
– Det har hänt saker varje år sedan 2006. Ofta minnesstunder som den vi höll i Grillska huset i Gamla stan 2007 där bland andra integrationsminister Nyamko Sabuni talade. 2011 uppmärksammades dagen både i Sveriges riksdag och i Stockholms stadshus. I Malmö är kommunen engagerad sedan ett par år tillbaka så där finns alltid evenemang den 9 oktober.
Vad händer i år?
– 2014 hålls en ceremoni i Sveriges riksdag följt av första tillfället för en guidad rundtur i Gamla stan i spåren av den svenska transatlantiska slavhandeln.
Vill ni att dagen ska komma in i den svenska almanackan?
– Det finns en föreställning att det inte finns någon formell väg för att instifta minnesdagar men så sent som våren 2013 beslöt Sveriges riksdag att göra 27 augusti till minnesdag för Raoul Wallenberg. Det allra viktigaste är dock att fylla dagen med innehåll så att till exempel skolor och andra myndigheter uppmärksammar dagen ordentligt.
Förra sommaren hade vi besök från på Tre, mobiloperatören. Personalavdelningen hade sett Mångkulturella almanackan och ville diskutera mångfaldsfrågor. Spännande! Elias Berglund och Fredrik Svesse funderade högt i solen på uteserveringen.
– Mångfald för oss handlar i första hand om att ha en bra och öppen hållning, både i kundtjänsten och internt bland personalen. Människor är så olika!
– Vi har en idé om att skapa en pott med röda dagar, där personalen i förväg ska kunna välja utifrån sina traditioner eller sin tro. Kanske vill man hellre vara ledig på en annan nationaldag än den svenska. Kanske är Ramadans avslutning mycket viktigare än påsk. För att detta ska gå att genomföra måste vi följa avtal och lagstiftning förstås. Men det uppstår också andra frågor.
– Vi vill absolut inte upprätta nya gränser, med fyrkantiga alternativ utifrån föreställningar om vem som firar vad och när. I så fall riskerar vi ju att effekten i praktiken blir diskriminerande.
Nu, ganska precis ett år senare, genomför man en förändring: Anställda får möjlighet att byta en helgdag som inträffar på en vardag enligt den svenska kalendern, mot en annan dag som infaller vid en religiös eller kulturell högtid – utan att ifrågasättas, som det heter i pressmeddelandet. Och just detta sista är nog en viktig poäng. Möjligheten att förhandla, förklara och få ledigt finns säkert på många arbetsplatser. Men att lämna över initiativet och ge en förutsägbar rätt att göra individuella val och prioriteringar – det är onekligen ett steg framåt.
Hur gör andra arbetsplatser? På MKC har vi varit i kontakt med andra och diskuterat olika system för valfria helgdagar – men finns det någon som prövat? Stämmer det att Tre är först med detta?
Det ska bli spännande att se vad som framöver händer på Tre. Hur många kommer att känna sig tilltalade? Vilka alternativa helger kommer att toppa listan?
Strax före midsommar sålde vi de sista exemplaren av 2014 års almanacka. Det är ett gott betyg åt den, tänker vi, att det fortfarande finns intresse fastän mer än halva året har gått.
Nu jobbar vi för fullt med 2015 års almanacka. Den utkommer i mitten av oktober. Formgivare är även detta år Irene Thisner. Mer anteckningsutrymme, tydligare veckodagar och tydligare veckoindelning kommer det att bli. Och inga mörka bilder där anteckningar inte syns!
Studentmottagning – hur går en sådan till? Behövs presenter?
Har du blivit bjuden till ett syrianskt bröllop?
Har en muslimsk vän gått bort?
Ibland blir vi inbjudna att ta del av våra vänners stora stunder; ett barn får sitt namn, studenter hyllas, kärlek manifesteras, jubileum firas, livsverk avslutas. Anledningarna skiftar men alla är värda att uppmärksammas eller högtidlighållas. Dessa tillfällen omgärdas oftast av traditioner och ceremonier, men det handlar om privata högtider.
God vilja och öppet sinne räcker långt. Men ibland vill man veta lite mer i förväg.
I Magdalena Ribbings i bok ”Stora stunder, etikett för fest och högtid” får vi inblick i hur dessa stora stunder uppmärksammas i kristna, islamiska, judiska, buddhistiska, hinduiska och icke-religiösa sammanhang.
Varje dag gör de flesta av oss i Sverige samma saker. Vi vrider på kranen, låter vattnet rinna tills det blivit lagom kallt eller varmt, fyller sedan glaset eller kastrullen eller vad det nu är. Sätter på tevatten, kastar ut det som inte får plats i muggen eller kannan. Duschar, tvättar, diskar, spolar i toan, sköljer livsmedel osv, allt med mer eller mindre samma självklarhet. Det finns ju alltid där i kranen. Gott, rent och friskt dricksvatten. Och även om många av oss försöker minska vår användning, av miljö- eller klimatskäl eller av andra orsaker, gör vi av med ofattbart mycket vatten jämfört med större delen av världens befolkning. Och då talar vi ändå bara om den privata vattenkonsumtionen.
På jorden finns 1 400 miljoner kubikkilometer vatten. Av det är 97 % saltvatten och bara
3 % sötvatten. Cirka 70 % av det tillgängliga sötvattnet används till bevattning, 20 % till industriproduktion och endast 10 % till hushållsvatten. Detta sötvatten är själva förutsättningen för människans överlevnad. Utan mat kan vi överleva flera veckor, utan vatten bara ett par dygn. Vatten är världens viktigaste livsmedel. Och naturligtvis har vattnet sin egen dag. Varje år infaller internationella vattendagen den 22 mars.
Men vattnet måste också vara rent. Varje dag dör runt 4 500 barn i sjukdomar som beror på smutsigt vatten och bristande sanitära förhållanden, och idag saknar drygt 800 miljoner människor tillgång till rent vatten. Det positiva är att siffran blir lägre för varje år. Enligt FN ska inga barn behöva dricka förorenat vatten om tio år, såvida denna förbättringstakt håller i sig.
Samtidigt orsakar dagens stora klimatförändringar extrema väderförhållanden som svår torka och översvämningar, och det försvårar arbetet med att ge alla jordens invånare tillgång till rent vatten.
Slutligen kan det vara intressant att jämföra den direkta vattenförbrukningen i världen. Att vi i den rika delen av världen gör av med flera hundra liter per person och dag, kan jämföras med att en person i tredje världen i genomsnitt använder 10 liter per dag. Vad säger det oss om rättvis fördelning av världens viktigaste naturresurs?
Det är precis en månad sedan julafton. Tomten är borta och kommer nästa år igen.
I sitt Vinterprogram hade Fredrik Lindström intressanta tankar om Tomten. Han menade att tomten är ett av de få väsen i folktron som fortfarande har en funktion. Han har anpassats till vårt konsumtionssamhälle.
Den 24 januari är det dags att fira Alasitas, en tradition bland de folk som lever där Inkariket en gång låg, och på lördag den 25 januari blir det ett öppet firande i Stockholm. Huvudperson är Ekeko, överflödets och rikedomens gudom. Under ceremoniella former fäster man miniatyrer av det man önskar under året på Ekeko, dvs. på dockan som föreställer honom.
Jag började fundera på om Ekeko också är en figur som anpassats till konsumtionssamhället, och frågade några av mina vänner som har sina rötter i Anderna vad de tror om saken. Inte riktigt, svarar de, han är inte som Tomten.
Maruja Clemente, som är träslöjdslärare och uppvuxen i Bolivia säger så här:
– Min upplevelse var att Ekekon hade en funktion i vårt samhälle som ”en önskebrunn”. Önska sig ett hus är inte konsumtion, det är grundläggande behov som många, många bolivianer inte får tillgodosett. Jag tror inte att människor i Bolivia går till Ekekon och önskar sig en Iphone, en resa till Afrika, en platt-tv osv. Många säger också att man inte kan önska mer än man behöver, då straffar Ekekon dig. Jag vet inte om vi kan jämföra tomten med Ekekon, tomten är ett enormt monster som ger och kräver mer och mer. Ekekon ger inte prylar, det är mera så att han ger människor kraften att själva kämpa och uppfylla sina önskningar.
Carmen Blanco Valer, som kommer från Peru och ofta är området i sitt arbete som folkhögskollärare på en resande folkhögskola i Sverige resonerar på liknande sätt:
– Man kan nog säga att Ekekon kommer att kopplas ihop mer och mer med konsumtionssamhället. Å andra sidan är det ett krav att relationen är ömsesidig. Det vill säga, man kan inte bara ”be” en Ekeko om prylar mot att man är ”snäll”, utan måste hela tiden hålla på och interagera med honom. Detta har troligtvis att göra med en av den andinska kulturens viktigaste värdepelare, ömsesidigheten.
När Maruja var liten gillade hon Alasitas för spelen, danserna, magin och lotterierna.
– Min brorsa gillade lotterier och nästan alltid vann han en eller två tårtor, det var kul. Men hemma hade vi inte Ekekon, vi saknade den tron som många andra kanske hade och har. Ekekon var som en intressant docka för mig, en fantastisk hantverksteknik, men jag var samtidigt fascinerad av människors tron på Ekekon. Det var inte bara prylar som man kunde önska sig, utan också kärlek, kunnighet, vänskap, skilsmässor, äktenskap, hälsa och bra betyg i skolan. Någon gång önskade jag mig ett hus till min mamma trots att vi redan hade ett hus, men jag tyckte att det var för kallt och fult. Men jag visste att det var bara en önskan. Ekekon kunde inte göra det, jag skulle göra det när jag blir stor tänkte jag.
Carmen kommer från Cusco i Peru och där var traditionen med Alasitas inte så stark. Hon berättar om ett besök på Alasitasmarknaden i Puno:
– Den gången avråddes jag från att köpa en Ekeko. Ett av argumenten var att Ekeko gillar att röka, så en måste ge honom tända cigarretter regelbundet. Brinner cigarretterna helt blir ens önskningar uppfyllda, annars blir de inte av. Som icke-rökare tänkte jag att det skulle vara svårt att ha en rökande snubbe hos mig som ständigt måste passas med cigarretter. Det andra argumentet var att man inte kan köpa en Ekeko till sig själv utan den måste man få i present av någon
De första dagarna och veckorna på ett nytt år brukar innebära många frågor och kommentarer på samma tema: Hur var julen, har du haft en bra helg, vad gjorde du på nyår …? Och förstås alla önskningar om ”God fortsättning på det nya året”. Just därför tänker jag på vad Luis Salas sa när vi satt och pratade om helger och högtider en dag.
– För mig finns det ingen dag under året som är mer speciell än någon annan, jag firar ingenting på det sättet. Min enda tradition är demokrati.
Jag tycker det är konstigt … Sverige är kanske det mest ateistiska landet i världen. Och samtidigt är människor nästan besatta av traditioner. Det går inte ihop för mig.
Man kan tycka att det är mysigt och trevligt. Men traditioner och religion kan också beskrivas som bomber redo att explodera. Själv ser jag både delarna som krafter som håller oss fångna och hindrar oss från att tänka fritt.
I Chile är speciellt religion verkligen en fråga på liv och död. Katolska kyrkan är en mycket mäktig kraft och trosfrågor kan splittra familjer för livet. Det kan möjligen gå an att byta kyrkotillhörighet, till exempel finns det många chilenare som är Jehovas vittnen. Men att ställa sig utanför kyrkan – det finns inte på kartan.
Hur gör du i Sverige då? Blir det ett problem för dig att inte delta i firanden, som till exempel julen?
– Nej, jag firar inte, det är bara så enkelt. Det händer att jag äter rester av julmaten hemma hos vänner och det är väl bra. Då kan jag hjälpa dem att bli av med sådant de hunnit tröttna på att äta. Men i övrigt är jag fri att tänka på och göra sånt som jag tycker är viktigt. Sånt som handlar om demokrati och rättvisa.
Luis Salas arbetade under 2013 på Mångkulturellt centrum med projektet Att minnas migrationen, ett arbete som resulterade i antologin Siete Vidas.
På Judiska museet finns just nu (2013) en utställning om judisk mat, vilket passar väl till firandet av Chanuka I museet möter jag Yael Fried, informationsansvarig på museet för att prata om chanuka.
Chanuka är en av de mer populära judiska traditionerna, även om den räknas som en mindre inom religionen. Den firas till minne av återtagandet av Jerusalems tempel från Seleukiderriket år 164 f. kr. Enligt legenden hade de då bara olja nog att hålla templets menora tända i en dag, men som genom ett mirakel så räckte oljan i hela åtta dagar.
Själva firandet sker under åtta dagar runt slutet av året. De exakta datumen är olika varje år. När jag frågar Yael om vad man brukar göra under chanuka säger hon:
Det finns ett religiöst påbud att tända ljus, och det gör man även om inte alla är religiösa. Och för att minnas det här med oljan som inte tog slut så äter man oljig mat, till exempel friterade munkar. Många brukar fira med familj och vänner, man kan ju fira varje dag i en hel vecka. Det finns till exempel ingen speciell gudstjänst så det är mycket i hemmet.
Foto av Avital Pinnick
Chanuka är en viktig tradition för många judar, både sekulära och religiösa.
– Själva tanken med att man firar det är att man får leva ut sin egen kultur att man får vara sig själv. Det är en identitetsgrej. Vi har vår kultur och den är bra, säger Yael.
En sak som har bidragit till att chanuka har blivit så viktig bland både sekulära och religiösa judar är att det inte är en speciellt religiös högtid. Detta betyder att det inte finns speciella religiösa restriktioner på vad man får gör under högtiden. Under många högtider inom judendomen så är det påbud om att det ska vara en vilodag.
På lördag är det köpfria dagen, men du har visst haft ett köpfritt år. Vad var det som fick dig att bestämma dig för det?
Jag hjälpte en kompis att flytta och då blev det så tydligt hur mycket prylar vi omger oss med. Hemma hos mig är det likadant, vi får nästan inte plats. För bara prylar. Jag vägrar ju inte mat, inte kultur och inte resor. Men just prylar, kläder, saker till hemmet … Så jag bestämde mig för att nettointäkten till hemmet skulle vara noll. Alltså att bara ersätta sånt som gick sönder, inte lägga till något.
Slutade du shoppa i det tysta eller?
Jag skrev på Facebook, att ”nu börjar mitt konsumtionsfria år”. Det blev lite diskussioner, både på FB och i familjen, framför allt om vad som är ok och inte. Min bror föreslog jag skulle blogga, barnen tyckte att presenter till dem var ok och mostrarna vill nog fortfarande gärna ha julklappar. Det är ju en balansgång när man lever i familj och har delad ekonomi. Sen var det inte heller mitt mål att missionera, jag bestämde mig för egen del.
Hur har det gått tycker du?
Det är jätteskönt att helt kunna strunta i alla diskussioner om vad som är ”billigt” eller ”bra” – det är ju ett vanligt samtalsämne. Reklam går också direkt i soporna, det är rena tidsvinsten. När man väl bestämmer sig för att klara sig med det man redan har hemma så märker man också hur mycket det finns att slita på. I april hade det gått ett år sen mitt första FB-inlägg, men jag har fortsatt. Om jag har ändrat nåt så är det snarast att bli strängare, att sluta ersätta trasiga saker. Att inte konsumera så mycket är ju ett konkret sätt att spara på naturresurser. Jag jobbar som högstadielärare i NO och där ingår undervisning om ”ett hållbart samhälle”. Så det finns ju kopplingar mellan jobbet och hur jag lever.
Vad säger du om köpfria dagen, hjälper den?
Jag visste inte om den tidigare. Nu har jag läst på lite och det är väl med den som med Earth Hour. En köpfri dag eller en timme med släckta lampor – det gör ju ingen skillnad i sak. Betydelsen ligger snarare i att vi ökar uppmärksamheten kring vårt vardagsbeteende och förändrar det. På så sätt kan det göra skillnad.
Till oss som inte fattat några beslut, varken stora eller små, är det nåt du vill tillägga?
Det kan ju låta präktigt med konsumtionsfritt år, men när man lever i en familj har man ju aldrig full koll. Det kan ju hända att nån annan handlar i mitt ställe. Men faktiskt, om det är nåt jag vill förmedla så är det hur lätt det var att sluta, framför allt att köpa kläder. Det var jätteenkelt!
Den internationella Buy Nothing Day grundades i Kanada år 1992 och uppmärksammas idag i mer än 65 länder. Olika länder har valt olika datum men fokuset är detsamma: problemet med vår överkonsumtion.
MÅNGKULTURELLA ALMANACKAN 