Kategori: Utblickar

Publicerat den

Mullor och piroger

Islam har en lång historia på Åland. Vid mitten av 1800-talet hölls islamiska gudstjänster, 150 år innan Sverige fick sin första islamiska församling. De första muslimerna på Åland var ryska soldater, placerade på Bomarsunds fästning i Sund kommun. De flesta var tatarer.

Det fanns också judar bland soldaterna. Det är därför som det finns både en judisk och en muslimsk begravningsplats på Prästö vid Bomarsund.

Den 14 oktober 1917 fick Åland besök av den kände tatariska imamen Musa Carullah Bigi. Han skulle hålla gudstjänst med de muslimska soldaterna, som då var mellan 100 och 200, majoriteten tatarer. Tatarer brukar vid festliga tillfällen bjuda på en pirog, kallad pärämäts. De har spridits i Finland av de finländska tatarerna. Det är inte otänkbart att det 1917 vid imamens besök på Åland bjöds på just pärämäts.

 

Pärämäts

Pärämäts är en rund, friterad pirog med en liten öppning på ovansidan. Fyllningen är antingen köttfärs eller potatismos. Den brukar serveras med saltgurka, rödbetor och smetana. När den säljs som snabbmat i Tammerfors och Vasa i Finland är det många som äter den med stark senap.

Finländska tatarer i Finland och Sverige

De finländska tatarerna är en av Finlands sju “inhemska minoriteter” (motsvarar ungefär de “nationella minoriterna” i Sverige). En del finländska tatarer kom till Sverige redan på 1940-talet som flyktingar undan de finländska krigen. De finländska tatarerna var delaktiga i att grunda Sveriges första islamiska församling 1948. Den tatariska församlingen höll under 1950-talet eid-middagar i Konserthuset i Stockholm. Vad som bjöds på då vet vi inte, men det är mycket möjligt att där bjöds på en och annan pärämäts!

 

Publicerat den

Stockholmsvandring i nationella minoriteters fotspår

Stockholm, Sveriges huvudstad. Eller Tukholma, Stokholmi och Stuehkie som staden heter på några av Sveriges nationella minoritetsspråk. Språk som har talats i staden sedan dess grundande. Mångkulturella almanackan, med Andreas Jonasson som guide, ordnade 12 juni 2019 en stadsvandring i de nationella minoriteternas fotspår. Den här gången höll vi till helt och hållet i Gamla stan.

Per Anders Fogelström nämner i en av sina böcker att ”mycket av det blod, svett och tårar som byggde Stockholm var finskt”, något som gäller även de övriga nationella minoriteterna. Tyvärr är det sällan som det syns några tydliga spår i stadsmiljön efter gruppernas långa närvaro. En orsak kan vara att huvuddelen av Stockholms nationella minoriteter tillhört ”småfolket”, alltså varit pigor, drängar, dagsverkare, knektar, notfiskare, åkare, dragare och skräddare. Livsviktiga yrken för en stad, men som till skillnad från adel och storhandlare aldrig reser bestående monument över sin gärning, får gator uppkallade efter sig eller statyer resta som minne efter dem.

Den sverigefinska arbetarförfattaren Antti Jalava skrev 1983 till sina sverigefinska landsmän:
”Det är en gåta för mig att sverigefinnarna alltid, från medeltiden till våra dagar, har låtit sig skuffas undan, så att efter några generationer har det återstått bara enstaka ortsnamn eller låneord, hembygdsmuseets utställningsmonter eller förortens vindpinade asfaltsgångar som minne efter dem.”

Under vandringen besökte vi platser som på olika sätt kan kopplas till de nationella minoriteterna. Vi stannade till vid Stora Nygatan 5, idag mer känd som ett tillhåll för jazzälskare (på bilden ovan står vi på andra sidan gatan), en gång i tiden en kyrka som kom att spela en avgörande roll i samernas möjligheter till utbildning. Vi var på Västerlånggatan, gatan som 2010 av Sveriges radio korades som Stockholms finskaste gata. Vi besökte Stockholms och Sveriges första synagoga som utöver sin judiska historia också ruvar på en för många okänd samisk berättelse.  Vid slottet fick vi en förklaring till varför hovet under så lång tid höll finnar och samer som anställda. Ett stenkast bort lär dessutom Sveriges första resande-romer ha övernattat sin första natt i huvudstaden den 29 september 1512. Därför är 29 september Resandefolkets högtidsdag.

 

Publicerat den

Folkminnen i rikt arkiv

På institutet för språk och folkminnen träffade Mångkulturella almanackan Charlotte Hyltén-Cavallius och Linn Kierkegaard. De har, liksom vi, en almanacka på webben. Kanske vi kan samarbeta på något sätt.

– I vår almanacka vill vi visa allt som institutet jobbar med och hur våra ämnen hänger ihop, berättar Linn. Om vi tar påsk som exempel så kan vi berätta både om lekar, vad ordet Blåkulla har för ursprung, om den religiösa betydelsen och mycket mer.

Institutet för språk och folkminnen är en statlig myndighet som arbetar med att öka, levandegöra och sprida kunskaper om språk, dialekter, namn, folkminnen och andra immateriella kulturarv i Sverige. Den del av myndigheten som vi besökte heter Dialekt- och folkminnesarkivet och ligger i Uppsala. Arkivet är mer än 100 år gammalt och det var spännande att få se de stora samlingarna, även om vi bara såg en liten bråkdel. Här finns flera miljoner dialektord samlade i kortregister, men också mängder av inspelat material. Mycket finns också tillgängligt via deras hemsida.

arkiv

Ofta gör institutet insamlingar av berättelser och minnen. Just nu samlar de berättelser om 6 juni. Titta in på hemsidan om du vill bidra!

Material från Mångkulturellt centrums insamlingar om traditioner i förändring (som också är en del av grunden för Mångkulturella almanackan) kommer i framtiden att förvaras i detta arkiv.

skp

Publicerat den

Svenska högtider på Gammelgården i Minnesota

När vi för ett tag sedan upptäckte att ett litet nordamerikanskt museum, Gammelgården, som handlar om den svenska migrationen till USA, delade ett av våra Facebookinlägg så var det ganska självklart att ta kontakt för att fråga litegrann om hur de ser på svenska högtider i ett migrationsperspektiv.

prasthus

Gammelgården Museum ligger i Scandia, en liten stad i Minnesota. Lynne Blomstrand Moratzka har varit engagerad för museet sedan starten 1972. Då insåg pastorn i Elimförsamlingen på orten att församlingen var bärare av en viktig bit av Minnesotas immigranthistoria. Han fick med sig sin församling på att köpa det gamla ”Prästhuset” som är grunden för museet. Annie Nelson Johnson som då var 88 år och inte längre kunde bo kvar, hade bott i huset sedan familjen kom från Småland 1884. Själv föddes hon på överfarten. Huset hade aldrig renoverats, inte heller hade vatten dragits in. Den gamla träkyrkan, som är den äldsta lutheranska kyrkan i Minnesota, fanns också kvar. Under åren har museiområdet utökats med fler byggnader.

prasthus8

Vilka högtider är viktiga att fira på museet? Vilka uppfattar ni som särskilt svenska?

– Vi firar två väldigt svenska högtider på Gammelgården. Det är midsommar och så lucia med jul. De ger så många möjligheter – berättelser, myter, pynt, musik, mat med mera.

Lynnes farfar kom från Eslöv 1906, hennes farmor och mormor var döttrar till svenska immigranter som hade kommit på 1880-talet från Småland. Hon kan lite svenska, men pratar inte flytande.

– Jag har fler släktingar i Sverige än i USA.

För sitt arbete med museet fick Lynne Blomstrand Moratzka 2012 motta Nordstjärneorden av svenska kungen.

Vilka svenska traditioner tror du svensk-amerikaner håller fast vid?

– Vi vet att maten och helgtraditionerna är det som överlever längst hos invandrargrupper oavsett varifrån de kommer. Så maträtter till högtider och födelsedagar och så vissa sätt att uttrycka sig.

Ungefär hälften av museets besökare är från Sverige. De har ofta läst Mobergs böcker om utvandrarna och vill se miljön i verkligheten, berättar Lynne. Andra besökare är grupper från kyrkor och föreningar för svensk-amerikaner. Museet tar också emot många skolgrupper.

– Det är viktigt för barn att förstå och veta hur mat produceras och hur livet var förr. Vi låter barnen använda sin fantasi och låtsas att de var med på den gamla tiden. De får leka pionjärer och uppleva något av hur påhittiga och kreativa med små resurser invandrargenerationerna var och vilken respekt de hade för jorden.

Lynne berättar att tanken på att komma från ett annat land och en annan kultur för många av dagens barn i Minnesota är väldigt främmande. Varje generation som kommer efter invandrargenerationen tappar lite mer av känslan av historiskt sammanhang. Det hjälper ofta att förklara för barnen varför deras far- eller morföräldrar gör saker på ett visst sätt, äter viss mat eller har sina talesätt.

– Att få veta att deras familjer har rötterna i ett annat land hjälper dem också att lära sig geografi. Med inflödet av migranter och flyktingar till Europa och USA så är det bra att barnen lär sig sin egen familjs historia om att lämna sitt land, möta svårigheter och diskriminering, det skapar förhoppningsvis medkänsla och engagemang för dem som kommer nu.

schooltour

Läs mer om Gammelgården!

Gammelgårdens webbplats

The Magic of Lucia Bildspel

 

Publicerat den

Ett strövtåg genom Tangdynastin i Kina

Man slutar aldrig att lära! Så känns det för mig på ”Staden vid Sidenvägen”, den pågående utställningen om Kinas Tangdynasti ( (唐朝, táng cháo) i Bergrummet, Östasiatiska museet i Stockholm.

Utställningen handlar om den kinesiska staden Luòyáng (洛阳) under Tangdynastin (618-907). Perioden är känd för att ha skapat ett liberalt samhälle med kulturell mångfald och ekonomiskt välstånd. Grunden till Luòyángs blomstring var dels dess geografiska läge vid Sidenvägen som lockade tusentals utländska handelsmän till Kina att bedriva handel. Dels fanns vattenvägar, grävda kanaler genom Luòyáng, som fungerade som handelsvägar mellan norra och södra Kina. Dessutom utvecklades under Tangdynastin en liberal politik med en inkluderande och uppskattande inställning till kvinnors deltagande i samhället och till kulturell mångfald samt vetenskap. Alla de här faktorerna bidrog till den kosmopolitiska staden Luòyáng.

Det finns mycket för alla att upptäcka och prova i utställningen. Man känner sig som på ett strövtåg genom Tangdynastin. Dessutom finns det genom hela utställningen en röd tråd för barn att följa: Vem var det egentligen som tog skatten?

Redan i entrén möts besökaren av modell av staden Luòyáng och en ljudinstallation som ger känslan av att befinna sig på en marknadsplats. Därefter följer en rad teman skildrade med hjälp av keramik, målningar, poesi, skrifter och skulpturer. Dessa täcker alltifrån religion, vardagsliv, handel, relationen mellan djur och människor till livet vid hovet. I ett rum får besökare prova att skriva kinesiska tecken med pensel. En fantastisk upplevelse för dem som aldrig har provat kalligrafi förut.

Om man pratar om Tangdynastin i Kina, så är det ofrånkomligt att särskilt nämna en kvinna: Wǔ Zétiān (武则天) – den enda kvinnliga kejsaren i Kinas historia. Trots att kvinnor under denna period hade stor frihet, jämfört med andra dynastier, så var det inte alls lätt för dem att klättra upp till en maktposition. Det kostade Wǔ Zétiān enorm kraft och mycket lidande att bli Kinas kejsarinna. (Hennes historia finns för övrigt filmatiserad i olika versioner vilken kan vara intressant för den som vill fördjupa sig i ämnet). Tack vare henne fick vanliga människor delta i examinationerna för ämbetsmän. Hon satsade också på att höja kvinnors status i samhället.

Utställningen visar intressanta detaljer från kejsarinnas vardagsliv, till exempel hennes vardagsrum och smycken. Det finns även skuggspel där politiska diskussioner mellan kejsarinnan och ämbetsmän visas. Vissa historiker i Kina menar att hon var en hänsynslös kejsarinna eftersom hon bestraffade alla som var mot henne. Men för många kineser symboliserar hon fortfarande frihet och emancipation för kvinnor. Jag minns min skollärare i Kina som brukade berätta om hennes öde. Hon var mycket inspirerad av kejsarens personlighet och uppmuntrade oss att se Wu Zetiang som en förebild för att förbättra kvinnors ställning i samhället.

Ett besök på ”Staden vid Sidenvägen” är ett väldigt bra tillfälle att lära sig om en viktig period i Kinas historia. Det finns något för varje åldersgrupp att upptäcka. Gå dit och njut! Öppet till 28 februari 2016.

Läs mer på:

”STADEN VID SIDENVÄGEN” i Bergrummet, Östasiatiska Museet i Stockholm

Publicerat den

Samtal med Irene Thisner om nya, gamla och återbrukade bilder

Illustrationerna och formen för 2015 års Mångkulturella almanacka är gjorda av Irene Thisner. Redan i den tryckta almanackan lovade vi att vi skulle berätta mer om bilderna på hemsidan. Då hade vi tänkt skriva lite varje månad, men det blir istället ett samtal med Irene om hur själva jobbet gick till.

juniVi börjar med att titta på juni, ett uppslag som jag verkligen gillar. Det ger mig känslan av det speciella ljuset en juninatt. När jag pratar med Irene och tittar noga så visar hon att hela dygnet finns med i bilden väldigt genomtänkt.

– Uppslaget är som en dag, här finns måne och sol, soluppgången ligger på horisonten. En grundtanke med mitt arbete 2015 var att det skulle kännas handgjort. Tidigare år har jag arbetat med ett hopplock av bilder från olika håll som blivit collage. Men nu ville jag att känslan skulle vara handgjort.

Det här är alltså inte första Mångkulturella almanackan som Irene arbetat med. Hon har också gjort 2009, 2010, 2011 och 2014.

Det finns många små detaljer som man inte upptäcker förrän efter tredje, fjärde genombläddringen, eller om någon visar förstås. De små människorna med sina långa skuggor ute i marginalen vid Sommarsolståndet i juni till exempel. Irene är (förutom grafisk formgivare) lärare i grafisk design och illustration på konstskolan Basis i Stockholm, och det märks när hon berättar om bilderna.

– Här har jag jobbat med stora penseldrag i akrylfärg som bakgrund. Aurora är den Eos_utgjutande_morgondaggen,_Nordisk_familjebokromerska soluppgångens gudinna (eller morgonrodnadens gudinna, i grekisk mytologi heter hon Eos). I uppslaget finns både suddiga och skarpa delar, det är avsiktligt men också en lösning för att bilderna var av olika kvalitet. Där Aurora flyger fram är det lite morgondimma och hon kan vara lite oskarp. Stonehenge finns med i botten. Det är ju en plats där sommarsolståndet brukar observeras. Jag ritade av en bild av Stonehenge i programmet Illustrator. Framför ligger några sländor, eller är det kanske mott eller mal? Sländor är djur som signalerar sommar, men de här ser också lite döda ut. Dagssländor lever endast en dag. Hela temat för uppslaget är ju en dag och därför passar det med de döda sländorna på botten.

juni stonehenge

Vilka månader är du själv mest nöjd med?

– Maj gillar jag. Och juli är jag nöjd med också. Här finns bokstäver med ordentligt schvung i, och det syns tydligt att de är handgjorda. De är målade på papper 70×100 mm med akrylfärg. Foto av målningarna är tagna med min mobiltelefon. Samma bild är använd i april och på omslagets insida. Jag har ju jobbat så att delar av bilderna, eller hela, kan flyga till andra sidor och månader. Blomman i augusti upprepas i december som avslutning på hela almanackan. Fredsmärket som ligger i botten i december har vi också använt tidigare, närmare bestämt i september. Det är återvinning på ett bra sätt.

Fjuliasta är temat för juli månad, hur uttrycks det i bilderna?

– Fastan är kroppslig, lekamen, liv och död och ja, det känns som ett dramatiskt uppslag, målningen får en att associera till organ och kropp, kött till och med. Här uppe finns en bild på några dadlar, det är ju något som ofta används för att bryta fastan under ramadan. Mahatma Gandhi sitter på j-et. Jag letade jättelänge efter en bild på Gandhi, jag ville ha en bild med hela kroppen, inte bara huvudet.

Är det någon månad som du tyckte var svårare än andra?

– Augusti är den månad jag blev minst nöjd med. Den blev för dataaktig på något sätt. Nu är den som den är, när det väl är tryckt så släpper man ju … men ändå, det kunde ha blivit bättre … Här är temat vänskap och kärlek, och det kanske var det som gjorde det svårt. På något sätt var det lättare att illustrera de mer allvarliga temana än detta som bara är lycka.

Fylld av bilder, ungefär som om jag varit mer på en sagostund med de bästa bilderböckerna på ett bibliotek, lämnar jag Irene och tackar för denna gång.

sax

mott

Och här kommer bonusmaterial! En liten film (4,5 min) där Irene pratar om typsnitt. Filmen är gjord av elever på Biskops Arnös folkhögskola och heter ”I shot the serif”.

I shot the serif from Biskops Arnö Dokumentär on Vimeo.

 

Publicerat den

Historia skrivs – Romska boplatser kartläggs

Det känns roligt att så här inför Internationella Romadagen den 8 april kunna berätta om ett nytt och aktuellt forskningsprojekt som rör svenska romers historia. Denna historia har hittills varit ganska osynlig i statliga museisamlingar, men nu ska det bli ändring på det. Tillsammans med representanter för Sveriges romer ska Historiska museet, Mångkulturellt centrum och Stiftelsen Kulturmiljövård samla in svensk-romska livsberättelser och undersöka lägerplatser från 1900-talet i och omkring Stockholm.

– För mig känns det som om min 20-åriga kamp och önskan om att försöka kartlägga romska boplatser i Sverige blivit hörd, säger Fred Taikon, ordförande i kulturföreningen É Romani Glinda.

För att samla in spår och föremål kommer projektmedlemmarna att genomföra en arkeologisk utgrävning på en lägerplats från 1900-talet i Stockholmsområdet. Livsberättelser samlas in genom intervjuer med 15-20 personer som bott på olika lägerplatser.

– Det är en fantastisk möjlighet vi har fått att skapa mer kunskap om dessa dolda platser och att lyfta fram dem i kulturlandskapet, säger Charlotte Hyltén-Cavallius, projektledare och forskningsledare, Mångkulturellt centrum. Genom de livshistoriska intervjuerna som vi kommer att göra kopplas berättelser om livsvillkoren för romerna till platserna och inkluderas i det gemensamma kulturarvet vid våra arkiv och museer.

Läs mer om projektet på Historiska museets sida

SSMSVD032839S
Bild från Stockholmskällan. Gubbängen. Ett läger för romer, Den första skolan för romer öppnades på initiativ från familjen Taikon, i deras tält. Till höger eleven Singoalla Taikon med sin son i knäet.
Publicerat den

Etikettbok för det mångkulturella Sverige

Studentmottagning – hur går en sådan till? Behövs presenter?
Har du blivit bjuden till ett syrianskt bröllop?
Har en muslimsk vän gått bort?

Ibland blir vi inbjudna att ta del av våra vänners stora stunder; ett barn får sitt namn, studenter hyllas, kärlek manifesteras, jubileum firas, livsverk avslutas. Anledningarna skiftar men alla är värda att uppmärksammas eller högtidlighållas. Dessa tillfällen omgärdas oftast av traditioner och ceremonier, men det handlar om privata högtider.

God vilja och öppet sinne räcker långt. Men ibland vill man veta lite mer i förväg.

I Magdalena Ribbings i bok ”Stora stunder, etikett för fest och högtid” får vi inblick i hur dessa stora stunder uppmärksammas i kristna, islamiska, judiska, buddhistiska, hinduiska och icke-religiösa sammanhang.

Kanske en bra present för en studentmottagning?

stora-stunder-etikett-for-fest-och-hogtid

Publicerat den

Temadagar i mängder

Antalet temadagar verkar bli fler och fler. Varje år när vi sammanställer Mångkulturella almanackan frågar vi oss hur många (och förstås vilka) vi ska ta med. När blir det så många att det inte är roligt utan istället tjatigt? Och vilka dagar har på riktigt betydelse för människor?

I boken 365. Hela årets traditioner, folktro och nya temadagar har Lena Mellander Fogelberg samlat ett stort antal temadagar. Boken tar upp FN-dagar och sådana som är instiftade av olika intresseorganisationer. Hon tar också med kristna helger och en del nationaldagar och helger som har med årstider att göra.

Här kan man alltså upptäcka dagar som Gamla vänners dag (9/5, instiftad av en privatperson år 2006) och Internationella CAPS LOCK-dagen (22/10, en dag för att visa hur irriterande det är med folk som skriver med versaler). Idag (12/11) är det f ö Världslunginflammationsdagen (WHO).

Publicerat den

Festplats Kungsträdgården

Sök på ordet ”Kungsträdgården” här på vår blogg och du får fyra träffar. Fyra inlägg som nämner firanden i Kungsträdgården. Är det en slump? Troligen inte. Kungsträdgårdens betydelse för att göra firanden från olika kulturer etablerade i Stockholm kan inte överdrivas. När t.ex. Eldfesten, Chanuka eller Maslenitsa firas mitt i centrala Stockholm, i en vacker park, blir det möjligt för alla som vill att ta del.

Som Sam Carlquist beskriver det i Festplats Kungsträdgården ” … vi ligger mitt i staden och all underhållning är gratis. Man kan slinka förbi, gå igenom parken på vinst och förlust. Är det något kul eller spännande som händer stannar man den tid man har. Ibland längre, vilket nog många arbetsgivare runt parken märkt när de anställda kommer in jäktande lite för sent efter lunchen.”

Festplats Kungsträdgården är en bok som berättar Kungsträdgårdens hela historia och speciellt de trettio år som Sam Carlquist var programchef där. Öppenhet och omtanke, som är förutsättningen för mångkulturell samvaro, genomsyrar beskrivningarna. Till exempel när arrangörerna såg att, till landet nyanlända, muslimska familjer stod vid sidan om vid julgransplundrings-festligheterna: ”… jag förstod efter ett tag att de var osäkra på vad som var religiösa, kristna festinslag och som de därför inte kunde delta i – eller vad som var en helt sekulär fest”. Man löste det genom att från scenen berätta att detta var ett helt sekulärt barnkalas. Alla som arbetar med programverksamhet och publik verksamhet får många goda råd och tankar med sig från boken.

Programverksamheten i Kungsträdgården började i samband med Stockholms 700-års-jubileum år 1953 och har därefter fortsatt att utvecklas. Vilken stockholmsbesökare har inte minnen från Kungsan? Vi kan nog utlova fler berättelser framöver från Kungsträdgården här på Mångkulturella almanackans blogg.

Bilden från Eldfesten finns inte med i boken, men väl i 2014 års almanacka (foto Wilson Duran).

500pxELDFESTEN