Palmsöndagen inleder den sista fasteveckan innan det kristna påskfirandet börjar.
I kyrkan berättas om hur Jesus red in i Jerusalem på en åsna för att fira den judiska påsken tillsammans med sina lärjungar. Han togs emot som en kung. Folk jublade, viftade med palmblad och sjöng Hosianna.
Pietro Lorenzetti, Public domain, via Wikimedia Commons
Som mycket liten i Syrien såg Clearita Kendirjian fram mot palmsöndagen. Dagen var för henne en barnvänlig version av påsken.
Clearita bodde i Syrien tills hon var sex år. Palmsöndagen firades i katolska kyrkan. Alla var finklädda. I kyrkan var det predikan och sedan gick barnen fram i tåg till altaret och tände varsitt ljus. Clearita tycker det liknar hur luciafirande ser ut i Sverige.
Efter kyrkan gick familjen på restaurang eller hem till någon för att fira. Det blev en stor fest som höll på hela kvällen.
I Sverige såg firandet annorlunda ut. Det var inte lika stort som i Syrien. Också här skulle man gå finklädd till kyrkan och tända ljus, men det var bara fika efteråt och sedan gick alla hem. I Sverige fanns inte speciella ljus att köpa till firandet. Ett år fick Clearita hjälpa sin faster att göra ljusen för hand, eftersom de hade beställt ljus från Syrien som inte hann fram. Här har hon bara firat palmsöndagen tre gånger. Det blev viktigare att fira när hennes farmor och farfar kom hit en tid efter henne. Det blev också ett sätt för henne och hennes familj att lära känna människor i ett nytt land.
Emma Hiort studerar etnologi på Södertörns högskola. Mångkulturella almanackan samarbetar med etnologikursen. (Texten är redigerad av Mångkulturella almanackan för att passa på hemsidan).
Heliga korsets upphöjelse firas av ortodoxa och katolska kristna till minne av att Sankta Helena, under en pilgrimsfärd till Jerusalem på 300-talet, sägs ha hittat korset som Jesus korsfästs på. På platsen uppfördes en kyrka som invigdes just 14 september år 335.
Bland ortodoxa i Södertälje är detta en stor dag.
Jaklen Toma berättar: Det är ju en väldigt intressant tradition vi gör varje år. Sankta Helena hade sagt att när man hittar korset så skulle man ge en eldsignal från plats till plats ända till Rom. Traditionen finns än idag i många länder och vi hör till dem som gör detta i kyrkan, och hemma, här i Sverige. Dagen börjar med att jag bakar sesambakelser som jag bjuder grannarna på. På eftermiddagen åker jag till kyrkan. Efter gudstjänsten samlas alla utanför kyrkan för att elda. Prästerna och alla församlade hoppar över elden. Vi eldar för att visa att korset finns med oss än idag och välsignar och skyddar oss.
Efter att vi firat i kyrkan samlas alla mina barn och barnbarn hos mig för att äta massor av irakisk mat och sedan sesambakelser och chai.
Etiopier firar Heliga korsets upphöjelse 27 september och dagen kallas för Meskel som betyder kors på ge’ez, språket som en gång talades i nuvarande Etiopien och Eritrea. Enligt etiopiska kyrkan fördes en del av det heliga korset till Etiopien från Egypten. Det sägs nu finnas på toppen av berget Amba Geshen. Kongit Lemessa i Göteborg berättar: På Meskelafton samlar församlingen grenar och kvistar till ett stort bål vid kyrkan. Bålet tänds nästa dag och röken från elden representerar den rök som Helena följde när hon fann korset. Meskel är alltså en kväll med gudstjänst, sånger och brasa.
Sandra Samer studerar etnologi på Södertörns högskola och har skrivit den del av texten som handlar om Södertälje. Mångkulturella almanackan samarbetar med etnologikursen. (Texten är redigerad av Mångkulturella almanackan för att passa på hemsidan).
Lydia Nanono har intervjuat Jessica, 22 år, som bor i Sandsborg i södra Stockholm år om hennes julfirande. Jessica studerar statsvetenskap.
Lydia: Ja okej. Var kommer du att fira jul i år? Och vilket datum firar ni jul och varför?
Jessica: I år kommer jag att fira jul hemma hos mig med min familj, mina kusiner, bröder och mamma. Vi firar jul den 25 december för att det är då jul egentligen är, universellt är det på juldagen.
Lydia: Så det är inte svensk jul?
Jessica: Nej exakt det är faktiskt därför. Vi är inte svenskar, vi är ugandier, och det är därför vi firar jul den 25:e som resten av världen. Det är inte julen i sig som vi firar utan det är mer som en ursäkt att samlas som en familj.
Lydia: Vad äter ni på juldagen och tycker du att det är viktigt med julklappar?
Jessica: Oh my gosh vad äter vi inte! Vi (förutom mig som är pescetarian) äter ugandisk mat som chapati, jordnötssås med fisk, ris, kyckling, kött, matoke. Och jag kommer i år att ha vegansk lasagne, linser, sötpotatis … Mycket bakelser också.
Matoke, matbananer. (Bild Wikipedia)
Jag tycker inte det är viktigt med julklappar speciellt nu som vuxen. Det är inte alltid man kan ge julklappar. Alltså jag är så van vid att klapparna inte är det jul handlar om. Det har handlat om min familj, mina kusiner. Har alltid fått något litet alltså men det har aldrig varit bilden generellt som man har, du vet julen julklappar.
Lydia: Vad ser du extra fram emot denna juldag? Finns det något som du inte ser fram emot?
Jessica: Denna jul ser jag fram emot maten. Haha, jaa stressen, min ångest som kommer då och då.
Lydia: Har du ett speciellt minne som du vill dela med dig av?
Jessica: Haha alltså när jag var liten trodde jag så, så mycket på tomten. Mina föräldrar bad oss att ställa fram kakor och mjölk till tomten i vardagsrummet. Nästa dag när vi kom ned såg jag att glaset var tomt och kakorna var uppätna. Vi hade ställt fram ingefärskakor och chokladkakor och tomten hade druckit upp mjölken och ätit chokladkakorna. Alltså vet du mitt hjärta, jag var så här: jag höll glaset och sa ”tomten har druckit från det här glaset” haha alltså jag var helt så här ooh my gosh! Han hade bara ätit chokladkakorna men inte ingefärskakorna. Så jag sa till mamma ”tomten gillar inte ingefärskakor”.
Lydia Nanono studerar etnologi på Södertörns högskola. Mångkulturella almanackan samarbetar med etnologikursen. (Texten är redigerad av Mångkulturella almanackan för att passa på hemsidan).
Julafton, kanske den största traditionsbundna högtid som vi har i Sverige. Frågor som varför julen firas och vad den faktiskt har för funktion är tankar som väcktes tidigt hos Jonathan, vars berättelse jag har fått ta del av.
– Julen är mycket förberedelser för liten njutning, typ. Det känns mer påtvingat än något som jag vill göra. Jag gör det mest för att min familj gör det och för att det är något man ska göra, men jag värdesätter det inte speciellt mycket. Jag hade inte blivit ledsen om den inte fanns.
Hur har era jular sett ut?
– Ganska tidigt var vi bortresta för min morfar var alkoholist. Då fanns det en anledning till att vi inte kunde bjuda honom. Så största delen har det bara varit min familj, mamma, pappa och min syster. Förra året var vi i Spanien. Vi ser på Kalle Anka, för det ska man ju se… Det har alltid varit på i alla fall. Då äter vi julgodis, mamma brukar göra Rocky Roads, men inget mer än så.
Berätta mer om när ni firade jul med morfar, hur såg det ut då?
– Jag minns inte så mycket av det. Jag vet bara att mamma alltid blev helt förtvivlad, för min morfar blev alltid så full så han somnade vid bordet åh… det var väldigt… väldigt stökigt. Sen nu de senare åren så har vi firat med kusinerna, och då har min morbror tagit över morfars jobb, typ. Han blir den som blir alldeles för full istället, sitter och sover… men nu är vi så vuxna så vi klarar av det. Det är okej att han blir det, mamma blir frustrerad och arg bara. Så ganska mycket alkoholistgrejer blir det.
Tror du att det kan vara den större anledningen till att du inte tycker om att fira jul?
– Egentligen inga traditioner, eller som jag … jag tycker bara att det är ett påhitt. Det kan väl vara något fint som man alltid har gjort och sådär, men jag tycker det är mycket pill och trix för något som ändå inte kommer ge mig något. Det är väl mysigt att sitta med familjen och bara vara men … jag kanske har blivit traumatiserad för att det alltid har blivit kalabalik typ, jag vet inte. Det har aldrig blivit så bra som man har tänkt att det ska vara. Det har mest blivit jobbigt, typ. Det är klart att det stundtals har varit mysigt också… men det är inget som jag längtar till. Efter att jag blev tio kanske så är det väl kul att få presenter men allt annat är jobbigt bara. Det ger mig inte nått.
Så du tycker att vi klarar oss bra utan de traditionella högtiderna?
– Jag tycker att man ska göra saker för att man vill göra det, inte för att det står skrivet i en bok för 100 år sen. Jag är ganska anti allt sånt här, meningsfulla traditioner för mig är något helt annat. När folk säger till mig vad jag ska göra så blir jag anti bara. Jag vill kunna bestämma det själv.
Vad är en meningsfull tradition för dig?
– Något som jag själv väljer som betyder något för mig, som inte är påtvingat. Och med någon som jag bryr mig väldigt mycket om.
Astrid Karlflo studerar etnologi på Södertörns högskola. Mångkulturella almanackan samarbetar med etnologikursen.Texten skrevs i december 2019.
Maja Johansson har intervjuat sin pappa om Första maj. Så länge jag kan minnas har första maj, eller arbetarrörelsens internationella dag, alltid firats i min familj och varit den högtid som är viktigast för oss. Det är en av de två sekulära helgdagar vi har i Sverige (den andra är Sveriges nationaldag den 6 juni) men är en helgdag även i många andra länder runtom i världen. Första maj har sedan år 1890 varit en arbetarhögtid där fokuset på den tiden var kampen för 8 timmars arbetsdag, och är än idag en dag för firande samt kamp och demonstrationer kopplade till ojämlikhet, klass och arbetsvillkor.
Jag har intervjuat min pappa Per Erixon om första majs ursprung, betydelsen av arbetarrörelsens dag och inkludering. Han är 66 år gammal, pensionerad och har varit politiskt aktiv sedan början av 1970-talet. Enligt Per var startskottet för första maj som högtidsdag i Chicago 1886, men det sågs inte som en högtidsdag förrän några år senare.
– Det hölls en demonstration i Chicago i början av maj 1886, några arbetare hade skjutits av polisen någon dag innan. Lokala anarkister samlades för att protestera mot det här, det kastades en bomb mot polisen och det var några anarkister som blev arresterade för det men det finns inga bevis för att det var de som kastade. Det är det egentliga ursprunget, så småningom blev det ju utropat till arbetarrörelsens dag officiellt men det kom lite senare, berättar Per.
Hans eget firande av första maj är inget han fick från hemmet utan något han hittade själv.
–När jag var liten hade jag knappt hört talas om första maj, farsan var ju bondgrabb och mamma var från någon slags liberal kulturell medelklass. Sen blev jag mer och mer intresserad under tonåren, och då var ju den stora konflikten Vietnamkriget, det höll på för fullt 1972. Det var första gången jag var på en första maj-demonstration, alla demonstrationståg samlades vid Norra Bantorget och höll ett gemensamt firande som bara var inriktat på att stoppa kriget i Vietnam. Olof Palme talade minns jag. Sen 1975 har jag firat dagen med syndikalister eller anarkister varje år.
Nuförtiden ser ett vanligt första maj-firande för Per ungefär likadant ut varje år. Dagen börjar tidigt vid La Mano, minnesmärket i Stockholm för de svenskar som dog i det spanska inbördeskriget, där han möter upp vänner och andra kamrater från den syndikalistiska fackföreningen SAC. De tar sig sedan till Sergels torg och går i ett demonstrationståg till Stortorget i Gamla stan. där det hålls tal och allsång, och efter det fortsätter festen och sångerna i ett kollektivägt hus på Södermalm. Men några av de firanden som Per har deltagit i under åren minns han extra väl.
Syndikalisternas första maj i Stockholm, 2011. (Bild Wikipedia)
– Ett år, jag tror det var 1983, så höll vi på att fira när vi hörde att nazister skulle ha en demonstration i Humlegården, så vårt första maj-tåg blev ett antinazist-tåg. Jag tror vi var 5000 personer som blockerade deras tåg den dagen, inte bara anarkister. Ett annat år var jag i Paris och firade med syndikalisterna där, jag har också firat i Barcelona. År 1996 firade jag första maj i Istanbul, det hölls en demonstration med hundra tusen människor så det var speciellt. Tre demonstranter blev ihjälskjutna av polisen och det blev enorma kravaller. Just det här året inföll första maj på en helg och alla oberoende fackföreningar hade bestämt sig för att vara med gemensamt så det blev jättestort.
Det märks under intervjuns gång att första maj är en viktig högtid för Per, det har inte gått ett år sedan 1975 utan att han har firat dagen på något sätt. Han har inte heller haft någon vana av att fira valborgsmässoafton, som infaller dagen innan första maj, sedan han var liten då han tycker det känns viktigt att komma till firandet den första maj respektabel. Jag frågar honom varför dagen betyder så mycket för honom.
– Jag känner att första maj är mycket mer betydelsefullt än många av de andra högtiderna. De andra, som julen och midsommar, är tillfällen att träffa familjen mest, annars känner jag inte något för de dagarna. Första maj känns betydelsefullt på ett större plan för mig. Det är symbolisk på nåt sätt, en del folk träffar jag inte förutom första maj så det blir ett sätt att samla ihop sig och visa att vi finns kvar. Det är väldigt viktigt för mig, att en gång om året samla styrkorna och se att det finns människor kvar som kämpar för det slags samhälle som vi vill ha.
Arbetarrörelsens dag är en högtid som inte alla känner till, trots att det är en röd dag i Sverige. Och det är heller inte en dag som alla har anledning att fira, menar Per.
– Det hålls ju många olika demonstrationståg, Vänsterpartiet har sitt, Socialdemokraterna har sitt och vi har vårt bland annat. Det är en väldigt blandad skara av människor men det är ju inte precis vem som helst som deltar, det bygger ju på att man har någon slags medvetenhet om ojämlika förhållanden i samhället och tanke om arbetare, arbetsförhållanden och att det finns en motsättning mellan arbete och kapital i samhället.
Han fortsätter prata om de som ändå firar första maj och deltar i demonstrationstågen, vilket är både vuxna och barn. Han tror dock att det demonstrationståg han brukar delta i är mer homogent än några av de större tågen.
– Det är nog ungefär lika många kvinnor och män som går med i vårt tåg, och en massa barn. Men jag tycker nog att det finns en obalans hos oss, det är fler vita än icke-vita som deltar men alla är ju välkomna. Jag tror det är för att SAC är ganska litet, men nu har de börjat med ett stort arbete för migrantarbetare, de hjälper dem att höja sina löner och arbeta för sina rättigheter. De har också börjat samarbeta med organisationer som jobbar i Husby för att svara på folks frågor kring sina anställningar. Så de börjar bli mer inkluderande, det har ju inte med första maj att göra men man kommer nog kunna se fler deltagare från de hållen nästa firande. Jag ser väldigt mycket fram emot att covid-19 ska få ett slut så vi kan fira ordentligt nästa år.
Maja Johansson studerar etnologi på Södertörns högskola. Mångkulturella almanackan samarbetar med etnologikursen. (Texten är redigerad av Mångkulturella almanackan för att passa på hemsidan).
Månfesten eller Midhöstfesten infaller i den kinesiska kalendern den femtonde dagen i den åttonde månaden, då fullmånen är rund och klar. Det är oftast i september men kan vara i början av oktober.
Cindy Kuos föräldrar kom till Sverige på sjuttiotalet och hennes familj firar inte på det mest traditionella sättet berättar hon:
– Månfesten är egentligen bara att du sitter med en månkaka som du skär upp i små bitar, en kopp te vid sidan och sitter och njuter av månskenet. Vi sitter inte och tittar på månen utan vi äter. Hur du vill fira är ju upp till dig själv. Men det är rätt trevligt att sätta sig ner och koppla av och ta en kopp te.
Månkakan är rund som fullmånen. Som mycket annat i kinesisk kultur, påpekar Cindy, är den runda formen viktig. Den visar på ett gott år som inte tar slut utan livet fortsätter.
– Inuti kakan kan du ha vad du känner för, rödbönpasta till exempel. Det ska alltid vara en äggula i den. Konsistensens är lite gummiaktig nästan, det låter inte så gott men det är gott. Vissa gör dem söta, med bönpasta. Det beror på vilken sort du vill göra. Det finns salta, vissa gillar ju att ha kött i dem. Mamma har gjort kakan själv förut och jag har tänkt att jag ska göra det, men de har en speciell form. Det ska alltid vara såna där mönster på. Man kan använda trämönster som man formar själv och trycker på smeten. Formar till den, fyller den och in med den i ugnen. Men det är ändå rätt komplicerat.
Midhöstfesten är den viktigaste kinesiska högtiden efter nyåret.
Text: Mollie Jonsson
Praktikant från Europaprogrammet med ämnesinriktning etnologi på Södertörns högskola
Sara Ali bor i Laxå. Eid-al-fitr är hennes favorithögtid.
– Efter att ha fastat i en månad är det äntligen dags för Eid al-fitr, säger Sara Ali som har kurdiskt och arabiskt ursprung.
Dagen innan Eid börjar alla familjer i släkten förberedelserna inför firandet. Saras pappa och farbröder åker runt i Stockholm till slaktare och matbutiker för att köpa hem det bästa köttet och råvarorna. På Eid-dagen går Sara, hennes mamma och systrar går upp ungefär klockan sex på morgonen och börjar laga mat. Ris ska kokas, kött och kyckling ska stekas, såser och sallader ska göras.
– Det är lite speciellt att laga mat så tidigt på morgonen. Under Eid är vår frukost inte ägg, mackor eller yoghurt, efter en månad av fastande börjar vi direkt med en riktig måltid tidigt på morgonen. I vår familj sköter kvinnorna matlagningen, säger hon. Men det är främst för att mina bröder inte lagar mat på det sättet mamma vill. Medan vi lagar maten vaknar männen, klär sig fint i kostym, ordnar dukningen samt pyntar hemmet med fina dekorationer som vi tar fram speciellt under Eid. Innan maten är klar brukar pappa alltid gå till blomsterbutiken längre ner på gatan och köpa en stor bukett rosor. Det är en tradition han själv har skapat. Buketten ställs på bordet i vardagsrummet, berättar Sara. Sedan är det vår tur att göra oss fina. Mina farbröder och deras familjer kommer över på morgonen med mat som de också lagat, så sitter vi alla på morgonen, äter och skrattar åt gamla historier som min pappa berättar.
Vad händer resten av dagen och vad är din favoritdel av firandet?
– Vi fortsätter i princip att äta hela dagen, säger hon och skrattar. Vi äter kurdiska och arabiska bakelser, baklawa, daheena, kunafe och bi haleeb . Det tar aldrig slut, vi äter från morgon till kväll. Min favoritdel av hela Eid firandet är dock den gemensamma bönen. Vi flyttar bort bord och soffor så att alla ska få plats att be tillsammans i vardagsrummet. Min äldsta farbror leder bönen. Hans röst är så behaglig att lyssna på och det blir så fin stämning. Vi tackar Gud för allt vi har, familjen, vänner, vår hälsa, och när bönen är klar brukar vi ha som familjetradition att reflektera över Ramadanmånaden. Vi berättar om roliga händelser som skett under månaden och vi önskar varandra lycka till inför nästa Ramadan, berättar hon.
Hur avslutar ni ert Eidfirande?
– Efter att ha ätit all mat försöker vi varva ner lite innan läggdags. Vi dricker te och kollar på gamla syriska filmer som min pappa älskar och tvingar familjen att se. Vi är mycket för personliga familjetraditioner – som de röda rosorna och de syriska filmerna – men den viktigaste delen är den gemensamma bönen.
Vad skiljer er familjs typ av firande från andras?
– Vanligtvis brukar man åka till moskén och utföra bönen, men eftersom vi inte har någon moské i närheten ber vi hemma istället. Och hos oss är det viktigt att ha kul tillsammans. Vi har inte riktigt några traditioner som de äldre generationerna brukade ha – då till exempel min mormor brukade laga mat till fattiga i hennes by under Eid. Jag vet att vissa av mina vänner brukar vara hela dagen i moskén med människor av alla etniciteter, medan vi är hemma hela dagen med familjen.
Paliz Askaristuderar etnologi på Södertörns högskola. Mångkulturella almanackan samarbetar med etnologikursen. (Texten är redigerad av Mångkulturella almanackan för att passa på hemsidan).
Första torsdagen i mars har de senaste åren blivit mer känt som Smålands inofficiella nationaldag. Småländskan är känd för sina försvinnande r-ljud och dagen till ära brukar en del smålänningar äta marsipantårta. Axel är en av de från Småland som firar dagen.
– Jag tyckte det var roligt. Lite det här med att säga första torsdagen i mars med våra fina r. Första gången jag firade det på riktigt var 2017. Jag hade börjat på ett nytt jobb och tänkte att vi måste fira min småländska bakgrund. Så då bjöd jag på en marsipantårta såklart. Det har blivit lite av en tradition, jag gjorde det förra året och tänker göra det i år igen. Det är roligt att uppmärksamma dagen på jobbet med mina kollegor som inte är från Småland.
Axel berättar att hans kollegor har tyckt att det är en rolig sak att fira det men först förstod de inte varför dagen skulle firas.
– Första gången som vi skulle fira det på jobbet frågade kollegorna ”varför ska vi fira det?” men nu vet folk om att det är första torsdagen i mars. Första gången hade ingen koll. Det var mer ”jaha, ja det är gott med tårta”. Det är en rolig grej.
Axel berättar att det har blivit lite av hans egen tradition. Hans familj firar inte ”Fössda tossdan i mass”.
– Jag är nog rätt ensam om att fira det, familjen bor kvar i Småland. Jag känner att det är viktigt att ta med sig det småländska till Göteborg. Skulle jag tappa min småländska dialekt skulle det vara jättetråkigt. Jag är lite lokalpatriot om man kan säga så, säger Axel skrattandes.
Det är inte bara ”Fössda tossdan i mass” som Axel har tagit med sig till Göteborg. Bland sina kollegor försöker han vinna mark med de småländska kroppkakorna. Fast det verkar vara marsipantårtan som vinner över kroppkakorna.
– De verkar inte förstå tjusningen med kroppkakorna, berättar Axel. Jag försöker smyga in lite småländsk kultur på jobbet.
Marsipantårtan som Axel bjuder på måste ha en text. Han berättar att första året fanns det inga tårtor i Göteborg med texten ”Fössda tossdan i mass” men förra året fanns det redan färdiga tårtor med texten på.
Axel tycker att det är kul att ett landskap lyfts fram genom en egen tradition. Han tycker att om ett landskap har en tradition borde alla ta möjligheten att fira det, som en rolig grej. I framtiden vill han fortsätta att fira dagen.
Av: Mollie Jonsson Praktikant från Europaprogrammet med ämnesinriktning etnologi på Södertörns högskola
Årets längsta natt. I Sverige säger vi vintersolstånd, men för iranier heter det Shab-e Yalda eller Shab-e Chelle. Morteza som är uppvuxen i Iran berättar om den högtidliga natten som han tillsammans med sin familj och släktingar firade varje år när han bodde kvar i Iran.
Shab-e Yalda är en glädjens fest som går lång tid tillbaka i historien, som innebär att ljusets ankomst firas, berättar Morteza. Han poängterar dock att firandets innebörd har varierat med sin tid och plats, men att festen i alla fall härstammar från tiden då zoroastrism var den största religionen i antikens Persien – nuvarande Iran.
– Det är en gammal och mysig tradition för oss att fira Shab-e Yalda. Familjen och släkten brukade samlas hemma hos min mormor och morfar där alla fick plats. Det är dessutom en tradition att samlas hos de äldsta i släkten. Det inhandlades goda bakelser, färgglada frukter, vackra blommor och mödrarna lade alltid timmar på att laga god mat.
Morteza berättar också att frukterna som brukade användas för att duka och dekorera med är vattenmelon och granatäpple, och på borden stod utöver detta också godsaker som pistagenötter och torkade frukter, som åts innan kvällens festliga middag sabzi polo ba mahi – en smakrik rätt bestående av ris med dill, som serveras med fisk.
– Till persisk kultur hör också dans och musik, så dans var också en del av kvällen. Det dracks även persisk arrak och rött vin, vilket bidrog till en ännu festligare stämning, berättar Morteza med ett leende.
Det blir tydligt när Morteza berättar, att det är en kväll som det spenderas extra mycket pengar och tid på, men det kan ses som en ”investering” som gör det möjligt för alla nära och kära från olika generationer att ta en paus från vardagen och samlas för att skratta och umgås ändå in på natten.
– Det handlade verkligen om att umgås och njuta av tiden tillsammans, med lekar och kortspel. Vi delade också med oss av roliga minnen och erfarenheter som bidrog till många skratt. Eftersom jag hade många kusiner i min egen ålder hade vi också mycket gemensamt, vilket gjorde det ännu roligare att umgås.
Morteza berättar också att de hade ett unikt stuk på firandet av Shab-e Yalda, för nämligen sammanföll dagen med hans ena systers födelsedag.
– Det blev ännu en anledning för oss att fira, så vi slog såklart ihop de två firandena i en och samma fest, och firade alltså en födelsedag på samma kväll, med tårta och presenter till henne.
Även nu i Sverige är Shab-e Yalda en speciell kväll för Morteza. Han firar den inte på samma vis längre, men han brukar alltid videosamtala med sina nära och kära den kvällen, som håller traditionen vid liv hemma i Iran, och för en liten stund får även Morteza vara med.
Ava Elmi
Ava Elmi studerar etnologi på Södertörns högskola. Mångkulturella almanackan samarbetar med etnologikursen. (Texten är något redigerad av Mångkulturella almanackan för att passa på hemsidan).
Vilka julaftonsseder upplevs som viktiga att bevara då man flyttat från ett land till ett annat? Tarja föddes i byn Muonio i finska Lappland år 1959 och flyttade med sin familj till Sverige och Örebro när hon var tio år.
– Ett av de starkaste barndomsminnen från julfirandet i Finland är när vi alla sex barnen satt finklädda efter julmiddagen i vardagsrummet och väntade på tomten. Vi sjöng då ”joulupukki joulupukki”, en sång som sjöngs i väntan på tomten. Vad jag också minns är att vi alltid klädde granen på julaftonsmorgon. Det var så mysigt!
Tarja berättar att julaftonssederna de haft i Finland efter flytten till Sverige 1969 skulle komma att se snarlika ut. Det finska och svenska sättet att fira jul på skilde sig inte åt så anmärkningsvärt. Men en skillnad var maten på julbordet.
– Under de första åren firade vi på ungefär samma sätt som vi gjort i Finland, förutom att vi inte längre gick på julottan tidigt på juldagsmorgonen. I Sverige hade vi istället som tradition att gå på julfest på Sankt Mikaels församlingshem i Örebro som Finska föreningen anordnat. Till skillnad från den svenska julmaten är det många olika slags lådor på det finska julbordet som exempelvis kålrotslåda, morotslåda och potatislåda. Men vi åt även skinka, köttbullar och sill, maträtter som också finns på det svenska julbordet. Den finska julmaten inkluderar däremot inte lika mycket sötsaker som den svenska. Till julafton åt vi torttu, ett bakverk format som en julstjärna gjort på smördeg och plommonkompott.
I Finland brukade Tarja och familjen gå till kyrkogården på julafton för att besöka och tända ljus för de bortgångna. Efter flytten till Sverige kom nya traditioner, som än idag är viktiga för Tarja att bevara.
– En söndag i december går vi alltid till Finska kyrkan där vi sjunger ”kauneimmat joululaulut”, alltså de vackraste julsångerna. Det är så stämningsfullt och jag blir berörd av att höra dem eftersom jag lyssnat till dessa sånger under hela min uppväxt. Ofta gråter jag och mina systrar en skvätt.
Tarja berättar vidare att hon tycker att traditioner är viktiga, men att föra vidare just finska traditioner till sina barn och barnbarn är inte prioritet, eftersom hennes familj numera representerar fler kulturer, som den franska och vietnamesiska. Det viktigaste på julafton menar Tarja är snarare att få vara tillsammans med familjen och alla barnbarn och få att skapa fina minnen tillsammans.
– Julmaten och andra julaftonstraditioner tar idag influenser från olika håll eftersom vi är en mångkulturell familj. Men den finska kålrotslådan är ett måste!
Kajsa Ekström
Kajsa Ekström studerar etnologi på Södertörns högskola. Mångkulturella almanackan samarbetar med etnologikursen. (Texten är redigerad av Mångkulturella almanackan för att passa på hemsidan).
Recept
Finsk kålrotslåda
Ingredienser (10 portioner) 1 kg kålrötter (1 kg motsvarar ca två stora kålrötter)
2 dl ströbröd
4 dl grädde
1 dl sirap
1 ½ tsk mald ingefära
1 msk salt
vitpeppar
1 ägg
Gör så här Sätt ugnen på 175°C. Skala och skär kålrötter i stora bitar och koka dem i lättsaltat vatten under lock tills de är mjuka. Låt ströbröd svälla i grädde. Häll av kålrotsspadet, men spara det. Mosa kålrotsbitarna eller mixa dem.
Blanda ströbröd, mixad kålrot, sirap samt mald ingefära, vitpeppar och salt. Vispa upp ägg lätt och tillsätt det. Späd med spadet till lös konsistens. Häll massan i en ugnssäker form.
Strö över ströbröd och mönstra ytan med en gaffel. Lägg några smörklickar ovanpå och grädda lådan i 1 1/2–2 timmar, beroende på om man har en hög eller vid form. Lådan kan frysas.
Gör så här Blanda ihop rumsvarmt fett med mjölet och bakpulvret, blanda med händerna till en smulig deg. Häll i vattnet. Blanda snabbt med händerna ihop till en slät deg. Låt degen vila kallt.
Klipp plommonen i strimlor, tillsätt alla övriga ingredienser och koka fyllningen långsamt i 20 minuter. Svalna ner fyllningen och mixa sedan slät i mixer.
Kavla ut degen och dela det utkavlade degen i fyrkanter 7×7 cm. Klyv alla fyra kanterna med en sporre mot mitten men lämna en liten del hel i mitten där du lägger på fyllningen, sedan viker du in till mitten varannan hörna på fyrkanten så det blir en stjärna. Pensla stjärnorna med ägg och grädda i 225 grader i ca 15 minuter.
MÅNGKULTURELLA ALMANACKAN 