Gröna fotavtryck i Stockholm: St Patrick’s Day

Tuva tycker det är kul att prata om St. Patrick’s Day och hämtar sitt diadem med två ”spröt” i form av shamrocks (treklöver) på. Det märks att det är en dag som är speciell för henne då hon lyser upp och pratar om hur ”gramma” (barnens farmor) skickar gröna kläder inför varje St. Patrick’s Day till henne och hennes bror. Eira bor i södra Stockholm med sina två barn Egil 6 år och Tuva 9 år. De firar den här irländska högtiden därför att barnens pappa kommer ifrån Irland, och Eira har fortsatt att fira efter deras skilsmässa för att barnen ska känna samhörighet med sin irländska sida. Det blir också ett sätt för barnen att hålla kontakt och känna samhörighet med ”gramma”, som bor på Irland. Det har blivit en av deras transnationella gemensamma seder. När barnen vaknar på morgonen är fotspåren efter en leprechaun något av det första de ser, och då ger de sig av på en skattjakt som slutar vid regnbågens slut, där en kista med chokladmynt väntar. Det är Eira som varit inne i båda barnens rum och lämnat gröna fotavtryck, som hon klippt ut i grönt papper, under tidig morgon. Efter frukosten sätter barnen på sig alla gröna kläder och accessoarer de har. ”Gramma” skickar inte bara kläder utan hattar, halsdukar, bijouterier och pärlhalsband, allt är klargrönt och återkommande tryck är shamrocks, regnbågar och leprechauner.

Leprechaun. FAL, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=385145

Regnbågarna representerar här inte HBTQ, utan legenden säger att om en fångar en leprechaun ska denne ta med en till regnbågens slut där hans kittel med guldmynt väntar. En annan legend handlar om föremålet för firandet, St. Patrick själv. Det sägs nämligen att han var den som bannlyste ormar ifrån Irland, och beviset för det är att det faktiskt inte finns ormar på Irland. (Inte i det vilda i alla fall). Men anledningen till att han firas under den här dagen är att han var den som tog kristendomen till Irland. Det är även Irlands nationaldag. När familjen är helt grönklädd brukar det vara dags att sätta på videor med irländsk dans och försöka sig på dansstegen, och under hela förmiddagen lyssnar de på irländsk folkmusik. De läser irländska sagor, och spelar ett spel där en ska försöka uttala ord på iriska. Till lunch blir det grön mat. Eira experimenterar med olika rätter varje år, där den gemensamma nämnaren är just den gröna färgen. Ett år försökte hon bjuda barnen på grön spaghetti men det gick inte hem, det såg alldeles för osmakligt ut enligt dem. Efter lunchen bär det av till stan. Varje år organiseras en parad för irländare bosatta i Sverige, den startar i Kungsträdgården och går längs med Stadsbron fram till Kornhamnstorg.

 Efter paraden besöker familjen ibland en irländsk pub i Gamla stan för att äta, men det kan vara svårt att få plats. Sedan åker de hem och avslutar kvällen med att äta grönt godis tillsammans.

Alva Karlsson

Alva Karlsson studerar etnologi på Södertörns högskola. Mångkulturella almanackan samarbetar med etnologikursen. (Texten är redigerad av Mångkulturella almanackan för att passa på hemsidan).

Julmys för alla

– För mig är julen gemenskap, familj, god mat och mycket mys. Vi kollar på film, hela familjen samlas, lagar mat och bakar ihop.

Khanda, som är kurd från Irak, har firat jul sedan hon kom till Sverige med sin familj för ungefär 18 år sedan. Hennes föräldrar började med det för att det skulle vara roligt för barnen och för att de inte skulle känna sig utanför när det pratades om jul i skolan. Här är det hennes kristna kurskamrat, Rozlin, som intervjuar Khanda.

– Sen har det bara vuxit med oss och nu när vi är äldre så är det mer vi som tar tag i det. Pappa handlar maten medan mamma lagar den, och vi köper julklappar till barnen, pyntar granen. I år var första gången vi bakade pepparkakshus, jag och mina systrar.

Rozlin undrade mycket över hur det kan gå att fira jul som icke-kristen:

– Så ni firar inte ”julen” under nyår som mina andra muslimska kompisar gör, utan ni firar den tillsammans med andra kristna den 24 december?

– Just det, vi firar den tjugofjärde som det görs här i Sverige. Vi brukar gå genom ”varför man firar jul’’ och ’’när kommer jultomten’’. Vi har många gånger suttit och googlat för att kunna svara på de här frågorna. Men det viktigaste för oss kring jul är att vi kommer varandra nära i familjen. Vi firar liksom hellre jul än Eid som är en muslimsk tradition. För under julen får man en känsla av att allt runt om kring är involverat i julen, det är pynt överallt och så. Men vi får inte samma känsla för Eid eftersom det inte är lika synligt i samhället.


Det här är december månads berättelse ur Mångkulturella almanackan 2018. Bilder av Malin Skinnar.

Texten är skriven av Rozlin Elias som en del av studier i etnologi på Södertörns högskola. Mångkulturella almanackan samarbetar med etnologikursen. (Texten är redigerad av Mångkulturella almanackan för att passa på hemsidan).

Semlans förvandling

Varje år på fettisdagen köar människor runtom i hela landet utanför bagerierna. Semlan – en vetebulle med vispgrädde och mandelmassa – blev vanlig under 1900-talets början. Nuförtiden säljs semlorna från och med annandag jul och fram till påsk (det finns till och med Sommarsemlor på sina ställen), men så har det inte alltid sett ut.

Eva som är i 65-årsåldern och uppväxt i Stockholm berättar:

– Det var ju nästan en skam att gå och köpa semlor om det inte var just semmeldagen, vilket gjorde det hela mer intressant. När jag var liten var semlan en efterrätt. En gång om året fick vi hetvägg efter middagen, men mer spännande än så var det inte. Idag förknippar jag semlan mer med fika och kaffe.

Idag äter vi svenskar runt fem miljoner semlor på semmeldagen. Semlan är ett av Sveriges populäraste bakverk. Det har nästan blivit en tävling mellan olika bagerier att skapa den mest unika semlan. Det är vanligt att man säljer flera olika sorters semlor, vissa är fyllda med chokladkräm eller vaniljkräm istället för mandelmassa. När Tössebageriet i Stockholm år 2015 lanserade semmelwrapen blev den så populär att kön till bageriet sträckte sig långt ut på gatan.

Fakta om fastan

Fettisdagen inleder påskfastan, årets största fasta i kristendomen. Den avslutas på påskafton. På söndagarna bryts fastan. Det är fortfarande fastetid men söndagarna får innehålla det man väljer bort under övriga fastan. Fastan handlar om att få tid för eftertanke och bön, och tid för att komma närmare Gud.


Det här är mars månads berättelse ur Mångkulturella almanackan 2018. Bilder av Malin Skinnar.

Texten är skriven av Tove Lindgren som en del av studier i etnologi på Södertörns högskola. Mångkulturella almanackan samarbetar med etnologikursen. (Texten är redigerad av Mångkulturella almanackan för att passa på hemsidan).

17 maj på Skansen: Det betyder ju något att man är norsk

Silje Lingås har intervjuat sin mamma Kirsten Lingås om den norska nationaldagen 17 maj.

Hur firade man 17 maj  på 50- och 60-talen i Trondheim? Mamma berättar om det tunga och stickiga ulltyget i bunaden (folkdräkten) som används, och hur jobbigt det var att gå den långa sträckan med 17 maj-tåget som barn. Det var en slitsam dag: ”17 maj var ju samma sak som skavsår och utmattning liksom”. Men det fanns också positiva minnen av dagen; efter tåget samlades man på skolgården där det var lekar, korv, glass och läsk. Hon säger att hon nog också var stolt över sin bunad, som hennes mormor hade broderat.

När hon blev lite äldre blev firandet annorlunda, då var det fester med kompisgänget, där det fanns äldre ungdomar och alkohol och då man kunde uppleva spänningen i att känna sig vuxen. Sedan beskriver hon gymnasietiden med en ny klick vänner, och då ” slapp jag bry mig, så det gjorde jag inte”. Hon och hennes vänner ”drog sig undan, ville inte vara med på traditioner… Man kände sig hävd över alla andra och sådär och… såg ned på folk som firade 17 maj, till exempel, ganska snobbigt faktiskt”.

På åttiotalet flyttade mamma tillsammans med min pappa till Sverige. Det var då mamma, kanske för första gången i sitt vuxna liv, aktivt valde att ta del av 17 maj-traditionen.

– Det var ju för er (barnens) skull vi gjorde det, men det var en fin upplevelse att komma dit då, och plötsligt så var det massa norrmän som firade 17 maj, mitt i Sverige liksom! Det var ju det, som sakta vaknade till och med i mig då, alltså, ni måste ju få liksom lite känsla av den här norska nationalkänslan ni också, där 17 maj liksom är kärnan i det hela på ett sätt.

Så kom det sig att mamma och pappa tog med oss barn till Skansen vid några tillfällen under min uppväxt. Utöver att åka till Skansen och fira så hade vi flaggor i fönstren, mamma gjorde kanske en tårta och ringde och pratade med familjen i Norge om de inte var hos oss på besök. Jag frågar henne om det också hade någon betydelse för henne själv att fira, trots att hon tidigare i livet inte lagt någon vikt vid det utan kanske snarare tagit avstånd från det. Handlade det om någon förändring inom henne?

– Genom det så fick jag liksom upp ögonen för att… att det betyder ju något att man är norsk. Jo men jag upplevde ju att det var en lite härlig grej då… att just den dagen var vår dag, det var Norsk festdag i ett annat land och det var liksom lite härligt det där. Det tenderar till lite läskiga känslor det där med nationalism, lite skeptisk mot det liksom, eftersom stolthet är ett läskigt ord som folk gärna använder; man är stolt över att vara norsk… men på ett sätt så var man stolt över att vara norsk när man åkte till Skansen på 17 maj, med sina norska flagg och allt det där.

Är det lättare att känna den där ”stoltheten” när man är i en annan kontext än den norska?

– Jag fick egentligen en känning av nationalkänslan genom att bo i Sverige och ha barn i Sverige, och liksom… plötsligt känna att jag ville förhålla mig till 17 maj igen då, efter att inte ha gjort det i många år. Lite mer avslappnat förhållande till det liksom. Men att… ja, identitet, det är en viktig sak, det var viktigt att ni barn också kände av det här norska.

Det går alltså att urskilja hur tid och plats kan avgöra ens förhållningssätt till och behov av traditioner. Var man är i livet, vem man har ansvar för och hur ens samtid och omgivning ser ut – dessa är några faktorer som tycks påverka huruvida man väljer eller väljer bort traditioner som man på ett eller annat sätt förväntas ta del av.

Silje Lingås studerar etnologi på Södertörns högskola. Mångkulturella almanackan samarbetar med etnologikursen. (Texten är redigerad av Mångkulturella almanackan för att passa på hemsidan).

17 maj på Skansen