Stege eller drake mellan himmel och jord

Miriam Quiñonez de Vega är pensionär och bor i Fittja. Hon har varit med och skapat en tradition som nu har pågått i över tio år. Alla helgon, Todos santos, firas enligt boliviansk tradition på Mångkulturellt centrums kulturhus i november varje år.

– Det var så att en gång hade de utställning om döden, då ville de ha något om mexikanskt firande och fick inte tag på några. Men min dotter Tatiana, som jobbar där, hade sett hur jag gjorde hemma och sa att mamma brukar ordna sådant. Hemma brukade jag ha det i köket, på någon låda kanske med en duk över, så hade jag blommor och ljus och lite bröd och mat. Nu blir det större.

Ett långt bord i tre våningar dukas i kulturhuset. En svart duk täcker hela bordet. På den översta våningen finns fotografier på de kära döda. På mellanvåningen de speciella bröden tantawawas som är bakade i olika former, som figurer och som sol och måne. Och på den nedersta våningen finns mat, dryck och blommor. Där finns också ett bröd bakat i form av en stege. Den ska vara till hjälp för andarna när de tar sig ner till de levande och sedan upp igen.

Om det är ett barn som dött så ska duken vara vit. Det kan vara en del av det stora altaret eller ett eget litet bord. Där lägger man leksaker och hänger en drake med snöre ovanför. Då kan de komma ner med den.

– Allt det här gör vi på MKC. Många vill ha bilder med. Det är andra bolivianska familjer och vår. Alla tar med sig mat. Första gången när vi där kom en som jag tror var från Indien och frågade vad vi gjorde. När vi förklarade frågade hon om hon fick be. Hon satte ihop händerna framför ansiktet och bad ganska länge. Jag tyckte det var bra! Man kan vara med om det här fast man har en annan religion. Det har också kommit muslimer, turkar, och varit med.

Mångkulturellt centrum i Fittja är inte ensamt om att ha Todos santos-bord. I Stockholmstrakten finns fler grupper som firar offentligt, några brukar ha i en hyresgästlokal, en gång i Akalla, en gång i Skärholmen. Även i Göteborg firas Todos santos, och säkert på ytterligare andra platser i Sverige.

– När det slut, dagen efter så kan vi gå till kyrkogården med krans och blommor. Om det råkar vara på Alla helgons dag, lördagen, så har vi ljus också. Vårt firande är alltid första och andra november. Men den svenska Alla helgons dag är alltid på en lördag, så ibland stämmer det. I bland inte. Vi kommer att hålla på här i Fittja gård så länge vi orkar. Min dotter Tatiana lyssnar på vad jag berättar, men hon vill också läsa på fakta. Så hon kan mycket. Jag ville ställa blommor på bordet en gång, men hon sa att nej de ska stå på nedersta hyllan, inte där.

Här visar Tatiana Vega Todos Santos-bordet på Mångkulturellt centrum 2018:

Kräftfiske i augusti

Mollie Jonsson intervjuar sin pappa:
Kräftfisket är en seglivad tradition i min släkt. Har fisketraditionen inom släkten sett likadan ut i alla tider och varför fiskar vi än idag? För att få svar på dessa frågor vände jag mig till min far Henrik, som har fiskat kräftor sen barndomen på 1960-och 70-talet.

– Mina morföräldrar och föräldrar hade som tradition att fiska kräftor vid premiären då, i början av augusti, berättar Henrik. Tidigare var ju kräftfiskepremiären reglerad. Fram till ett visst årtal som jag inte riktigt har koll på.

Varför kräftfiskepremiären är just i augusti, menar Henrik, beror på att det från början var adeln som hade tillgång och tillåtelse att fiska medan bönder och ”övriga” inte hade samma möjlighet. När det blev flera små markägare som ägde mark, istället för bara adeln och kyrkan, var det oroliga röster som menade att fisket behövdes regleras för att undvika att alla kräftor skulle bli helt uppfiskade. Då tilldelades kräftfisket ett premiärdatum, likt älgjakten.  ”… Om jag nu inte minns fel.” tillägger han. Nu har inte kräftfisket längre ett lagstadgat datum, utan i de flesta sjöar kan du fiska genom hela säsongen.

Förberedelserna innan fisket är omfattande:
– När jag var mindre, och framför allt när mina barn var mindre, allt det här med att få med sig matsäck, få med sig tält för att sova över vid sjön. Grilla på plats. Fixa fram bete. Antingen fick man fiska bete eller så fick man köpa betesfisk men helst ska den vara egenfångad. Själva fisket har väl förfinats genom åren. Du fiskar i kräftmjärdar, du har bete. Numera har det förfinats så du har en betesbox så det inte blir lika geggigt. Du lägger i burarna på tidig kväll, eftermiddag. Vittjar vid åtta nio tiden när det börjar skymma lite. Sen gör du eventuellt en vittjning till framåt nattetimmarna, och sen plockar du upp dem. Sen innan det fanns bättre burar var man ju tvungen att plocka upp de innan det ljusna, så säg tre fyra [på morgonen]. För annars gick ju kräftorna ut ur burarna.

Henrik berättar om hur barnen har haft en speciell plats i kräftfisket i släkten. Han själv fick lära sig fiska av sina morföräldrar och föräldrar. Traditionen gick i arv från hans mormor vars familj ägde en bit mark med tillhörande vatten. Kräftfiske är hyfsat säkert att utöva och barnen kan hjälpa till vid första vittjningen. Han tycker att kräftfisket är ett bra avslut på sommaren för barnen, ett sätt att samla familjen innan hösten nalkas.

Mollie Jonsson

Mollie Jonsson studerar etnologi på Södertörns högskola. Mångkulturella almanackan samarbetar med etnologikursen. (Texten är redigerad av Mångkulturella almanackan för att passa på hemsidan).

infrångade kräftor
En fångst sommaren 2018. Foto Mollie Jonsson

BEGREPP

Mjärde. Ett fångstredskap som används vid exempelvis kräftfiske, även kallat kräftbur. En bur i cylinderform som har två öppningar för kräftorna att krypa in i. En mjärde är vanligtvis gjort av samma material som fiskenät.

Betesbox. En liten kvadratisk ”låda” med hål i som är gjord i olika material, som till exempel plast. Boxen placeras i mjärden då den är fylld med bete för att locka till sig kräftorna. Ofta används fisk som bete.

Vittja. Att vittja under kräftfisket innebär att tömma burarna som blivit fyllda med kräftor eller att kolla hur det ser ut i alla burar. Ofta behövs det vittjas två gånger under en fisketur.

Mjärde
Mjärde sätts ut. Foto Holger Ellgaard från Wikipedia

Varför fiskas kräftor under kvälls- och nattid?

Kräftor är ett nattdjur och aktiva under nätterna. De som fiskar brukar försöka vara så tysta som möjligt för att inte skrämma iväg kräftorna från mjärden. Bästa sättet är att använda en roddbåt. Sen vill man ju inte avslöja sina bästa ställen för andra fiskare i samma vatten.

RECEPT

Under kräftskivan serveras inte bara kräftorna utan vanligtvis brukar annan mat serveras till. I min släkt är det vanligaste komplementet paj och framförallt ost- och skinkpaj.

Pajdeg
100 gram smör
2 1/2 dl mjöl
Två matskedar kallt vatten
Gärna en matsked sprit (ger frasighet)

Det ska vara i en springform med avtagbar kant (24cm)

Arbeta ihop smöret och mjölet så det blir en grynig massa, tillsätt sedan kallt vatten och sprit. Forma degen i springformen tills du får en hög kant. Täck kanten med folie så att inte kanten med degen glider ner. Grädda i 12 minuter i 225 grader. Ta sedan bort folie.

Fyllning
3–4 dl matlagningsgrädde
Två ägg
Riven ost, ca fyra till fem dl
Salt, vitpeppar, paprikakrydda
Rökt skinka, 150 till 200 gram skuren i strimlor
En halv röd paprika i strimlor
Fyra tomatskivor att toppa med

Vispa ihop grädde och ägg, krydda. Häll i osten. Fördela skinkan i pajskalet, häll över äggblandningen. Toppa med paprikan och tomaten. In i ugnen på 200 grader i ca 30 minuter, kolla att smeten har stannat. Om smeten har stannat är pajen klar och färdig att serveras.

Majstång i Malung

– I Dalarna kallas midsommarstången för majstång, och majstångsresningen får man inte missa när man firar midsommar. Mycket folk samlas kring den gamla hembygdsgården (många man aldrig träffar annars). Alla är så himla finklädda under midsommar med folkdräkt och blommor i håret.

Detta är Ingegerds första beskrivning av sitt midsommarfirande. Trots att hon sedan länge flyttat ifrån sin hemort försöker hon alltid komma tillbaka till Malung under midsommar. Hon växte upp med midsommarfirandet i Malung och har många minnen från när hon var yngre.

Bild från Malungs hembygdsförenings hemsida

– Jag kommer ihåg när jag var liten och fick följa med min pappa ut och fiska under midsommarnatten, något som jag annars aldrig fick göra. Man skulle också plocka sju stycken olika blommor och lägga under kudden, då skulle man drömma om den man skulle bli gift med. Så vitt jag vet så funkade det däremot aldrig. Jag och en av mina systrar hade länge traditionen att på midsommardagen bege oss ut på en ordentlig skogsvandring. Vi gick nästan tre mil fram och tillbaka.

Idag har Ingegerd modifierat denna tradition en aning och hon berättar hur hon nu istället runt midsommardagen brukar ta med sig sin sambo och tillsammans med Naturskyddsföreningen bestiga ett av Malungs högsta berg: Gnupen.

Ingegerd berättar att sill, potatis, lax och hembakat är viktigt till midsommarlunchen. Till kvällen brukar det grillas tillsammans med släkt, vänner eller grannar. Jordgubbstårta måste finnas med. Man stannar uppe sent på natten och om det är fint väder sitter man utomhus. Hon tycker inte riktigt att det känns som midsommar om man måste hålla sig inomhus på grund av till exempel regn. Att spela Malungsvisan, en spelmansvisa, är också viktigt och denna måste spelas minst en gång under dagen. Det sista jag frågar Ingegerd är varför hon firar midsommar och vad hon tycker om firandet. Hon blir aningen ställd innan hon svarar och tycker att det är en svår fråga:

– Midsommar är liksom inrotat, det är kul att samlas. Sen är det något speciellt med ljuset också, man firar nog ljuset. Det är något som känns lite magiskt, vet inte riktigt varför. Men det finns ju många sagor kring midsommar.

Denice Lindblom

Denice Lindblom studerar etnologi på Södertörns högskola. Mångkulturella almanackan samarbetar med etnologikursen. (Texten är redigerad av Mångkulturella almanackan för att passa på hemsidan).

En ortodox påsk i Stockholm

För Elias, med rötter i Libanon och uppväxt i en stockholmsförort, är påsk en av de högtider som ligger honom varmt om hjärtat. Den firas stort i hans familj , med god mat och umgänge med släkt och vänner.

Elias berättar att dagen tar sin början i kyrkan på morgonen . Klädvalet är där av stor vikt, herrarna bär kostym och damerna bär också finkläder, ”men inga balklänningar kanske” tillägger han skämtsamt. Elias själv deltar inte vid kyrkobesöket och när jag frågar honom varför  så svarar han svepande att ”jag personligen går inte, de äldre gör det. Det är av större vikt för dem”.

Alla släktingar och vänner som startat dagen i kyrkan beger sig sedan hem till den äldsta i släkten, i Elias familj är det hans mammas moster som de samlas hos.

– Det är en stor festmåltid förberedd efter kyrkan och man bjuder in alla släktingar. Maten som bjuds på är kyckling, kött, ris med fyllning. Ja, det är allt möjligt! Signaturrätten är väl kyckling som man gör, där man stoppar i ris och kött och så syr man ihop den. Det är väldigt gott!

Elias ansluter sig till släkten hos mammas moster i hennes påskpyntade lägenhet. Där finner han gula kycklingar, färgglada ägg och fjädrar. ”Det klassiska påsk pyntet, du vet” som han själv tillägger. Under dagen  leker de lekar och en klassisk som förekommer inom Elias familj är äggknäckning. Det är en tradition som han tror lever inom flera familjer inom det ortodoxa påskfirandet och han beskriver leken:

– Man har två, du vet, två kokta ägg och ska den ena hålla och den andra försöka knäcka ditt ägg. De ska alltså knäcka emot varandra och den som får sitt ägg knäckt är den som förlorar.

Sofia Wahlström

Sofia Wahlström studerar etnologi på Södertörns högskola. Mångkulturella almanackan samarbetar med etnologikursen. (Texten är redigerad av Mångkulturella almanackan för att passa på hemsidan).

Priitas finska sima (mjöd) till Valborg

Ungefär en vecka tar det för sima, eller mjöd som drycken kallas på finlandssvenska (svenskan som talas i Finland) att bli färdig. Om man gör den själv vill säga. Idag finns nämligen den finska valborgsdrycken att köpa på flaska i många vanliga matbutiker i Sverige. ”Men helst ska det vara kotisima, hembrygd sima, då blir det som godast” tycker Raija.

Raija är född i Finland och kom till Sverige 1969 som 17-åring. ”Då fick man göra all finsk mat själv hemma, det fanns inte att köpa i de vanliga butikerna i Göteborg, iallafall inte de första åren. Sima tror jag inte fanns att köpa i butiker i Finland heller när jag var ung. Det är något som man alltid gjort hemma. Det hör till att man gör den själv.”

Sima är en dryck som druckits bland finsktalande i Sverige, Finland och Ryssland i hundratals år. I svenska Tornedalen lever traditionen kvar och kallas simmaa på meänkieli. Raija är inte från Tornedalen, utan från Sodankylä, en stad ungefär i mitten av finska Lappland, i jämnhöjd med Kiruna. ”I byarna kring Sodankylä där jag är född, i norra Finland, kallade vi vår dialekt av finska för lannankieli, lantalaisets* språk, vilket är väldigt nära det som kallas meänkieli i Sverige. Så nog kallade vi drycken för simmaa också egentligen.”

Tidigare i historien användes björksav och honung, en variant som fortfarande bryggs, men allt sedan citroner blev vanligare i Norden är det främst drycken som är gjord på farinsocker och citron som man idag förknippar med sima. ”Min farmor, Priita Josefiina,  brukade göra sima av björksav och honung varje vår. Hennes sima ansågs vara den bästa i hela byn” berättar Raija. ”Precis som hennes rieska (tunnbröd av potatis) och kampanisut (en slags söt kaka formade som kammar). Alla ville veta hennes recept, men det behöll vi inom familjen…”

Någon gång under 1900-talets början blev det tradition att dricka sima vid Valborg, tidigare var det en lite exklusivare vårdryck som kunde drickas lite när som helst, när saven steg. ”Så var det iallafall hos oss, att den dracks lite när som helst under våren, om man hade tillgång till råvarorna. Männen brukade få med sig sima eller kotikalja (liknar den svenska svagdrickan) när de arbetade i skogen eller på åkern. Min mamma gjorde stora mängder kotikalja varje helg som de förvarade och jäste under trappen. Det ingick i varje husmoders baskunskaper att förse familjen med dessa drycker.”

priita.jpg
Priita Josefiina. Foto: Andreas Ali Jonasson

 

”Där uppe kallades folk efter byarnas och gårdarnas namn. Så min farmor, Priita Josefiina kallades ibland Aholan Priita efter platsen Ahola där hennes föräldrar kommer ifrån. Priita Josefiinas recept är inte längre hemligt, så det bjuder Raija gärna på! Varför inte pröva på sima till Valborg i år?

Priita Josefiinas sima:

Ingredienser:

8 liter björksav (kan bytas ut mot vatten om det är svårt att få tag i sav)
500 g farinsocker
200 g honung
500 g socker
3 citroner
2 ärtstora bitar färsk jäst
Samt socker och russin i efterhand.

 

Gör så här:

  • Först ska citronerna tvättas, gärna med varmt vatten. Om det finns en borste (sådan som används till rotfrukter) är det perfekt att använda. Skala citronerna med en potatisskalare. Se till så att inget av det vita blir kvar och häll skalen i en stor kastrull eller hink. Pressa i all citronsaft i samma kastrull. Kastrullens storlek ska rymma 10 liter.
  • Koka hälften av björksaven och häll i kastrullen med citronerna. Tillsätt sedan resten av den okokade björksaven.
  • Se till så att vattnet är lagom varmt (ca 37 grader), om det är för varmt så vänta tills det svalnat (men det får inte bli för svalt!). Blanda i jästen. Låt jäsa ett dygn.
  • Ta nu fram ytterligare en bytta, kastrull eller hink i samma storlek och häll över drickan i den. Mycket av jästen har sjunkit till botten vid det här laget och det är så mycket som möjligt av den som vi vill ha bort från drickan. Allt grumligt vatten på botten slänger vi!
  • Häll sedan över drickan i flaskor (det är viktigt att dessa är rena.) På botten av varje flaska har man 5-7 russin och 1-2 teskedar socker. Förvara siman i kylskåp i en vecka med korkar på. Men i början kan korkarna vara löst tillslutna, speciellt om det är glasflaskor så att dessa inte spricker av trycker som uppstår av jäsningen.

Russinen kommer att åka upp och ner i flaskan. Efter en vecka har de slutat att flyta upp och ner och ligger still och flyter längst upp i flaskan. Då är siman klar att drickas. Serveras med varma friterade munkar eller tippaleivät. De sistnämnda kan vara svåra att få tag på i Sverige, men brukar finnas i matbutiker som säljer finsk mat.

*Lantalaiset (pl.), lantalainen (sing), namnet på den bofasta befolkningen i vissa byar i norra Finland. Också finsktalande/meänkieli-talande i Sverige, i synnerhet i Malmbergen och Kiruna-området, brukar omväxlande kallas lantalaiset eller kväner. Språket, eller dialekten, som kallas lannankieli, hör till den finsk-ugriska språkfamiljen och är besläktat med meänkieli och andra nordfinska dialekter, och talades i hela Nordkalotten innan det moderna finska språket introducerades genom folkskolor, inflyttning söderifrån och genom radio samt TV. På vissa håll har lannankieli överlevt och vissa är än idag tvåspråkiga och talar både finska och lannankieli.

Memmans resa

Memma, eller mämmi som den heter på finska, är en finsk klassisk påskdessert, gjord på rågmjöl, rågmalt och sirap. Exakt när finnarna började äta memma är okänt, men troligtvis började memmans resa hos persisktalande folkslag, som sedan förde den med sig till Ryssland. Därifrån kom den till Finland, där den kom att bli älskad och få ett nytt namn, och kanhända lite andra ingredienser. Och nu har cirkeln slutits eftersom iranierna i Finland och Sverige har upptäckt att memma nästan är identisk med samanu, en rätt som spelar en viktig roll i det traditionella firandet av Nouroz-firandet..

För på haft sin-bordet som dukas fram inför Nouroz ska det enligt traditionen finnas sju saker från naturen som börjar på ”s”. Som sib (äpple), serke (vinäger), sabze (vetegroddar), sombol (hyacint), somagh (mald, torkad syrlig krydda), sir (vitlök), och så förstås, samanu. Haft betyder 7 (sju) och ”sin” är namnet på bokstaven ﺲ som finns i det persiska alfabetet och motsvarar bokstaven ”s” i det latinska alfabetet.

Maria Masoomi är jämställdhets- och integrationskonsult och har dessutom bra koll på mat.

Hur hamnade memman på haft sin-bordet?
– Det är en intressant historia, barn och tonåringar är kanske inte så förtjusta i memma, men det är ett måste på haft sin-bordet. När jag kom till Sverige var det jättesvårt att få tag i samanu. Då upptäckte vi att finländare ju äter memma till påsk, något som är mycket likt samanu, och dessutom ungefär vid samma tid på året som iranier traditionellt äter samanu. Därför var det många iranier som köpte och än idag köper den finska varianten.

Memma
Memma (bild Wikipedia)

samanu
Samanu (bild Wikipedia)

Gröna fotavtryck i Stockholm: St Patrick’s Day

Tuva tycker det är kul att prata om St. Patrick’s Day och hämtar sitt diadem med två ”spröt” i form av shamrocks (treklöver) på. Det märks att det är en dag som är speciell för henne då hon lyser upp och pratar om hur ”gramma” (barnens farmor) skickar gröna kläder inför varje St. Patrick’s Day till henne och hennes bror. Eira bor i södra Stockholm med sina två barn Egil 6 år och Tuva 9 år. De firar den här irländska högtiden därför att barnens pappa kommer ifrån Irland, och Eira har fortsatt att fira efter deras skilsmässa för att barnen ska känna samhörighet med sin irländska sida. Det blir också ett sätt för barnen att hålla kontakt och känna samhörighet med ”gramma”, som bor på Irland. Det har blivit en av deras transnationella gemensamma seder. När barnen vaknar på morgonen är fotspåren efter en leprechaun något av det första de ser, och då ger de sig av på en skattjakt som slutar vid regnbågens slut, där en kista med chokladmynt väntar. Det är Eira som varit inne i båda barnens rum och lämnat gröna fotavtryck, som hon klippt ut i grönt papper, under tidig morgon. Efter frukosten sätter barnen på sig alla gröna kläder och accessoarer de har. ”Gramma” skickar inte bara kläder utan hattar, halsdukar, bijouterier och pärlhalsband, allt är klargrönt och återkommande tryck är shamrocks, regnbågar och leprechauner.

Leprechaun. FAL, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=385145

Regnbågarna representerar här inte HBTQ, utan legenden säger att om en fångar en leprechaun ska denne ta med en till regnbågens slut där hans kittel med guldmynt väntar. En annan legend handlar om föremålet för firandet, St. Patrick själv. Det sägs nämligen att han var den som bannlyste ormar ifrån Irland, och beviset för det är att det faktiskt inte finns ormar på Irland. (Inte i det vilda i alla fall). Men anledningen till att han firas under den här dagen är att han var den som tog kristendomen till Irland. Det är även Irlands nationaldag. När familjen är helt grönklädd brukar det vara dags att sätta på videor med irländsk dans och försöka sig på dansstegen, och under hela förmiddagen lyssnar de på irländsk folkmusik. De läser irländska sagor, och spelar ett spel där en ska försöka uttala ord på iriska. Till lunch blir det grön mat. Eira experimenterar med olika rätter varje år, där den gemensamma nämnaren är just den gröna färgen. Ett år försökte hon bjuda barnen på grön spaghetti men det gick inte hem, det såg alldeles för osmakligt ut enligt dem. Efter lunchen bär det av till stan. Varje år organiseras en parad för irländare bosatta i Sverige, den startar i Kungsträdgården och går längs med Stadsbron fram till Kornhamnstorg.

 Efter paraden besöker familjen ibland en irländsk pub i Gamla stan för att äta, men det kan vara svårt att få plats. Sedan åker de hem och avslutar kvällen med att äta grönt godis tillsammans.

Alva Karlsson

Alva Karlsson studerar etnologi på Södertörns högskola. Mångkulturella almanackan samarbetar med etnologikursen. (Texten är redigerad av Mångkulturella almanackan för att passa på hemsidan).

Två nyår varje vinter

Nu, från den 5 februari 2019, blir det nytt kinesiskt år. Vi går in i Grisens år som är det tolfte och sista året i den kinesiska årscykeln. Sedan börjar det om igen från Råttan. Människor födda i Grisens år är enligt kinesisk astrologi hjälpsamma och tror först och främst gott om andra.

det kinesiska tecknet för gris
Det kinesiska tecknet för gris

Den kinesiska kalendern fick sin utformning under Handynastin (som var 200 år före och efter Kristi födelse).  Den kinesiska kalendern, eller varianter av den, används även i Korea, Vietnam, Thailand och Japan. Nyår firas där samtidigt.

– Det var svårt att förstå när jag var liten att det blev nyår igen en månad senare, säger Diana Wong, som firar två nyår varje vinter, det som är 1 januari och så det kinesiska som kommer någon gång i februari.

Dianas föräldrar kommer från Hongkong. Hennes pappa reste till Europa på 80-talet. Han kom till Sverige och Dalarna ett år som var Hästens år. Han blev väldigt förtjust i dalahästar och har nu en stor samling. Så kom det sig att han stannade i Dalarna och slog sig ner i Borlänge. Numera bor de söder om Stockholm.

Nyåret pågår under några veckor. Det finns olika saker som ska göras på bestämda dagar och olika maträtter som ska tillagas och ätas. Diana berättar om nyårsmaten och hur den kopplas till olika rim och talesätt. Det ska finnas 9, 12 eller 24 rätter som har betydelse för kommande år. Päron, t.ex. heter lei som också betyder tur, därför är päron viktigt att ha med. Ett talesätt är ”Så livlig som sallad”. Därför måste finnas något grönt på bordet. Då blir vi pigga och livliga nästa år.

– Vi har ingen släkt här så jag har också alltid varit lite bitter när det gäller nyår. När man är liten får man ett litet rött kuvert (med pengar i) om man knackar på hos någon som är gift och säger något trevligt. ”Säj nåt bra – få en gåva” liksom. Men jag hade inga att knacka på hos.

I kinesiska hem står under nyåret askar med godis, nötter, kakor och torkad frukt framme tillsammans med te och blommor.

– Min finaste ask är dekorerad med Lyckokatten, berättar Diana som själv är kattägare. Det finns en historia om varför katten inte finns med i den kinesiska zodiaken. Min morfar har berättat den för mig: Gudarna kallade samman alla djuren. Men katten var lat och låg som vanligt och sov och kom inte. Gudarna såg att råttan var på plats. Det kunde den vara eftersom katten inte kommit. Därför har råttan ett år, men katten inget, trots att den är ett populärt djur i Kina.

katt

Julmys för alla

– För mig är julen gemenskap, familj, god mat och mycket mys. Vi kollar på film, hela familjen samlas, lagar mat och bakar ihop.

Khanda, som är kurd från Irak, har firat jul sedan hon kom till Sverige med sin familj för ungefär 18 år sedan. Hennes föräldrar började med det för att det skulle vara roligt för barnen och för att de inte skulle känna sig utanför när det pratades om jul i skolan. Här är det hennes kristna kurskamrat, Rozlin, som intervjuar Khanda.

– Sen har det bara vuxit med oss och nu när vi är äldre så är det mer vi som tar tag i det. Pappa handlar maten medan mamma lagar den, och vi köper julklappar till barnen, pyntar granen. I år var första gången vi bakade pepparkakshus, jag och mina systrar.

Rozlin undrade mycket över hur det kan gå att fira jul som icke-kristen:

– Så ni firar inte ”julen” under nyår som mina andra muslimska kompisar gör, utan ni firar den tillsammans med andra kristna den 24 december?

– Just det, vi firar den tjugofjärde som det görs här i Sverige. Vi brukar gå genom ”varför man firar jul’’ och ’’när kommer jultomten’’. Vi har många gånger suttit och googlat för att kunna svara på de här frågorna. Men det viktigaste för oss kring jul är att vi kommer varandra nära i familjen. Vi firar liksom hellre jul än Eid som är en muslimsk tradition. För under julen får man en känsla av att allt runt om kring är involverat i julen, det är pynt överallt och så. Men vi får inte samma känsla för Eid eftersom det inte är lika synligt i samhället.


Det här är december månads berättelse ur Mångkulturella almanackan 2018. Bilder av Malin Skinnar.

Texten är skriven av Rozlin Elias som en del av studier i etnologi på Södertörns högskola. Mångkulturella almanackan samarbetar med etnologikursen. (Texten är redigerad av Mångkulturella almanackan för att passa på hemsidan).

Lugnt utan högtider

Helger och högtider. Tro och traditioner. Vill alla hålla på så?

Nej, inte alla.

– För mig finns det ingen dag under året som är mer speciell än någon annan. Min enda tradition är demokrati, säger Luis Salas som inte vill vara med på några som helst helger.

– Jag firar inte, det är bara så enkelt. Det händer att jag äter rester av julmaten hemma hos vänner och det är väl bra. Då kan jag hjälpa dem att bli av med sådant de hunnit tröttna på att äta. Men i övrigt är jag fri att tänka på och göra sådant som jag tycker är viktigt.

November är en mörk månad, särskilt om inte snön kommit. Mörker och tystnad, stillhet och ro. En bra tid för återhämtning? I november finns en dag som kallas ”Köpfria dagen”. I år är den 23 november. Vid den tiden börjar många handla saker inför julen, andra vill markera just att det är onödigt att köpa saker hela tiden. För klimatets skull måste världen producera mindre varor och alltså också köpa färre.

En del vill alltså inte fira, samtidigt finns det också människor som gärna vill fira, men inte vet med vem. De vill inte vara ensamma på högtiderna. Vissa högtider kan vara svårare än andra. Då kan vi andra hjälpa till. Kanske skicka kort eller e-post. Komma med en kaka eller blomma som en överraskning?


Det här är november månads berättelse ur Mångkulturella almanackan 2018. Bilder av Malin Skinnar.