Internationella vattendagen

vattendagen

Varje dag gör de flesta av oss i Sverige samma saker. Vi vrider på kranen, låter vattnet rinna tills det blivit lagom kallt eller varmt, fyller sedan glaset eller kastrullen eller vad det nu är. Sätter på tevatten, kastar ut det som inte får plats i muggen eller kannan. Duschar, tvättar, diskar, spolar i toan, sköljer livsmedel osv, allt med mer eller mindre samma självklarhet. Det finns ju alltid där i kranen. Gott, rent och friskt dricksvatten. Och även om många av oss försöker minska vår användning, av miljö- eller klimatskäl eller av andra orsaker, gör vi av med ofattbart mycket vatten jämfört med större delen av världens befolkning. Och då talar vi ändå bara om den privata vattenkonsumtionen.

På jorden finns 1 400 miljoner kubikkilometer vatten. Av det är 97 % saltvatten och bara
3 % sötvatten. Cirka 70 % av det tillgängliga sötvattnet används till bevattning, 20 % till industriproduktion och endast 10 % till hushållsvatten. Detta sötvatten är själva förutsättningen för människans överlevnad. Utan mat kan vi överleva flera veckor, utan vatten bara ett par dygn. Vatten är världens viktigaste livsmedel. Och naturligtvis har vattnet sin egen dag. Varje år infaller internationella vattendagen den 22 mars.

Men vattnet måste också vara rent. Varje dag dör runt 4 500 barn i sjukdomar som beror på smutsigt vatten och bristande sanitära förhållanden, och idag saknar drygt 800 miljoner människor tillgång till rent vatten. Det positiva är att siffran blir lägre för varje år. Enligt FN ska inga barn behöva dricka förorenat vatten om tio år, såvida denna förbättringstakt håller i sig.

Samtidigt orsakar dagens stora klimatförändringar extrema väderförhållanden som svår torka och översvämningar, och det försvårar arbetet med att ge alla jordens invånare tillgång till rent vatten.

Slutligen kan det vara intressant att jämföra den direkta vattenförbrukningen i världen. Att vi i den rika delen av världen gör av med flera hundra liter per person och dag, kan jämföras med att en person i tredje världen i genomsnitt använder 10 liter per dag. Vad säger det oss om rättvis fördelning av världens viktigaste naturresurs?

Vill du veta mer? Läs här: http://unicef.se/fakta/vatten-och-sanitet, och här: http://www.sida.se/Svenska/Nyhetsarkiv/2012/Mars-2012/Rent-vatten—en-utmaning-att-fordela/ eller här: http://www.wateraid.se.

 

 

 

Man får inte önska mer än man behöver av Ekekon

Det är precis en månad sedan julafton. Tomten är borta och kommer nästa år igen.

I sitt Vinterprogram hade Fredrik Lindström intressanta tankar om Tomten. Han menade att tomten är ett av de få väsen i folktron som fortfarande har en funktion. Han har anpassats till vårt konsumtionssamhälle.

Den 24 januari är det dags att fira Alasitas, en tradition bland de folk som lever där Inkariket en gång låg, och på lördag den 25 januari blir det ett öppet firande i Stockholm. Huvudperson är Ekeko, överflödets och rikedomens gudom. Under ceremoniella former fäster man miniatyrer av det man önskar under året på Ekeko, dvs. på dockan som föreställer honom.

Jag började fundera på om Ekeko också är en figur som anpassats till konsumtionssamhället, och frågade några av mina vänner som har sina rötter i Anderna vad de tror om saken. Inte riktigt, svarar de, han är inte som Tomten.

Maruja Clemente, som är träslöjdslärare och uppvuxen i Bolivia säger så här:

– Min upplevelse var att Ekekon hade en funktion i vårt samhälle som ”en önskebrunn”. Önska sig ett hus är inte konsumtion, det är grundläggande behov som många, många bolivianer inte får tillgodosett. Jag tror inte att människor i Bolivia går till Ekekon och önskar sig en Iphone, en resa till Afrika, en platt-tv osv. Många säger också att man inte kan önska mer än man behöver, då straffar Ekekon dig. Jag vet inte om vi kan jämföra tomten med Ekekon, tomten är ett enormt monster som ger och kräver mer och mer. Ekekon ger inte prylar, det är mera så att han ger människor kraften att själva kämpa och uppfylla sina önskningar.

Carmen Blanco Valer, som kommer från Peru och ofta är området i sitt arbete som folkhögskollärare på en resande folkhögskola i Sverige resonerar på liknande sätt:

– Man kan nog säga att Ekekon kommer att kopplas ihop mer och mer med konsumtionssamhället. Å andra sidan är det ett krav att relationen är ömsesidig. Det vill säga, man kan inte bara ”be” en Ekeko om prylar mot att man är ”snäll”, utan måste hela tiden hålla på och interagera med honom. Detta har troligtvis att göra med en av den andinska kulturens viktigaste värdepelare, ömsesidigheten.

När Maruja var liten gillade hon Alasitas för spelen, danserna, magin och lotterierna.

– Min brorsa gillade lotterier och nästan alltid vann han en eller två tårtor, det var kul. Men hemma hade vi inte Ekekon, vi saknade den tron som många andra kanske hade och har. Ekekon var som en intressant docka för mig, en fantastisk hantverksteknik, men jag var samtidigt fascinerad av människors tron på Ekekon. Det var inte bara prylar som man kunde önska sig, utan också kärlek, kunnighet, vänskap, skilsmässor, äktenskap, hälsa och bra betyg i skolan. Någon gång önskade jag mig ett hus till min mamma trots att vi redan hade ett hus, men jag tyckte att det var för kallt och fult. Men jag visste att det var bara en önskan. Ekekon kunde inte göra det, jag skulle göra det när jag blir stor tänkte jag.

Carmen kommer från Cusco i Peru och där var traditionen med Alasitas inte så stark. Hon berättar om ett besök på Alasitasmarknaden i Puno:

– Den gången avråddes jag från att köpa en Ekeko. Ett av argumenten var att Ekeko gillar att röka, så en måste ge honom tända cigarretter regelbundet. Brinner cigarretterna helt blir ens önskningar uppfyllda, annars blir de inte av. Som icke-rökare tänkte jag att det skulle vara svårt att ha en rökande snubbe hos mig som ständigt måste passas med cigarretter. Det andra argumentet var att man inte kan köpa en Ekeko till sig själv utan den måste man få i present av någon

Alasitas almanackan 2017
Alasitas almanackan 2017

Här är en länk till programmet om Tomten:

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/290911?programid=2071

Demokrati är min enda tradition

De första dagarna och veckorna på ett nytt år brukar innebära många frågor och kommentarer på samma tema: Hur var julen, har du haft en bra helg, vad gjorde du på nyår …? Och förstås alla önskningar om ”God fortsättning på det nya året”. Just därför tänker jag på vad Luis Salas sa när vi satt och pratade om helger och högtider en dag.

– För mig finns det ingen dag under året som är mer speciell än någon annan, jag firar ingenting på det sättet. Min enda tradition är demokrati.

Jag tycker det är konstigt … Sverige är kanske det mest ateistiska landet i världen. Och samtidigt är människor nästan besatta av traditioner. Det går inte ihop för mig.

Man kan tycka att det är mysigt och trevligt. Men traditioner och religion kan också beskrivas som bomber redo att explodera. Själv ser jag både delarna som krafter som håller oss fångna och hindrar oss från att tänka fritt.

I Chile är speciellt religion verkligen en fråga på liv och död. Katolska kyrkan är en mycket mäktig kraft och trosfrågor kan splittra familjer för livet. Det kan möjligen gå an att byta kyrkotillhörighet, till exempel finns det många chilenare som är Jehovas vittnen. Men att ställa sig utanför kyrkan – det finns inte på kartan.

Hur gör du i Sverige då? Blir det ett problem för dig att inte delta i firanden, som till exempel julen?

– Nej, jag firar inte, det är bara så enkelt. Det händer att jag äter rester av julmaten hemma hos vänner och det är väl bra. Då kan jag hjälpa dem att bli av med sådant de hunnit tröttna på att äta. Men i övrigt är jag fri att tänka på och göra sånt som jag tycker är viktigt. Sånt som handlar om demokrati och rättvisa.

 

Luis Salas arbetade under 2013 på Mångkulturellt centrum med projektet Att minnas migrationen, ett arbete som resulterade i antologin Siete Vidas.

Luis Salas, 12 januari 2014, bloggen

Chanuka och judisk mat på Judiska museet

På Judiska museet finns just nu (2013) en utställning om judisk mat, vilket passar väl till firandet av Chanuka I museet möter jag Yael Fried, informationsansvarig på  museet för att prata om chanuka.

Chanuka är en av de mer populära judiska traditionerna, även om den räknas som en mindre inom religionen. Den firas till minne av återtagandet av Jerusalems tempel från Seleukiderriket år 164 f. kr. Enligt legenden hade de då bara olja nog att hålla templets menora tända i en dag, men som genom ett mirakel så räckte oljan i hela åtta dagar.

Själva firandet sker under åtta dagar runt slutet av året. De exakta datumen är olika varje år. När jag frågar Yael om vad man brukar göra under chanuka säger hon:

Det finns ett religiöst påbud att tända ljus, och det gör man även om inte alla är religiösa. Och för att minnas det här med oljan som inte tog slut så äter man oljig mat, till exempel friterade munkar. Många brukar fira med familj och vänner, man kan ju fira varje dag i en hel vecka. Det finns till exempel ingen speciell gudstjänst så det är mycket i hemmet.

Foto av Avital Pinnick
Foto av Avital Pinnick

Chanuka är en viktig tradition för många judar, både sekulära och religiösa.

– Själva tanken med att man firar det är att man får leva ut sin egen kultur att man får vara sig själv. Det är en identitetsgrej. Vi har vår kultur och den är bra, säger Yael.

En sak som har bidragit till att chanuka har blivit så viktig bland både sekulära och religiösa judar är att det inte är en speciellt religiös högtid. Detta betyder att det inte finns speciella religiösa restriktioner på vad man får gör under högtiden. Under många högtider inom judendomen så är det påbud om att det ska vara en vilodag.

Man kan hitta Judiska Museet på

http://www.judiska-museet.se/

”En sak in – en sak ut” hos Minna i Solna

På lördag är det köpfria dagen, men du har visst haft ett köpfritt år. Vad var det som fick dig att bestämma dig för det?

 Jag hjälpte en kompis att flytta och då blev det så tydligt hur mycket prylar vi omger oss med. Hemma hos mig är det likadant, vi får nästan inte plats. För bara prylar. Jag vägrar ju inte mat, inte kultur och inte resor. Men just prylar, kläder, saker till hemmet … Så jag bestämde mig för att nettointäkten till hemmet skulle vara noll. Alltså att bara ersätta sånt som gick sönder, inte lägga till något.

 Slutade du shoppa i det tysta eller?

 Jag skrev på Facebook, att ”nu börjar mitt konsumtionsfria år”. Det blev lite diskussioner, både på FB och i familjen, framför allt om vad som är ok och inte. Min bror föreslog jag skulle blogga, barnen tyckte att presenter till dem var ok och mostrarna vill nog fortfarande gärna ha julklappar. Det är ju en balansgång när man lever i familj och har delad ekonomi. Sen var det inte heller mitt mål att missionera, jag bestämde mig för egen del.

MInna%203

 Hur har det gått tycker du?

 Det är jätteskönt att helt kunna strunta i alla diskussioner om vad som är ”billigt” eller ”bra” – det är ju ett vanligt samtalsämne. Reklam går också direkt i soporna, det är rena tidsvinsten. När man väl bestämmer sig för att klara sig med det man redan har hemma så märker man också hur mycket det finns att slita på. I april hade det gått ett år sen mitt första FB-inlägg, men jag har fortsatt. Om jag har ändrat nåt så är det snarast att bli strängare, att sluta ersätta trasiga saker. Att inte konsumera så mycket är ju ett konkret sätt att spara på naturresurser. Jag jobbar som högstadielärare i NO och där ingår undervisning om ”ett hållbart samhälle”. Så det finns ju kopplingar mellan jobbet och hur jag lever.

 Vad säger du om köpfria dagen, hjälper den?

 Jag visste inte om den tidigare. Nu har jag läst på lite och det är väl med den som med Earth Hour. En köpfri dag eller en timme med släckta lampor – det gör ju ingen skillnad i sak. Betydelsen ligger snarare i att vi ökar uppmärksamheten kring vårt vardagsbeteende och förändrar det. På så sätt kan det göra skillnad.

 Till oss som inte fattat några beslut, varken stora eller små, är det nåt du vill tillägga?

 Det kan ju låta präktigt med konsumtionsfritt år, men när man lever i en familj har man ju aldrig full koll. Det kan ju hända att nån annan handlar i mitt ställe. Men faktiskt, om det är nåt jag vill förmedla så är det hur lätt det var att sluta, framför allt att köpa kläder. Det var jätteenkelt! 

Den internationella Buy Nothing Day grundades i Kanada år 1992 och uppmärksammas idag i mer än 65 länder. Olika länder har valt olika datum men fokuset är detsamma: problemet med vår överkonsumtion.

Ashura-procession i Stockholm

I lördags den 18 november gick ungefär tusen människor i sorgeprocession  Nybroplan till Sergelstorg. Majoriteten klädda i svart. Den som sörjdes var Imam Hussein, Profeten Muhammeds dotterson och en väldigt viktig person inom Shiamuslimsk tro.

I processionen mötte jag Mohammad Abdol-Rahman. Han berättade om hur Imam Husseins historia har lärt honom om hur man måste stå upp för maktlösa och det man tror på, även om det leder till att man riskerar att leva under förtryck.

-Tänk dig att du är i ett klassrum och läraren säger någonting som är fel, du kan säga emot då, även om det bara är du som vet att du har rätt. Även om man bara är få så kan man stå upp mot majoriteten och kämpa för vad som man vet är rätt.

IMG_20131116_134004

Runt processionen går folk med stora buketter röda rosor som de delar ut till förbipasserande. Med rosen kommer ett litet informationsblad och en inbjudan till att fråga dem om Imam Husseins martyrskap. Om man frågar dem om vad som hände så berättar de historien om en person som stod upp för de svagas rätt mot en diktatur, och blev utvisad och sedan mördad för sina handlingar.

IMG_20131116_140941

Även om det är en procession för att hedra Imam Hussein så märks det att det är ännu ett budskap som sänds ut. ”Inga slagord på Urdu, Arabiska eller Persiska” ropas uti megafon i början av marschen, och under stora delar av vägen så upprepas avståndstaganden från olika muslimska terroristgrupper. Och man förstår hur viktig den här dagen kan vara, en dag som handlar om att stå upp för vad man tror på oavsett motstånd och förtryck.

Temadagar i mängder

Antalet temadagar verkar bli fler och fler. Varje år när vi sammanställer Mångkulturella almanackan frågar vi oss hur många (och förstås vilka) vi ska ta med. När blir det så många att det inte är roligt utan istället tjatigt? Och vilka dagar har på riktigt betydelse för människor?

I boken 365. Hela årets traditioner, folktro och nya temadagar har Lena Mellander Fogelberg samlat ett stort antal temadagar. Boken tar upp FN-dagar och sådana som är instiftade av olika intresseorganisationer. Hon tar också med kristna helger och en del nationaldagar och helger som har med årstider att göra.

Här kan man alltså upptäcka dagar som Gamla vänners dag (9/5, instiftad av en privatperson år 2006) och Internationella CAPS LOCK-dagen (22/10, en dag för att visa hur irriterande det är med folk som skriver med versaler). Idag (12/11) är det f ö Världslunginflammationsdagen (WHO).

Festplats Kungsträdgården

Sök på ordet ”Kungsträdgården” här på vår blogg och du får fyra träffar. Fyra inlägg som nämner firanden i Kungsträdgården. Är det en slump? Troligen inte. Kungsträdgårdens betydelse för att göra firanden från olika kulturer etablerade i Stockholm kan inte överdrivas. När t.ex. Eldfesten, Chanuka eller Maslenitsa firas mitt i centrala Stockholm, i en vacker park, blir det möjligt för alla som vill att ta del.

Som Sam Carlquist beskriver det i Festplats Kungsträdgården ” … vi ligger mitt i staden och all underhållning är gratis. Man kan slinka förbi, gå igenom parken på vinst och förlust. Är det något kul eller spännande som händer stannar man den tid man har. Ibland längre, vilket nog många arbetsgivare runt parken märkt när de anställda kommer in jäktande lite för sent efter lunchen.”

Festplats Kungsträdgården är en bok som berättar Kungsträdgårdens hela historia och speciellt de trettio år som Sam Carlquist var programchef där. Öppenhet och omtanke, som är förutsättningen för mångkulturell samvaro, genomsyrar beskrivningarna. Till exempel när arrangörerna såg att, till landet nyanlända, muslimska familjer stod vid sidan om vid julgransplundrings-festligheterna: ”… jag förstod efter ett tag att de var osäkra på vad som var religiösa, kristna festinslag och som de därför inte kunde delta i – eller vad som var en helt sekulär fest”. Man löste det genom att från scenen berätta att detta var ett helt sekulärt barnkalas. Alla som arbetar med programverksamhet och publik verksamhet får många goda råd och tankar med sig från boken.

Programverksamheten i Kungsträdgården började i samband med Stockholms 700-års-jubileum år 1953 och har därefter fortsatt att utvecklas. Vilken stockholmsbesökare har inte minnen från Kungsan? Vi kan nog utlova fler berättelser framöver från Kungsträdgården här på Mångkulturella almanackans blogg.

Bilden från Eldfesten finns inte med i boken, men väl i 2014 års almanacka (foto Wilson Duran).

500pxELDFESTEN

Mångkulturella almanackan 2014 utkommer 15 oktober

Almanackan för 2014 är nu verkligen i slutskedet av sin tillblivelse. Om några veckor lämnas den till tryck, och från 15 oktober räknar vi med att kunna börja sälja den.

Formgivare i år har Irene Thisner varit och så här kommer omslaget att se ut:

omslag2014

Våra firanden är immateriella kulturarv

Ni kanske inte har tänkt på att det vi sysslar med när vi firar helger och uppmärksammar dagar i almanackan kan kallas ”immateriellt kulturarv”. Men så är det!

Unesco listar sedan 1972 det ”materiella kulturarvet”, på det som kallas Världsarvslistan. Där finns byggnader som mayastaden Chichen-Itza, (Mexiko), Kinesiska muren (Kina) men också hällristningarna i Tanum i Bohuslän. (Här finns hela listan).

Och sedan år 2003 listar Unesco också det immateriella kulturarvet. Med ”immateriellt kulturarv” menar man bland annat sociala sedvänjor, riter och högtider och kunskap och sedvänjor rörande naturen och universum. Klockrena Mångkulturella almanackan-teman!

Sverige skrev under konventionen om det immateriella kulturarvet år 2011 och nu arbetar en grupp, under ledning av Institutet för språk och folkminnen med att finna former för hur Sverige ska arbeta med det. Charlotte Hyltén-Cavallius från Mångkulturellt centrum deltar i  arbetsgruppen. Varför är kulturarvet viktigt?

– Kulturarvet är viktigt för oss människor för att vi ska känna stabilitet och identitet, svarar hon. Det immateriella kulturarvet är lätt att bära med sig och alltså har migranter fört med sig många saker som breddar det svenska kulturarvet.

Hon berättar vidare att Sverige kommer att vilja satsa på förteckningsarbete och på metoder för att trygga utövandet av immateriella kulturarv. Vi kommer att kunna få skicka in förslag på levande kulturarv som praktiseras i Sverige. Mångkulturella almanackan bevakar frågan och så fort det finns formulär för detta färdigt så skriver vi om det.

mandee

Mandeernas dopdag vid Albysjön, ett exempel på immateriellt kulturarv.