Yemanja vid Huvudsta strand

Vad var det för vacker liten flotte med blommor som flöt vid Huvudsta strand andra februari? Isabel Rozada gjorde sin egen lilla Yemanjá-ceremoni. Isabel har rötter i, och har bott i, Uruguay. Hon bor i Tensta med sin tioåriga son och i söndags tog hon tunnelbanan till Huvudsta strand.

– Det är en plats jag badat mycket på och är ändå nära västerort. I ritualen brukar en även bada och sen kliva upp ur vattnet utan att ge Yemanjá ryggen, alltså backa upp ur vattnet. Men det är för kallt – så inget bad. Kanske hade varit möjligt med bastu innan.

I Uruguays huvudstad Montevideo brukar många tusentals människor samlas varje år 2/2 vid Ramirez-stranden för att ge gåvor till Yemanjá (Yemayá, Jemanjá, Yemanyá), havets gudinna. Dagen är en av Uruguays största Umbanda-folkfester.  Umbanda är en blandreligion som utvecklats ur yorubareligionen från Västafrika, ursprungsfolkens religioner i Brasilien och Uruguay, och olika kristna traditioner.

– Jag använde bara organiska offergåvor. Vita rosor och blå bivaxljus, det är Yemanjás färger. Folk ger ofta pärlor, smycken, guld och parfym, men jag tog mina finaste snäckor och fyllde dem med skatter från naturen, berättar Isabel.  Yemanjá fick också kaffe, palo santo, örter, tobak i musselskal och snäckskal, för utan vatten växer inget så hon får det tillbaka. Jag band en flotte av pinnar från skogen med lite hampatråd. På den la jag allt och skickade iväg ut i vattnet.

I Uruguay finns många sånger till Yemanjá, och det brukar spelas candombe på stränderna.

– Jag sjöng lite bara. Men mer trummor och sång hade varit nice. Några gick förbi i å sa titta en häxa! Det blir nog fler nästa år som vill fira det, några har redan hört av sej och blev nyfikna eller nostalgiska. Vi spelar candombe, ett gäng vänner ihop, om jag är i Sverige nästa år vore det kul att spela den dagen.

 

Candombe

Candombe är trum-musik som har sina rötter hos den afro-uruguayanska befolkningen och har spridits i Uruguay, Argentina och Brasilien. Den uruguayanska candomben är den mest praktiserade och finns med på Unescos lista över världskulturarv.

Shab-e Yalda, årets längsta natt

Årets längsta natt. I Sverige säger vi vintersolstånd, men för iranier heter det Shab-e Yalda eller Shab-e Chelle. Morteza som är uppvuxen i Iran berättar om den högtidliga natten som han tillsammans med sin familj och släktingar firade varje år när han bodde kvar i Iran.

Shab-e Yalda är en glädjens fest som går lång tid tillbaka i historien, som innebär att ljusets ankomst firas, berättar Morteza. Han poängterar dock att firandets innebörd har varierat med sin tid och plats, men att festen i alla fall härstammar från tiden då zoroastrism var den största religionen i antikens Persien – nuvarande Iran.

– Det är en gammal och mysig tradition för oss att fira Shab-e Yalda. Familjen och släkten brukade samlas hemma hos min mormor och morfar där alla fick plats. Det är dessutom en tradition att samlas hos de äldsta i släkten. Det inhandlades goda bakelser, färgglada frukter, vackra blommor och mödrarna lade alltid timmar på att laga god mat.

Morteza berättar också att frukterna som brukade användas för att duka och dekorera med är vattenmelon och granatäpple, och på borden stod utöver detta också godsaker som pistagenötter och torkade frukter, som åts innan kvällens festliga middag sabzi polo ba mahi – en smakrik rätt bestående av ris med dill, som serveras med fisk.

granatäpple
Av Fir0002 – Eget arbete, GFDL 1.2, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=202664

– Till persisk kultur hör också dans och musik, så dans var också en del av kvällen. Det dracks även persisk arrak och rött vin, vilket bidrog till en ännu festligare stämning, berättar Morteza med ett leende.

Det blir tydligt när Morteza berättar, att det är en kväll som det spenderas extra mycket pengar och tid på, men det kan ses som en ”investering” som gör det möjligt för alla nära och kära från olika generationer att ta en paus från vardagen och samlas för att skratta och umgås ändå in på natten.

– Det handlade verkligen om att umgås och njuta av tiden tillsammans, med lekar och kortspel. Vi delade också med oss av roliga minnen och erfarenheter som bidrog till många skratt. Eftersom jag hade många kusiner i min egen ålder hade vi också mycket gemensamt, vilket gjorde det ännu roligare att umgås.

Morteza berättar också att de hade ett unikt stuk på firandet av Shab-e Yalda, för nämligen sammanföll dagen med hans ena systers födelsedag.

– Det blev ännu en anledning för oss att fira, så vi slog såklart ihop de två firandena i en och samma fest, och firade alltså en födelsedag på samma kväll, med tårta och presenter till henne.

Även nu i Sverige är Shab-e Yalda en speciell kväll för Morteza. Han firar den inte på samma vis längre, men han brukar alltid videosamtala med sina nära och kära den kvällen, som håller traditionen vid liv hemma i Iran, och för en liten stund får även Morteza vara med.

Ava Elmi

Ava Elmi studerar etnologi på Södertörns högskola. Mångkulturella almanackan samarbetar med etnologikursen. (Texten är något redigerad av Mångkulturella almanackan för att passa på hemsidan).

Kålrotslåda ett måste på sverigefinsk jul

Vilka julaftonsseder upplevs som viktiga att bevara då man flyttat från ett land till ett annat? Tarja föddes i byn Muonio i finska Lappland år 1959 och flyttade med sin familj till Sverige och Örebro när hon var tio år.

– Ett av de starkaste barndomsminnen från julfirandet i Finland är när vi alla sex barnen satt finklädda efter julmiddagen i vardagsrummet och väntade på tomten. Vi sjöng då ”joulupukki joulupukki”, en sång som sjöngs i väntan på tomten. Vad jag också minns är att vi alltid klädde granen på julaftonsmorgon. Det var så mysigt!

Tarja berättar att julaftonssederna de haft i Finland efter flytten till Sverige 1969 skulle komma att se snarlika ut. Det finska och svenska sättet att fira jul på skilde sig inte åt så anmärkningsvärt. Men en skillnad var maten på julbordet.

– Under de första åren firade vi på ungefär samma sätt som vi gjort i Finland, förutom att vi inte längre gick på julottan tidigt på juldagsmorgonen. I Sverige hade vi istället som tradition att gå på julfest på Sankt Mikaels församlingshem i Örebro som Finska föreningen anordnat. Till skillnad från den svenska julmaten är det många olika slags lådor på det finska julbordet som exempelvis kålrotslåda, morotslåda och potatislåda. Men vi åt även skinka, köttbullar och sill, maträtter som också finns på det svenska julbordet. Den finska julmaten inkluderar däremot inte lika mycket sötsaker som den svenska. Till julafton åt vi torttu, ett bakverk format som en julstjärna gjort på smördeg och plommonkompott.

I Finland brukade Tarja och familjen gå till kyrkogården på julafton för att besöka och tända ljus för de bortgångna. Efter flytten till Sverige kom nya traditioner, som än idag är viktiga för Tarja att bevara.

– En söndag i december går vi alltid till Finska kyrkan där vi sjunger ”kauneimmat joululaulut”, alltså de vackraste julsångerna. Det är så stämningsfullt och jag blir berörd av att höra dem eftersom jag lyssnat till dessa sånger under hela min uppväxt. Ofta gråter jag och mina systrar en skvätt.

Tarja berättar vidare att hon tycker att traditioner är viktiga, men att föra vidare just finska traditioner till sina barn och barnbarn är inte prioritet, eftersom hennes familj numera representerar fler kulturer, som den franska och vietnamesiska. Det viktigaste på julafton menar Tarja är snarare att få vara tillsammans med familjen och alla barnbarn och få att skapa fina minnen tillsammans.

– Julmaten och andra julaftonstraditioner tar idag influenser från olika håll eftersom vi är en mångkulturell familj. Men den finska kålrotslådan är ett måste!

Kajsa Ekström

Kajsa Ekström studerar etnologi på Södertörns högskola. Mångkulturella almanackan samarbetar med etnologikursen. (Texten är redigerad av Mångkulturella almanackan för att passa på hemsidan).

 

Recept

Finsk kålrotslåda

Ingredienser (10 portioner)
1 kg kålrötter (1 kg motsvarar ca två stora kålrötter)
2 dl ströbröd
4 dl grädde
1 dl sirap
1 ½ tsk mald ingefära
1 msk salt
vitpeppar
1 ägg

Gör så här
Sätt ugnen på 175°C. Skala och skär kålrötter i stora bitar och koka dem i lättsaltat vatten under lock tills de är mjuka. Låt ströbröd svälla i grädde. Häll av kålrotsspadet, men spara det. Mosa kålrotsbitarna eller mixa dem.

Blanda ströbröd, mixad kålrot, sirap samt mald ingefära, vitpeppar och salt. Vispa upp ägg lätt och tillsätt det. Späd med spadet till lös konsistens. Häll massan i en ugnssäker form.

Strö över ströbröd och mönstra ytan med en gaffel. Lägg några smörklickar ovanpå och grädda lådan i 1 1/2–2 timmar, beroende på om man har en hög eller vid form. Lådan kan frysas.

Källa: https://www.ica.se/recept/finsk-kalrotslada-5332/

Joulutortut/finska julstjärnor

Ingredienser (1 sats)
300 gram margarin
5,5 dl vetemjöl
1 tsk bakpulver
2 dl vatten

Plommonfyllning: 250 gram katrinplommon, 3 msk socker & 2 dl vatten

Gör så här
Blanda ihop rumsvarmt fett med mjölet och bakpulvret, blanda med händerna till en smulig deg. Häll i vattnet. Blanda snabbt med händerna ihop till en slät deg. Låt degen vila kallt.

Klipp plommonen i strimlor, tillsätt alla övriga ingredienser och koka fyllningen långsamt i 20 minuter. Svalna ner fyllningen och mixa sedan slät i mixer.

Kavla ut degen och dela det utkavlade degen i fyrkanter 7×7 cm. Klyv alla fyra kanterna med en sporre mot mitten men lämna en liten del hel i mitten där du lägger på fyllningen, sedan viker du in till mitten varannan hörna på fyrkanten så det blir en stjärna. Pensla stjärnorna med ägg och grädda i 225 grader i ca 15 minuter.

Källa: https://www.tasteline.com/recept/mammas-finska-julstjarnor/

Lutfisk på julbordet

Lutfisk är för många en självklarhet under juletider. Bläddrar du i dagens veckotidningar är det dock inte ett vanligt recept, till skillnad från exempelvis julskinkan som återskapas i nya former och varianter varje år. Lutfisktraditionen kan spåras tillbaka ända till 1500-talet då fisken åts under fastan. En som alltid ätit det under jul är min mormor Birgitta som varje första advent bjuder in min familj för att äta lutfisk, år efter år. Min mamma Gunilla är också uppvuxen med traditionen.

– Vi hade det varje julafton, först kallskuret som sill och lax, sen kom småvarmt som jansson, köttbullar och prinskorv och därefter kom huvudrätten vilket var lutfisk. Det var bara så det var, en självklar del av julbordet.

Lutfisk serveras med särskilda tillbehör som varierar lite från plats till plats, men vanligtvis serveras den med ärtor, vitsås, skirat smör, kryddpeppar, potatis och, i vissa fall, fläsk. När min mamma var liten var det hennes mormor som lagade den, och egentligen det mesta på julbordet, menar hon och tillägger att “morfar gjorde nog inte så mycket”.  Idag är det inte många som tar sig an den utmaningen. Det går att köpa färdig som bara behöver läggas i blöt några timmar. Men enligt min mormor, Birgitta, är det värt besväret .

– Jag vill hålla traditionen att äta lutfisk vid liv, det är ju väldigt gott. Jag vet inte riktigt varför det försvann från julbordet, kanske beror det på att det tar tid. Det värsta är om du blir sugen på det en kväll, då får man vänta en hel natt på att den ska blötläggas.

Matilda Johansson

Matilda Johansson  studerar etnologi på Södertörns högskola. Mångkulturella almanackan samarbetar med etnologikursen. (Texten är redigerad av Mångkulturella almanackan för att passa på hemsidan).

Armenisk-ortodox jul och fasta

Garo Artinian berättar om julfirande i sin familj:
När julen redan är slut för många så har det bara börjat för de ortodoxa. Det bor cirka 150 000 ortodoxa kristna i Sverige och julen är den enskilt viktigaste högtiden för mina föräldrar. Anledningen till att man firar julen den 7:e januari istället för 24:e eller 25:e december är att man följer den julianska kalendern, istället för den standardiserade gregorianska.

I den svensk-armeniska kyrkotillhörigheten håller man ofta gudstjänster väldigt sent på kvällen, delvis för att fler ska kunna komma.

Under perioden innan jul förväntas man fasta och avstå från mjölk och kött. Många har svårt att fasta under så många dagar så man brukar istället fasta i kortare perioder – eller endast en vecka. Fastan innebär inte att man avstår från all mat, utan man blir vegan för en kort tid. Julafton blir en fullständig fastedag om man följer den 40-dagars långa fastan noggrant. Att prata med en ortodox kristen efter att hen avnjutit sin julmat är något man borde låta bli. En vecka före juldagen den 7:e januari så avstår vissa armenier att äta kött och dylikt, andra äter vegetariskt och väldigt enkelt, vissa andra avstår helt från att äta någon riktig måltid.

granatäpple
Av Fir0002 – Eget arbete, GFDL 1.2, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=202664

På juldagen bryter man den köttfria fastan med traditionella rätter som lammstek och ris. Det finns också andra ätbara saker på bordet, torkad frukt och nötter och så de klassiska valnötterna indränkta i druvgelé och hängda på en sträng – dem har vi ätit massor utav i min familj! En annan rätt som äts på juldagen är en söt soppa baserad på vete med bär, torkade aprikoser och andra frukter.

(Här är en länk om du vill se hur valnötter indränkta i druvgelé kan se ut)

Maten är det centrala i firandet. Det andra är ju julklappsöppnandet och det sker redan den 24:e december i vår familj. Vi firar den svenska julaftonen men de flesta andra armenierna öppnar sina julklappar den 31:e december (på nyårsafton). Nyårsafton har ofta firats på ett större sätt i Armenien än juldagarna den 6:e och 7:e januari.

Garo Artinian

Garo Artinian studerar etnologi på Södertörns högskola. Mångkulturella almanackan samarbetar med etnologikursen. (Texten är redigerad av Mångkulturella almanackan för att passa på hemsidan).

Stege eller drake mellan himmel och jord

Miriam Quiñonez de Vega är pensionär och bor i Fittja. Hon har varit med och skapat en tradition som nu har pågått i över tio år. Alla helgon, Todos santos, firas enligt boliviansk tradition på Mångkulturellt centrums kulturhus i november varje år.

– Det var så att en gång hade de utställning om döden, då ville de ha något om mexikanskt firande och fick inte tag på några. Men min dotter Tatiana, som jobbar där, hade sett hur jag gjorde hemma och sa att mamma brukar ordna sådant. Hemma brukade jag ha det i köket, på någon låda kanske med en duk över, så hade jag blommor och ljus och lite bröd och mat. Nu blir det större.

Ett långt bord i tre våningar dukas i kulturhuset. En svart duk täcker hela bordet. På den översta våningen finns fotografier på de kära döda. På mellanvåningen de speciella bröden tantawawas som är bakade i olika former, som figurer och som sol och måne. Och på den nedersta våningen finns mat, dryck och blommor. Där finns också ett bröd bakat i form av en stege. Den ska vara till hjälp för andarna när de tar sig ner till de levande och sedan upp igen.

Om det är ett barn som dött så ska duken vara vit. Det kan vara en del av det stora altaret eller ett eget litet bord. Där lägger man leksaker och hänger en drake med snöre ovanför. Då kan de komma ner med den.

– Allt det här gör vi på MKC. Många vill ha bilder med. Det är andra bolivianska familjer och vår. Alla tar med sig mat. Första gången när vi där kom en som jag tror var från Indien och frågade vad vi gjorde. När vi förklarade frågade hon om hon fick be. Hon satte ihop händerna framför ansiktet och bad ganska länge. Jag tyckte det var bra! Man kan vara med om det här fast man har en annan religion. Det har också kommit muslimer, turkar, och varit med.

Mångkulturellt centrum i Fittja är inte ensamt om att ha Todos santos-bord. I Stockholmstrakten finns fler grupper som firar offentligt, några brukar ha i en hyresgästlokal, en gång i Akalla, en gång i Skärholmen. Även i Göteborg firas Todos santos, och säkert på ytterligare andra platser i Sverige.

– När det slut, dagen efter så kan vi gå till kyrkogården med krans och blommor. Om det råkar vara på Alla helgons dag, lördagen, så har vi ljus också. Vårt firande är alltid första och andra november. Men den svenska Alla helgons dag är alltid på en lördag, så ibland stämmer det. I bland inte. Vi kommer att hålla på här i Fittja gård så länge vi orkar. Min dotter Tatiana lyssnar på vad jag berättar, men hon vill också läsa på fakta. Så hon kan mycket. Jag ville ställa blommor på bordet en gång, men hon sa att nej de ska stå på nedersta hyllan, inte där.

Här visar Tatiana Vega Todos Santos-bordet på Mångkulturellt centrum 2018:

Kräftfiske i augusti

Mollie Jonsson intervjuar sin pappa:
Kräftfisket är en seglivad tradition i min släkt. Har fisketraditionen inom släkten sett likadan ut i alla tider och varför fiskar vi än idag? För att få svar på dessa frågor vände jag mig till min far Henrik, som har fiskat kräftor sen barndomen på 1960-och 70-talet.

– Mina morföräldrar och föräldrar hade som tradition att fiska kräftor vid premiären då, i början av augusti, berättar Henrik. Tidigare var ju kräftfiskepremiären reglerad. Fram till ett visst årtal som jag inte riktigt har koll på.

Varför kräftfiskepremiären är just i augusti, menar Henrik, beror på att det från början var adeln som hade tillgång och tillåtelse att fiska medan bönder och ”övriga” inte hade samma möjlighet. När det blev flera små markägare som ägde mark, istället för bara adeln och kyrkan, var det oroliga röster som menade att fisket behövdes regleras för att undvika att alla kräftor skulle bli helt uppfiskade. Då tilldelades kräftfisket ett premiärdatum, likt älgjakten.  ”… Om jag nu inte minns fel.” tillägger han. Nu har inte kräftfisket längre ett lagstadgat datum, utan i de flesta sjöar kan du fiska genom hela säsongen.

Förberedelserna innan fisket är omfattande:
– När jag var mindre, och framför allt när mina barn var mindre, allt det här med att få med sig matsäck, få med sig tält för att sova över vid sjön. Grilla på plats. Fixa fram bete. Antingen fick man fiska bete eller så fick man köpa betesfisk men helst ska den vara egenfångad. Själva fisket har väl förfinats genom åren. Du fiskar i kräftmjärdar, du har bete. Numera har det förfinats så du har en betesbox så det inte blir lika geggigt. Du lägger i burarna på tidig kväll, eftermiddag. Vittjar vid åtta nio tiden när det börjar skymma lite. Sen gör du eventuellt en vittjning till framåt nattetimmarna, och sen plockar du upp dem. Sen innan det fanns bättre burar var man ju tvungen att plocka upp de innan det ljusna, så säg tre fyra [på morgonen]. För annars gick ju kräftorna ut ur burarna.

Henrik berättar om hur barnen har haft en speciell plats i kräftfisket i släkten. Han själv fick lära sig fiska av sina morföräldrar och föräldrar. Traditionen gick i arv från hans mormor vars familj ägde en bit mark med tillhörande vatten. Kräftfiske är hyfsat säkert att utöva och barnen kan hjälpa till vid första vittjningen. Han tycker att kräftfisket är ett bra avslut på sommaren för barnen, ett sätt att samla familjen innan hösten nalkas.

Mollie Jonsson

Mollie Jonsson studerar etnologi på Södertörns högskola. Mångkulturella almanackan samarbetar med etnologikursen. (Texten är redigerad av Mångkulturella almanackan för att passa på hemsidan).

infrångade kräftor
En fångst sommaren 2018. Foto Mollie Jonsson

BEGREPP

Mjärde. Ett fångstredskap som används vid exempelvis kräftfiske, även kallat kräftbur. En bur i cylinderform som har två öppningar för kräftorna att krypa in i. En mjärde är vanligtvis gjort av samma material som fiskenät.

Betesbox. En liten kvadratisk ”låda” med hål i som är gjord i olika material, som till exempel plast. Boxen placeras i mjärden då den är fylld med bete för att locka till sig kräftorna. Ofta används fisk som bete.

Vittja. Att vittja under kräftfisket innebär att tömma burarna som blivit fyllda med kräftor eller att kolla hur det ser ut i alla burar. Ofta behövs det vittjas två gånger under en fisketur.

Mjärde
Mjärde sätts ut. Foto Holger Ellgaard från Wikipedia

Varför fiskas kräftor under kvälls- och nattid?

Kräftor är ett nattdjur och aktiva under nätterna. De som fiskar brukar försöka vara så tysta som möjligt för att inte skrämma iväg kräftorna från mjärden. Bästa sättet är att använda en roddbåt. Sen vill man ju inte avslöja sina bästa ställen för andra fiskare i samma vatten.

RECEPT

Under kräftskivan serveras inte bara kräftorna utan vanligtvis brukar annan mat serveras till. I min släkt är det vanligaste komplementet paj och framförallt ost- och skinkpaj.

Pajdeg
100 gram smör
2 1/2 dl mjöl
Två matskedar kallt vatten
Gärna en matsked sprit (ger frasighet)

Det ska vara i en springform med avtagbar kant (24cm)

Arbeta ihop smöret och mjölet så det blir en grynig massa, tillsätt sedan kallt vatten och sprit. Forma degen i springformen tills du får en hög kant. Täck kanten med folie så att inte kanten med degen glider ner. Grädda i 12 minuter i 225 grader. Ta sedan bort folie.

Fyllning
3–4 dl matlagningsgrädde
Två ägg
Riven ost, ca fyra till fem dl
Salt, vitpeppar, paprikakrydda
Rökt skinka, 150 till 200 gram skuren i strimlor
En halv röd paprika i strimlor
Fyra tomatskivor att toppa med

Vispa ihop grädde och ägg, krydda. Häll i osten. Fördela skinkan i pajskalet, häll över äggblandningen. Toppa med paprikan och tomaten. In i ugnen på 200 grader i ca 30 minuter, kolla att smeten har stannat. Om smeten har stannat är pajen klar och färdig att serveras.

Majstång i Malung

– I Dalarna kallas midsommarstången för majstång, och majstångsresningen får man inte missa när man firar midsommar. Mycket folk samlas kring den gamla hembygdsgården (många man aldrig träffar annars). Alla är så himla finklädda under midsommar med folkdräkt och blommor i håret.

Detta är Ingegerds första beskrivning av sitt midsommarfirande. Trots att hon sedan länge flyttat ifrån sin hemort försöker hon alltid komma tillbaka till Malung under midsommar. Hon växte upp med midsommarfirandet i Malung och har många minnen från när hon var yngre.

Bild från Malungs hembygdsförenings hemsida

– Jag kommer ihåg när jag var liten och fick följa med min pappa ut och fiska under midsommarnatten, något som jag annars aldrig fick göra. Man skulle också plocka sju stycken olika blommor och lägga under kudden, då skulle man drömma om den man skulle bli gift med. Så vitt jag vet så funkade det däremot aldrig. Jag och en av mina systrar hade länge traditionen att på midsommardagen bege oss ut på en ordentlig skogsvandring. Vi gick nästan tre mil fram och tillbaka.

Idag har Ingegerd modifierat denna tradition en aning och hon berättar hur hon nu istället runt midsommardagen brukar ta med sig sin sambo och tillsammans med Naturskyddsföreningen bestiga ett av Malungs högsta berg: Gnupen.

Ingegerd berättar att sill, potatis, lax och hembakat är viktigt till midsommarlunchen. Till kvällen brukar det grillas tillsammans med släkt, vänner eller grannar. Jordgubbstårta måste finnas med. Man stannar uppe sent på natten och om det är fint väder sitter man utomhus. Hon tycker inte riktigt att det känns som midsommar om man måste hålla sig inomhus på grund av till exempel regn. Att spela Malungsvisan, en spelmansvisa, är också viktigt och denna måste spelas minst en gång under dagen. Det sista jag frågar Ingegerd är varför hon firar midsommar och vad hon tycker om firandet. Hon blir aningen ställd innan hon svarar och tycker att det är en svår fråga:

– Midsommar är liksom inrotat, det är kul att samlas. Sen är det något speciellt med ljuset också, man firar nog ljuset. Det är något som känns lite magiskt, vet inte riktigt varför. Men det finns ju många sagor kring midsommar.

Denice Lindblom

Denice Lindblom studerar etnologi på Södertörns högskola. Mångkulturella almanackan samarbetar med etnologikursen. (Texten är redigerad av Mångkulturella almanackan för att passa på hemsidan).

En ortodox påsk i Stockholm

För Elias, med rötter i Libanon och uppväxt i en stockholmsförort, är påsk en av de högtider som ligger honom varmt om hjärtat. Den firas stort i hans familj , med god mat och umgänge med släkt och vänner.

Elias berättar att dagen tar sin början i kyrkan på morgonen . Klädvalet är där av stor vikt, herrarna bär kostym och damerna bär också finkläder, ”men inga balklänningar kanske” tillägger han skämtsamt. Elias själv deltar inte vid kyrkobesöket och när jag frågar honom varför  så svarar han svepande att ”jag personligen går inte, de äldre gör det. Det är av större vikt för dem”.

Alla släktingar och vänner som startat dagen i kyrkan beger sig sedan hem till den äldsta i släkten, i Elias familj är det hans mammas moster som de samlas hos.

– Det är en stor festmåltid förberedd efter kyrkan och man bjuder in alla släktingar. Maten som bjuds på är kyckling, kött, ris med fyllning. Ja, det är allt möjligt! Signaturrätten är väl kyckling som man gör, där man stoppar i ris och kött och så syr man ihop den. Det är väldigt gott!

Elias ansluter sig till släkten hos mammas moster i hennes påskpyntade lägenhet. Där finner han gula kycklingar, färgglada ägg och fjädrar. ”Det klassiska påsk pyntet, du vet” som han själv tillägger. Under dagen  leker de lekar och en klassisk som förekommer inom Elias familj är äggknäckning. Det är en tradition som han tror lever inom flera familjer inom det ortodoxa påskfirandet och han beskriver leken:

– Man har två, du vet, två kokta ägg och ska den ena hålla och den andra försöka knäcka ditt ägg. De ska alltså knäcka emot varandra och den som får sitt ägg knäckt är den som förlorar.

Sofia Wahlström

Sofia Wahlström studerar etnologi på Södertörns högskola. Mångkulturella almanackan samarbetar med etnologikursen. (Texten är redigerad av Mångkulturella almanackan för att passa på hemsidan).

Priitas finska sima (mjöd) till Valborg

Ungefär en vecka tar det för sima, eller mjöd som drycken kallas på finlandssvenska (svenskan som talas i Finland) att bli färdig. Om man gör den själv vill säga. Idag finns nämligen den finska valborgsdrycken att köpa på flaska i många vanliga matbutiker i Sverige. ”Men helst ska det vara kotisima, hembrygd sima, då blir det som godast” tycker Raija.

Raija är född i Finland och kom till Sverige 1969 som 17-åring. ”Då fick man göra all finsk mat själv hemma, det fanns inte att köpa i de vanliga butikerna i Göteborg, iallafall inte de första åren. Sima tror jag inte fanns att köpa i butiker i Finland heller när jag var ung. Det är något som man alltid gjort hemma. Det hör till att man gör den själv.”

Sima är en dryck som druckits bland finsktalande i Sverige, Finland och Ryssland i hundratals år. I svenska Tornedalen lever traditionen kvar och kallas simmaa på meänkieli. Raija är inte från Tornedalen, utan från Sodankylä, en stad ungefär i mitten av finska Lappland, i jämnhöjd med Kiruna. ”I byarna kring Sodankylä där jag är född, i norra Finland, kallade vi vår dialekt av finska för lannankieli, lantalaisets* språk, vilket är väldigt nära det som kallas meänkieli i Sverige. Så nog kallade vi drycken för simmaa också egentligen.”

Tidigare i historien användes björksav och honung, en variant som fortfarande bryggs, men allt sedan citroner blev vanligare i Norden är det främst drycken som är gjord på farinsocker och citron som man idag förknippar med sima. ”Min farmor, Priita Josefiina,  brukade göra sima av björksav och honung varje vår. Hennes sima ansågs vara den bästa i hela byn” berättar Raija. ”Precis som hennes rieska (tunnbröd av potatis) och kampanisut (en slags söt kaka formade som kammar). Alla ville veta hennes recept, men det behöll vi inom familjen…”

Någon gång under 1900-talets början blev det tradition att dricka sima vid Valborg, tidigare var det en lite exklusivare vårdryck som kunde drickas lite när som helst, när saven steg. ”Så var det iallafall hos oss, att den dracks lite när som helst under våren, om man hade tillgång till råvarorna. Männen brukade få med sig sima eller kotikalja (liknar den svenska svagdrickan) när de arbetade i skogen eller på åkern. Min mamma gjorde stora mängder kotikalja varje helg som de förvarade och jäste under trappen. Det ingick i varje husmoders baskunskaper att förse familjen med dessa drycker.”

priita.jpg
Priita Josefiina. Foto: Andreas Ali Jonasson

 

”Där uppe kallades folk efter byarnas och gårdarnas namn. Så min farmor, Priita Josefiina kallades ibland Aholan Priita efter platsen Ahola där hennes föräldrar kommer ifrån. Priita Josefiinas recept är inte längre hemligt, så det bjuder Raija gärna på! Varför inte pröva på sima till Valborg i år?

Priita Josefiinas sima:

Ingredienser:

8 liter björksav (kan bytas ut mot vatten om det är svårt att få tag i sav)
500 g farinsocker
200 g honung
500 g socker
3 citroner
2 ärtstora bitar färsk jäst
Samt socker och russin i efterhand.

 

Gör så här:

  • Först ska citronerna tvättas, gärna med varmt vatten. Om det finns en borste (sådan som används till rotfrukter) är det perfekt att använda. Skala citronerna med en potatisskalare. Se till så att inget av det vita blir kvar och häll skalen i en stor kastrull eller hink. Pressa i all citronsaft i samma kastrull. Kastrullens storlek ska rymma 10 liter.
  • Koka hälften av björksaven och häll i kastrullen med citronerna. Tillsätt sedan resten av den okokade björksaven.
  • Se till så att vattnet är lagom varmt (ca 37 grader), om det är för varmt så vänta tills det svalnat (men det får inte bli för svalt!). Blanda i jästen. Låt jäsa ett dygn.
  • Ta nu fram ytterligare en bytta, kastrull eller hink i samma storlek och häll över drickan i den. Mycket av jästen har sjunkit till botten vid det här laget och det är så mycket som möjligt av den som vi vill ha bort från drickan. Allt grumligt vatten på botten slänger vi!
  • Häll sedan över drickan i flaskor (det är viktigt att dessa är rena.) På botten av varje flaska har man 5-7 russin och 1-2 teskedar socker. Förvara siman i kylskåp i en vecka med korkar på. Men i början kan korkarna vara löst tillslutna, speciellt om det är glasflaskor så att dessa inte spricker av trycker som uppstår av jäsningen.

Russinen kommer att åka upp och ner i flaskan. Efter en vecka har de slutat att flyta upp och ner och ligger still och flyter längst upp i flaskan. Då är siman klar att drickas. Serveras med varma friterade munkar eller tippaleivät. De sistnämnda kan vara svåra att få tag på i Sverige, men brukar finnas i matbutiker som säljer finsk mat.

*Lantalaiset (pl.), lantalainen (sing), namnet på den bofasta befolkningen i vissa byar i norra Finland. Också finsktalande/meänkieli-talande i Sverige, i synnerhet i Malmbergen och Kiruna-området, brukar omväxlande kallas lantalaiset eller kväner. Språket, eller dialekten, som kallas lannankieli, hör till den finsk-ugriska språkfamiljen och är besläktat med meänkieli och andra nordfinska dialekter, och talades i hela Nordkalotten innan det moderna finska språket introducerades genom folkskolor, inflyttning söderifrån och genom radio samt TV. På vissa håll har lannankieli överlevt och vissa är än idag tvåspråkiga och talar både finska och lannankieli.