I augusti år 2012 var det många som fick en uppenbarelse av Jungfru Maria i Tensta i Stockholm. Det var i samband med firandet av Jungfru Marie himmelfärd som ett moln som såg ut som Jungfru Maria visade sig på himlen över syrisk-ortodoxa kyrkan i Tensta (Santa Maria-kyrkan).
Uppenbarelsen kom inte som någon överraskning eftersom firande av himmelsfärden pågick. Dessutom hade kyrkan haft besök av biskopen från det krigshärjade Homs i Irak. Biskopen hade ett kors som han bar runt i kyrkolokalen och i det hade han stoppat ned några trådar som ska ha kommit från Jungfru Marias tygbälte, berättade de troende för Dagens Nyheter.
Senare visade hon sig också i kondens på fönstret i kyrkan. 500 troende kom vallfärdande för att ta del av undret.
”Miraklet i Tensta” blev senare en film som visades på Tensta konsthall. Läs om den här.
Den som har koll på traditioner i Finland vet att det gäller att inte försova sig den 27 juli, på Sjusovardagen. Till traditionen hör att deltagarna (i alla fall i vissa samhällen vid havet) klär sig i pyjamas och går i ett tåg genom staden för att slutligen kasta årets sjusovare i vattnet. Vaknar du sent idag så finns risken att du försover dig resten av året!
Berättelsen bakom dagen handlar om sju kristna män från Anatolien som var förföljda för sin tro. De gömde sig i en grotta, somnade och sov i 200 år. Uttrycket sjusovare lever kvar om den som sover länge.
Det här var en helgondag i Sverige fram till 1900, i Finland finns den kvar i almanackan.
– När jag var liten var det hela tiden tal om att finska var så fult. Vi fick inte lära oss finska. Men pappa pratade ofta tornedalsfinska med andra. Det bodde många finsktalande i Tyresö på den tiden.
Jeanette Törmä är född 1971 och uppvuxen i Tyresö utanför Stockholm med en pappa som talade meänkieli. Hon är alltså en av dem som sedan 2013 kan fira den 15 juli som Märkesdag för tornedalingar och kväner.
– Tänk att märkesdagen för tornedalingar är 15 juli. Det fick jag veta nu! Det var min pappas födelsedag! Synd att han inte fick uppleva det.
Jeanettes pappa gick bort 1999, då var hon 27 år. Sedan dess har hon inte haft så mycket kontakt med det tornedalska.
– Det skulle vara roligt att åka upp till Haparanda igen, säger Jeanette. Vi har ingen släkt kvar där längre och farmors och farfars hus finns inte kvar. Men ändå. När vi var där när jag var barn så kom alltid gäster och fikade och de pratade finska. Jag trodde att de kom från finska sidan, men nu när jag tänker på det så var de kanske tornedalingar från Haparanda! Det var ju deras språk! Det är mycket jag har missat och kanske missförstått. Jag måste se till att träffa den delen av släkten innan det blir för sent.
Vad minns du från sommarloven i Haparanda?
– Att vi fick mörklägga för att kunna sova. Att vi kunde cykla över till Finland och köpa saker för finska mark. Och farmors mat, gädda i ugn eller långfilen som hon gjorde själv. Och så givetvis bastun! (Jag gillar fortfarande att basta). De hade egen bastu vid sitt hus.
När Jeanette gick i högstadiet ville hon lära sig meänkieli och frågade om hon kunde få det som hemspråk i skolan, men fick inte eftersom de inte pratade det hemma. Nu är lagen ändrad, elever i årskurs 1-9 är berättigade till modersmålsundervisning i dessa språk även om de inte har grundläggande kunskaper i språket eller talar det i hemmet.
Norrbotten, Haparanda (Vykort från mitten av 1900-talet.)
Lagen om nationella minoriteter och nationella minoritetsspråk från 2010 ger de nationella minoriteterna särskilda rättigheter. Språken ska skyddas och främjas och minoriteterna ska ges möjlighet att utveckla och behålla sina kulturer. Judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalsfinnar är sedan år 2000 Sveriges erkända nationella minoriteter. Dessa folk har länge funnits i Sverige och är en del av den svenska historien. Finska, jiddisch, meänkieli, romani chib och samiska är erkända minoritetsspråk i Sverige.
Världshumanistdagen firas den 21 juni. Det är då sommarsolståndet infaller på vårt norra halvklot. Årets längsta dag, midsommardagen, är en bra vald dag tycker Yvonne Nenander vice ordförande i organisationen Humanisternas Stockholmsavdelning.
– Men det är klart, i Sverige är det svårt att få uppmärksamhet då, säger hon. Det går bara inte att konkurrera med midsommar som ju är en av våra absolut största festdagar – fastän det är en rörlig helgdag numera och flyttad till veckohelgen.
World Humanist Day uppstod i USA på 1980-talet. Idag är den 21 juni en viktig märkesdag för hela den internationella humanistiska rörelsen.
Vad ska ni göra på dagen?
– Vi brukar uppmärksamma demokrati och människors lika värde på olika sätt. På Världshumanistdagen just i år kommer vår lokalavdelning Stockholmshumanisterna att vara medarrangörer i en manifestation emot hedersvåld på Sergels torg tillsammans med GAPF (Glöm aldrig Pela och Fadime). Efteråt har vi picknick i Kungsträdgården. Håll utkik på Facebook om eventet för uppdaterad information
Vilka är då förbundet Humanisterna och vad menar de med sekulär humanism? Så här säger Yvonne Nenander:
– Sekulär humanism sätter människan i centrum. Vi anser att människan kan ta moraliskt ansvar och hitta vetenskapliga metoder som förklarar det som sker i världen. I ett sekulärt samhälle är all myndighetsutövning och offentliga beslut livsåskådningsneutrala. Mänskliga fri- och rättigheter är överordnade alla religiösa dogmer, kulturella seder och livsåskådningar. Självklart ska man ha rätt att tro på vad man vill och utöva sin livsåskådning, så länge detta inte kommer i konflikt med andras rättigheter. I vår mångkulturella värld är det viktigt att vi respekterar varandra även om vi tycker och tror olika. Ett sekulärt, öppet och demokratiskt samhälle är därför en förutsättning för verklig religions- och livsåskådningsfrihet. Humanisterna verkar för att detta ska bli verklighet, inte bara på papperet utan också i praktiken.
Ett numera vanligt inslag i nationaldagsfirandet är medborgarskapsceremonier för nya medborgare. (Sedan 2015 är det lag på att kommuner ska anordna ceremonier för nya svenska medborgare för att högtidlighålla att dessa har fått svenskt medborgarskap.) Detta sätt att fira nationaldagen har vuxit fram under 90-talet, och en som minns och var med från början är Alexandra Birk som arbetade som invandrarkonsulent på Invandrarservice i Vårby i Huddinge kommun på den tiden. Nu är hon pensionär.
– När Serefhan Cisiri var kommundelschef och jag var invandrarsekreterare initierade vi tillsammans att vi skulle hålla en ceremoni för de som under föregående år blivit nya svenska medborgare, berättar Alexandra Birk, och den naturliga dagen för detta var naturligtvis den 6 juni – den svenska nationaldagen! Jag kommer tyvärr inte ihåg exakt vilket år det var men sedan tog flera andra kommundelar efter och när kommundelarna togs bort blev det ett gemensamt mottagande utanför kommunalhuset!
Sjätte juni har varit Sveriges nationaldag sedan 1983. Innan dess hade inte Sverige någon nationaldag. Sedan 1893 (förvirrande nog omvända siffror mot det år den blev nationaldag) har dagen firats till åminnelse av Gustav Vasas val till kung 1523 och av 1809 års regeringsform. Från år 2005 har dagen blivit helgdag, vilket betyder att många har ledigt. Kanske söker den fortfarande sin form och sina traditioner?
– Mina minnen är framförallt förknippade till firande i Vårby, fortsätter Alexandra. Vi ansträngde oss att få dit olika dans- och musikgrupper som kunde uppträda i centrum, både olika lokala föreningar och från andra delar av stan. Efter utdelandet av diplomen till de nya medborgarna serverades kaffe och Sverigebakelser uppe i församlingssalen för dem och deras anhöriga. Ibland med ytterligare musikuppträdande eller andra spontana artister. En sådan var en kvinna från Eritrea som sjöng ”Du gamla, du fria” på tigrinja, som hon översatt själv! När ceremonin flyttades till kommunalhuset brukade jag går dit under flera år, så länge några av mina besökare fortfarande var aktuella att få diplomen.
Nationaldagsnål från Vårby. Nålen delas ut tillsammans med diplomet.
I gryningen lördag 27 maj inleds Ramadan i år. Då börjar fastan.
Datum för muslimska helgdagar styrs av månen. När nymånen framträder börjar helgen. Men hur vet man när det sker?
En tradition utgår från vad en människa själv kan se. Som i Saudiarabien: Där ska de religiösa ledarna själva iaktta nymånens skära och sedan meddela alla troende.
En annan tradition bygger på astronomiska beräkningar. I Turkiet tar religiösa experter fram en officiell kalender där nästa års helgdagar är fastlagda. Det gör tron lättare att kombinera med allt annat som kräver planering.
– Det finns ett slags konkurrens mellan de olika synsätten. Men när man strider om datum och tolkningar så kan firandet förlora sin andliga dimension. Det menar Mustafa Tümtürk, utvecklingschef på studieförbundet Ibn Rushd.
Hur funkar det i Sverige?
– Här gör församlingar och enskilda olika val. Många har med sig en religiös tradition, samtidigt som alla behöver hitta sin väg att leva som muslim i Sverige. Det är det som jag är mest engagerad i idag, att utveckla en svensk form av islam.
Silje Lingås har intervjuat sin mamma Kirsten Lingås om den norska nationaldagen 17 maj.
Hur firade man 17 maj på 50- och 60-talen i Trondheim? Mamma berättar om det tunga och stickiga ulltyget i bunaden (folkdräkten) som används, och hur jobbigt det var att gå den långa sträckan med 17 maj-tåget som barn. Det var en slitsam dag: ”17 maj var ju samma sak som skavsår och utmattning liksom”. Men det fanns också positiva minnen av dagen; efter tåget samlades man på skolgården där det var lekar, korv, glass och läsk. Hon säger att hon nog också var stolt över sin bunad, som hennes mormor hade broderat.
När hon blev lite äldre blev firandet annorlunda, då var det fester med kompisgänget, där det fanns äldre ungdomar och alkohol och då man kunde uppleva spänningen i att känna sig vuxen. Sedan beskriver hon gymnasietiden med en ny klick vänner, och då ” slapp jag bry mig, så det gjorde jag inte”. Hon och hennes vänner ”drog sig undan, ville inte vara med på traditioner… Man kände sig hävd över alla andra och sådär och… såg ned på folk som firade 17 maj, till exempel, ganska snobbigt faktiskt”.
På åttiotalet flyttade mamma tillsammans med min pappa till Sverige. Det var då mamma, kanske för första gången i sitt vuxna liv, aktivt valde att ta del av 17 maj-traditionen.
– Det var ju för er (barnens) skull vi gjorde det, men det var en fin upplevelse att komma dit då, och plötsligt så var det massa norrmän som firade 17 maj, mitt i Sverige liksom! Det var ju det, som sakta vaknade till och med i mig då, alltså, ni måste ju få liksom lite känsla av den här norska nationalkänslan ni också, där 17 maj liksom är kärnan i det hela på ett sätt.
Så kom det sig att mamma och pappa tog med oss barn till Skansen vid några tillfällen under min uppväxt. Utöver att åka till Skansen och fira så hade vi flaggor i fönstren, mamma gjorde kanske en tårta och ringde och pratade med familjen i Norge om de inte var hos oss på besök. Jag frågar henne om det också hade någon betydelse för henne själv att fira, trots att hon tidigare i livet inte lagt någon vikt vid det utan kanske snarare tagit avstånd från det. Handlade det om någon förändring inom henne?
– Genom det så fick jag liksom upp ögonen för att… att det betyder ju något att man är norsk. Jo men jag upplevde ju att det var en lite härlig grej då… att just den dagen var vår dag, det var Norsk festdag i ett annat land och det var liksom lite härligt det där. Det tenderar till lite läskiga känslor det där med nationalism, lite skeptisk mot det liksom, eftersom stolthet är ett läskigt ord som folk gärna använder; man är stolt över att vara norsk… men på ett sätt så var man stolt över att vara norsk när man åkte till Skansen på 17 maj, med sina norska flagg och allt det där.
Är det lättare att känna den där ”stoltheten” när man är i en annan kontext än den norska?
– Jag fick egentligen en känning av nationalkänslan genom att bo i Sverige och ha barn i Sverige, och liksom… plötsligt känna att jag ville förhålla mig till 17 maj igen då, efter att inte ha gjort det i många år. Lite mer avslappnat förhållande till det liksom. Men att… ja, identitet, det är en viktig sak, det var viktigt att ni barn också kände av det här norska.
Det går alltså att urskilja hur tid och plats kan avgöra ens förhållningssätt till och behov av traditioner. Var man är i livet, vem man har ansvar för och hur ens samtid och omgivning ser ut – dessa är några faktorer som tycks påverka huruvida man väljer eller väljer bort traditioner som man på ett eller annat sätt förväntas ta del av.
Silje Lingås studerar etnologi på Södertörns högskola. Mångkulturella almanackan samarbetar med etnologikursen. (Texten är redigerad av Mångkulturella almanackan för att passa på hemsidan).
Ramadan infaller i år i slutet av maj. En stor fråga bland muslimer i Sverige idag är den så kallade Norrlandsfrågan. Hur ska muslimer bosatta längst uppe i norr göra när Ramadan infaller under den ljusa årstiden? Då går ju solen knappt – eller inte alls – ner.
År 2015 besökte Europeiska fatwarådet (som består av imamer från olika länder) Norrland och kom sedan med en lösning. Kalendern stoppas ett visst datum, och sedan gäller den dagens tider för bön och fasta under hela Ramadan. Varje ort stoppar alltså sin kalender det datum när den egna ortens dygnslängd överskrider den gräns som fatwarådet beslutat om.
Stoppdatumet man enades om anknyter till vad Koranen skriver om tider: Fasta så länge som en bit svart tråd går att skilja från en vit. När denna regel inte längre går att följa, då gäller Norrlandslösningen.
”Att fortsätta skapa och uttrycka mig – det är min räddning.” Det säger konstnären Reza Hazare, aktuell i samband med firandet av Världens konstdag 2017 där han deltog i ett panelsamtal på Moderna museet.
– Förr brukade jag tänka att det krävs motstånd för att jag ska få inspiration. Idag vet jag att det också är livsviktigt med stabilitet och trygghet. Jag är asylsökande och har inte uppehållstillstånd i Sverige. Jag vet inte vad som ska hända.
När Reza kom till Sverige hade han inga kontakter, inget nätverk, ingenting som kunde hjälpa honom att arbeta eller utvecklas som konstnär. Som tur var hittade han Sahar Burhan, som driver ett galleri i Norrköping och hon hjälpte honom att få kontakt med projektet ”Konsten att delta” som stöttar nyanlända konstnärer.
Världens konstdag är instiftad av IAA, International Association of Art, i Sverige är det KRO som håller i den. Egentligen infaller den 15 april, på Leonardo da Vincis födelsedag. Den har firats sedan 2012 på Moderna museet med diskussioner om konsten i samhället och med tårtkalas – som i synnerhet första året väckte stor uppmärksamhet. Även årets tårtor var laddade med viktiga budskap. Reza skapade en Buddhafigur. Hans skiss skickades sedan till en konditor som omvandlade bilden till en tårta.
– Jag ville uppmärksamma världen på det ovärderliga kulturarv som finns i Afghanistan. Och jag ville protestera mot att det skövlas därför att det under marken finns kopparfyndigheter.
I vintras ställde Reza Hazare ut i Länken på Mångkulturellt centrum, konstverk han skapat under tiden i Sverige. Utställningens titel: ”A journey through darkness”.
Projektet ”Konsten att delta” ägs av KLYS (Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd) och drivs av KRO (Konstnärernas riksorganisation).
– Jag har aldrig missat ett nyårsfirande i hela mitt liv. Det är en tradition som jag värdesätter mycket. För mig är det ett sätt att komma nära livet och att känna rottrådarna tillbaka till äldre tider, själva livets födelse.
Den som säger det är Merwan Mourad, som bor och jobbar Trosa. Hans känsla för det yazidiska kulturarvet är levande och han berättar gärna.
– Vi yazidier är ett gammalt folk och vår religion är urgammal. Världens enda yazidiska tempel ligger i Lalesh, norr om Mosul i irakiska Kurdistan, en plats med en minst 4000-årig historia. En gång i livet bör en yazidier besöka Lalesh som är ett viktigt pilgrimsmål. Senaste gången jag var där så var det tillsammans med volontärer från en organisation i USA som arbetar för yazidierna.
Det finns mellan 700 000 och en miljon yazidier i världen. De härstammar från området som förr kallades Mesopotamien. Idag bor de flesta i irakiska Kurdistan och Syrien. Små minoriteter finns i Armenien, Georgien, Ryssland och Turkiet. Den näst största gruppen yazidier, uppemot 200 000, lever idag i Tyskland.
I norra Irak idag är livet fruktansvärt idag. Där har yazidierna sedan 2014 systematiskt förföljts och dödats eller tillfångatagits av IS. Människor har tvingats bort från sina hem och byar och flytt upp i bergen.
– I Sverige är vi cirka 7 000 yazidier idag. Det finns en vänskapsförening och andra grupper som arbetar för att uppmärksamma yazidiernas utsatta situation och för att hjälpa dem som lyckas fly.
Går det att fira nyår i en tid som denna?
– Ja, eftersom det är viktigt att hålla minnet och traditionerna levande – att glädjas åt den rika kultur vi är en del av och att se till att traditionerna hittar sin form här och nu, i Sverige och andra länder. För oss yazidier är solen helig. När jag kom till Sverige insåg jag själv hur mycket solen verkligen betyder för jorden och människorna. I Sverige längtar alla efter solen. Det är inte ovanligt att yazidier hånats eller behandlats illa för sin dyrkan av solen. Men utan solen skulle livet inte vara möjligt. Solen är alltings början och alltings förutsättning.
Nyåret infaller 2017 på onsdag 19 april. Nyåret kallas Charshama Nisane (nisane efter månadens namn, som betyder nyfödd) eller Charshama Sere Sale (ser betyder huvud och sal år, alltså nyår). Eftersom yazidier räknar dygnet från solnedgången så börjar firandet av nyåret redan vid sextiden på tisdagskvällen.
– Då tänder vi eldar. Elden är helig, man skulle kunna beskriva den som solen på jorden. I Lalesh tänder man 365 stycken cira, småeldar av garnstumpar som doppats i olivolja, en för varje dag under året – på samma sätt som ett födelsedagsbarn kan firas med ett ljus för varje år i en tårta. I Sverige idag använder vi vanliga stearinljus i stället för garn med olivolja. I Lalesh är det munkar som förbereder och har hand om ceremonin. Trots kriget tror jag det kommer samlas flera hundra människor i Lalesh på tisdagskvällen. Många lever i flyktingläger i Lalesh närhet och försöker ta sig dit.
Tisdagen är full också med andra förberedelser. Alla köper ägg som kokas och färgas. Många köper och slaktar också ett djur. Ett lamm eller en kalv för den som har råd, i annat fall kanske en kalkon eller åtminstone en kyckling. Alla förbereder också godis, kakor, cigaretter – allt som ska finnas för att bjuda släkt och grannar på under nyåret.
Ägg i Lalesh
På tisdagen plockar man också blommor, röda anemoner, och sätter fast bredvid ytterdörren med hjälp av lite deg. På så sätt visar familjen att man är yazidier och firar sitt nyår.
– Tidigt på onsdagsmorgonen, så tidigt att daggen ännu ligger kvar på marken, går de vuxna ut. De besöker sina släktingars gravar och de går ut på sina åkrar. Där sprider de ut lite äggskal. Och de samlar daggdroppar från gräset. Det vattnet, hopsamlat på ett fat eller i ett glas, tar man sedan hem för att välsigna sin familj med. Man stryker lite dagg i barnens ansikten. Sedan nästan tävlar man om att få visa upp sin gästfrihet. Man delar med sig till grannar och fattiga människor och alla går runt och hälsar på varandra och önskar gott nytt år: ”Jeshna wa piroz be / Sare sale piroz be”. Här i Sverige gratulerar vi ofta via telefon istället, de som inte har yazidiska grannar förstås.
I vår tradition firar vi aldrig bröllop i april månad. För den månaden är det själva året som står brud. I april är det universum som ska firas, inte familjehögtider.
MÅNGKULTURELLA ALMANACKAN 