Värmländsk motti

I slutet av 1500-talet slog sig en stor grupp finnar ned i Sverige, i huvudsak i Värmlands och Dalarnas skogar. Skogsfinnarna bevarade länge det finska språket, och ännu på 1960-talet fanns det människor som kunde tala värmlandsfinska. Skogsfinnarna satte, genom svedjebruket, prägel på landskapet omkring sig och de förde med sig finsk matkultur till det svenska samhället.

Jo Gröön Husmo, eller Pojansanan Juu som han heter enligt skogsfinsk namntradition, är en av alla värmlänningar som har skogsfinska rötter.

– Som barn på 1970-talet här i yttre Värmland, växte jag upp på mormors och farmors mattraditioner. Jag identifierar idag min barndomsmat som skogsfinsk/svensk/norsk.

Något som förknippas med skogsfinsk matkultur är nävgröten, motti, som skogsfinnarna förde med sig från östra Finland.

– Väldigt många värmlänningar (jag också) åker till hembygdsgårdar på sommaren och äter motti & fläsk. Själv lagar jag nog aldrig den rätten, men jag använder motti ganska ofta på andra sätt. Blandar en sylt med kall motti kallas det hillo i våra trakter, vilket i Finland betyder sylt. Vidare kan t ex fisk och fiskbuljong användas till motti. Jag ser inga regler runt motti.

Nävgrötens dag firas 10 september.

Karhu-Juhas nävgrötsrecept

5 portioner

500 g skrädmjöl
6 dl vatten
1 tsk salt 

Koka upp vatten och salt. Lägg försiktig ner mjölet ovanpå vattnet och låt det ångkoka under lock, ca 45 minuter. Lyft därefter på locket och vänd varsamt ner mjölet med en sked, det bildas då små fasta klumpar, det är detta som är motti. Servera med de tillbehör som du tycker bäst om.

Motti med fläsk och lingon. Bild Wikipedia.

Familjegemenskap på Eid-el-fitr

Sara Ali bor i Laxå. Här berättar hon för Paliz Askari om sin favorithögtid Eid-al-fitr.

– Efter att ha fastat i en månad är det äntligen dags för Eid al-fitr, säger Sara Ali som har kurdiskt och arabiskt ursprung.

Dagen innan Eid börjar alla familjer i släkten förberedelserna inför firandet. Saras pappa och mina farbröder åker runt i Stockholm till slaktare och matbutiker för att köpa hem det bästa köttet och råvarorna.

På Eid-dagen går Sara, hennes mamma och systrar går upp ungefär klockan sex på morgonen och börjar laga mat. Ris ska kokas, kött och kyckling ska stekas, såser och sallader ska göras.

– Det är lite speciellt att laga mat så tidigt på morgonen. Under Eid är vår frukost inte ägg, mackor eller yoghurt, efter en månad av fastande börjar vi direkt med en riktig måltid tidigt på morgonen. I vår familj sköter kvinnorna matlagningen, säger hon. Men det är främst för att mina bröder inte lagar mat på det sättet mamma vill. Medan vi lagar maten vaknar männen, klär sig fint i kostym, ordnar dukningen samt pyntar hemmet med fina dekorationer som vi tar fram speciellt under Eid. Innan maten är klar brukar pappa alltid gå till blomsterbutiken längre ner på gatan och köpa en stor bukett rosor. Det är en tradition han själv har skapat. Buketten ställs på bordet i vardagsrummet, berättar Sara. Sedan är det vår tur att göra oss fina. Mina farbröder och deras familjer kommer över på morgonen med mat som de också lagat, så sitter vi alla på morgonen, äter och skrattar åt gamla historier som min pappa berättar.

Vad händer resten av dagen och vad är din favoritdel av firandet?

– Vi fortsätter i princip att äta hela dagen, säger hon och skrattar. Vi äter kurdiska och arabiska bakelser, baklawa, daheena, kunafe och bi haleeb . Det tar aldrig slut, vi äter från morgon till kväll. Min favoritdel av hela Eid firandet är dock den gemensamma bönen. Vi flyttar bort bord och soffor så att alla ska få plats att be tillsammans i vardagsrummet. Min äldsta farbror leder bönen. Hans röst är så behaglig att lyssna på och det blir så fin stämning. Vi tackar Gud för allt vi har, familjen, vänner, vår hälsa, och när bönen är klar brukar vi ha som familjetradition att reflektera över Ramadanmånaden. Vi berättar om roliga händelser som skett under månaden och vi önskar varandra lycka till inför nästa Ramadan, berättar hon.

 

Hur avslutar ni ert Eidfirande?

– Efter att ha ätit all mat försöker vi varva ner lite innan läggdags. Vi dricker te och kollar på gamla syriska filmer som min pappa älskar och tvingar familjen att se. Vi är mycket för personliga familjetraditioner – som de röda rosorna och de syriska filmerna – men den viktigaste delen är den gemensamma bönen.

 

Vad skiljer er familjs typ av firande från andras?

– Vanligtvis brukar man åka till moskén och utföra bönen, men eftersom vi inte har någon moské i närheten ber vi hemma istället. Och hos oss är det viktigt att ha kul tillsammans. Vi har inte riktigt några traditioner som de äldre generationerna brukade ha – då till exempel min mormor brukade laga mat till fattiga i hennes by under Eid. Jag vet att vissa av mina vänner brukar vara hela dagen i moskén med människor av alla etniciteter, medan vi är hemma hela dagen med familjen.

 

Paliz Askari

 

Paliz Askari studerar etnologi på Södertörns högskola. Mångkulturella almanackan samarbetar med etnologikursen. (Texten är redigerad av Mångkulturella almanackan för att passa på hemsidan).

 

 

En annorlunda Ramadan

Eman är byggnadsingenjör och student på Gävle högskola. Hon är 25 år och bor både i Gävle och i Upplands Väsby. Här berättar hon om årets ramadanmånad, en ramadan som inte är lik någon annan. En ramadan med mindre gemenskap och mer ensamhet.

Vad är Ramadan för dig?

– Ramadan för mig handlar om gemenskap, kärlek och medkänsla. Ramadan är en speciell och rolig månad för alla muslimer, den ger oss en känsla av samhörighet med andra muslimer. Ramadan handlar om att komma närmare Gud och lära sig förstå den andras lidande av hunger och törst. Jag tycker att alla, även de som inte är muslimer, bör testa att fasta, både för att kunna känna av hur andra människor lever, men även för att det är så bra för kroppen enligt ny forskning. Ramadan handlar också om att reflektera över sina handlingar och eget sätt att leva. Ibland kan man på grund av den press som man har från livet och samhällets förväntningar på den enskilda personen förlora sin väg och glömma att vi bara är människor allihopa. Vi måste därför ge varandra chanser att göra bättre. Det är viktigt under denna månad att ha full respekt för varandra och varandras olikheter, vara ödmjuk och ha stor medkänsla för andra människor och andra varelser, annars bli fastan inte accepterad av Gud.

 

Skiljer sig årets ramadan från andra?

– Ja, väldigt mycket, det är så många saker som jag personligen saknar denna ramadan. Till exempel, varje dag under månaden brukar de flesta muslimer be tarawih-bönen i moskéer, det sker efter varje iftar. Iftar är alltså måltiden som man äter efter fastan vid solnedgången. Man kan också be hemma om man inte vill be i moskén, men tarawih är ju en gemensam bön. När jag utför tarawihbönen i moskén får jag en känsla av att vara närmare Gud på ett sätt. På grund coronapandemin och förbud mot stora samlingar, kommer bönen i år utföras hemma. Tarawih är en frivillig bön, men det är uppskattat av Gud att man gör den.
Det har också blivit tradition att tv-kanaler har speciella program under denna månad. De kallas för ramadanprogram och brukar vara komedier och drama tv-serier som sänds på alla arabiska tv-kanaler. En del serier som inte hann bli klara innan viruset spred sig runt världen, har ställts in vilket gör att fastetiden känns långsammare. En vanlig ramadankväll är en lång kväll, de flesta brukar vara uppe väldigt sent på kvällen. Oftast brukar man bjuda varandra på iftar, men i år blir det mindre social samvaro och mera ensamhet, vilket jag tycker är trist.

Brukar det arrangeras speciella aktiviteter under ramadan, förutom tv-programmen?

– Varje dag efter iftar och kvällsbönen tarawih brukar vi samlas hemma hos varandra eller på arabiska caféer och spela ramadanspel. Mitt favoritspel är ”Mehebis” vilket betyder ringen. Man spelar det med stora eller små lag, från 2 pers per lag och upp till flera hundra personer. Det kan bli stora kamper som i vissa länder sänds på TV. Spelet går ut på att det ena laget får ringen, sen får lagets ledare gömma den i en av lagmedlemmarnas händer. Sedan får hela laget knyta händerna och hålla fram dem och det andra laget får gissa i vilken hand ringen är gömd. Det är ett roligt spel med mycket spänning och skratt. Här i Stockholm brukar spelet arrangeras varje ramadan på Rotana café och restaurang, och det är ungefär 50–60 personer. Spelet anses vara ett manligt spel i den irakiska kulturen och har varit så sedan flera hundra år. Men det spelas också av kvinnor hemma med släkten.  Därför är ramadan annorlunda i år.

spel på Rotana cafe
Mehebis-spel på Rotana café och restaurang. Bild från 2018.

Mehebbis-spel 2018 på Rotana kafé.
Mehebis-spel 2018 på Rotana café och restaurang.

Eid al fitr är på sätt och vis en fortsättning av ramadan, namnet betyder att bryta fastan. Sista veckan av Ramadan görs eid-inköpen, man handlar kläder och förbereder eid-kakor. Då samlas hela familjen för att baka olika sorters kakor som ska räcka för tre dagar, för familjen och alla släktingar och vänner som kommer hälsa på. I min familj brukar det vara konkurrens mellan min mamma och hennes systrar och andra kvinnliga släktingar om vem som gör de godaste kakorna. Jag måste säga, min mamma har aldrig vunnit!  Det är traditionella kakor som görs av kakdeg och fylls av dadelmix och speciella kryddor. I år får vi förbereda ungefär en vecka innan då mina syskon som är gifta och har familj inte kan komma hem till oss, min pappa är i en riskgrupp. Det tycker jag är tråkigt, för det brukar vara en speciell kväll för hela vår familj.

 

Är det något mera som man bruka göra under eid som är annorlunda i år?

– Första dagen på eid brukar vi vid soluppgången åka till moskén och be eidbönen, en stor gemensam bön som leds av en imam. På grund av förbudet mot stora samlingar kommer vi i år inte kunna göra det. Dock finns möjligheten att bönen utförs hemma och leds av en manlig familjemedlem.
Varje år brukar pappa ge zakat. Varje muslimsk familj måste donera pengar de sista dagarna i ramadan eller under eid för att fastan ska accepteras av Gud. Vi brukar hälsa på fattiga familjer som vi känner, eller som någon annan har rekommenderat, och ge dem pengar. I år kommer vi inte kunna göra det på samma sätt. Vi får hitta på andra lösningar, vi kanske kan ringa dem och sen swisha.
Under de tre dagarna som eid varar brukar vi hälsa på släkten. Det känns jobbigt att vi i år kommer missa firandet. Vi brukar själva hålla en fest den andra dagen under eid där hela släkten och vänner är med. Det blir bara jag och mina föräldrar denna eid, jag tror det känns jobbigast för min pappa som känner att det är hans fel att vi inte kan träffa mina syskon på grund av hans sjukdom. Vi får i så fall prata och umgås via Facetime. Vi får nöja oss med det, det är en svår tid för alla, vi får göra vårt bästa.

Intervjun är gjord av Shahed Ibrahim, praktikant från Mångfaldsstudier, Stockholms universitet.

Mandéernas dopceremoni i Fittja

Kring den 18 maj varje år, på Johannes döparens födelsedag, äger det Gyllene dopet rum i Albysjön vid Fittja. Varje år, utom i år, året med covid-19-pandemin, förstås.

Den mandéiska prästen Termeda Sarmad Sarmad säger:

– Detta är en viktig högtid som många älskar. Men människans liv viktigare än någon ritual, så om riskerna kvarstår, om spridningen av viruset kvarstår, så får vi nöja oss med att be hemma för hela mänskligheten.

För några år sedan dokumenterade fotografen Tarja Saarikko dopceremonin.  Den brukar vara sig lik år från år.

– Dräkten som används vid dopet har man en av och den ska man ha livet ut, berättar Termeda Sarmad Sarmad. Alla har samma typ av dräkt, även prästen. Dräkten heter på mandéiska ”rasthe”. Den är vit och består av fem delar.

Intervjun med Termeda Sarmad Sarmad är gjord av Shahed Ibrahim, praktikant från Mångfaldsstudier, Stockholms universitet.

Nästa år, alltså 2021, kommer Mångkulturellt centrum att visa en utställning om mandéernas dopceremoni.  Där får vi möta fler mandéer som berättar om vad dopet betyder för dem och om hur det går till.

 

Plocka blad

Nu på våren växer gröna blad vilt på marken överallt. Soma Khaledi Jonasson berättar hur de kan användas.

– Ja, vi plockar en hel del växter, främst till sallader. Det är inte sallader med dressing, kryddor eller olja, utan vi sköljer dem och äter dem som de är. Det blir godare och fräschare så, när den övriga maten på tallriken är rätt tung och innehåller mycket fett.

Växter som många kurder plockar i Sverige är shing (haverrot) och kirskål.

kirskål

–Man tar det man har. Och såklart gräslök och rädisor med blasten. Apropå att ta det man har, säger Soma.  Det kurdiska köket ser ju olika ut beroende på vilken del av Kurdistan man befinner sig i. Här i Sverige har maten, efter 40 år, anpassats efter och inspirerats av svenska råvaror och matkultur. En rolig grej är knäckebröd som används till bnkr, det är den knapriga risbotten som man lagar genom att lägga något bröd i botten av kastrullen när man ångkokar ris. Samma risbotten görs annars med potatis, eller pitabröd. När mina föräldrar kom till Sverige var det inte lika lätt att komma över pitabröd. Någon kom på att det norrländska tunnbrödet påminde om det kurdiska tunnbrödet. Det mjuka innehöll en del socker, men det hårda norrländska tunnbrödet kunde man fukta med lite vatten, så blev det mjukt.

Kulitjer är höga påskkakor

Den ryska påsk-kakan påminner om stora cupcakes. För den som provat italiensk panettone är konsistensen och formen bekant. I sociala medier har det blivit som en tävling kring påsk om vem som gör de vackraste kakorna. Kakan ska vara lyxig efter den långa påskfastan.
Kulitjerna bakas tidigt på skärtorsdagen. På långfredagen tar man dem till kyrkan där de välsignas av prästen. På påskdagen går många på besök till släkt och vänner och överallt lämnar gästen en kulitj. Samtidigt får hen en i gengåva. Som tur är håller de sig i många dagar, och om de blir torra går det bra att göra skorpor av dem.

Kulitj är höga och cylinderformade. I alla fall de ryska. Det kan vara klurigt att få tag i formar, konservburkar utan plast på insidan går bra.
Sirpa Humalisto är botkyrkabo och sverigefinne, hon tillhör den karelska minoriteten som traditionellt tillhör ryska kyrkan.

– Min mor lärde mig visserligen hur man gör kulitj, så någon fingerkänsla har jag för det. Men jag måste ändå slå upp receptet. Nu för tiden gör jag det inte varje påsk, men om vi är hemma över påsk då hör det till att jag bakar kulitj .

 

Sirpas kulitjrecept

För två bröd  

Ingredienser      
0,5 liter handvarm mjölk
50 gram jäst
ca 900 gram lantvetemjöl
2 teskedar salt
4 ägg
3 ägg
200 gram smör eller margarin
1 tesked saffran
1 deciliter russin
(suckat, kardemumma)

Redskap: Måttserie, 2 skålar, kniv, handduk, visp, pensel.

Tillagning
Blanda mjölken, jästen, äggulorna och hälften av mjölet. Låt degen jäsa.
Tillsätt de övriga ingredienserna, saffranet uppblandat i lite varmt vatten och äggvitorna vispade till hårt skum.
Låt degen jäsa långsamt och gör sedan två stora, runda, limpor. Tillsätt så mycket mjöl som behövs för utbakningen.

Det är vanligt att man gör ett ”XB” av degen och lägger på varje bröd. (XB står för Христос воскрес, Kristus uppstår, på ryska) Pensla med uppvispat ägg.

Grädda de jästa kulitjerna i 200 grader i cirka 25 minuter. Strö pudersocker på bröden när de har svalnat. Kulitj skärs i bitar innan den serveras och pascha läggs på bitarna. Servera te eller kaffe till.

 

Här finns en (lång!) Youtubefilm om hur det går till att baka kulitjer!

Yemanja vid Huvudsta strand

Vad var det för vacker liten flotte med blommor som flöt vid Huvudsta strand andra februari? Isabel Rozada gjorde sin egen lilla Yemanjá-ceremoni. Isabel har rötter i, och har bott i, Uruguay. Hon bor i Tensta med sin tioåriga son och i söndags tog hon tunnelbanan till Huvudsta strand.

– Det är en plats jag badat mycket på och är ändå nära västerort. I ritualen brukar en även bada och sen kliva upp ur vattnet utan att ge Yemanjá ryggen, alltså backa upp ur vattnet. Men det är för kallt – så inget bad. Kanske hade varit möjligt med bastu innan.

I Uruguays huvudstad Montevideo brukar många tusentals människor samlas varje år 2/2 vid Ramirez-stranden för att ge gåvor till Yemanjá (Yemayá, Jemanjá, Yemanyá), havets gudinna. Dagen är en av Uruguays största Umbanda-folkfester.  Umbanda är en blandreligion som utvecklats ur yorubareligionen från Västafrika, ursprungsfolkens religioner i Brasilien och Uruguay, och olika kristna traditioner.

– Jag använde bara organiska offergåvor. Vita rosor och blå bivaxljus, det är Yemanjás färger. Folk ger ofta pärlor, smycken, guld och parfym, men jag tog mina finaste snäckor och fyllde dem med skatter från naturen, berättar Isabel.  Yemanjá fick också kaffe, palo santo, örter, tobak i musselskal och snäckskal, för utan vatten växer inget så hon får det tillbaka. Jag band en flotte av pinnar från skogen med lite hampatråd. På den la jag allt och skickade iväg ut i vattnet.

I Uruguay finns många sånger till Yemanjá, och det brukar spelas candombe på stränderna.

– Jag sjöng lite bara. Men mer trummor och sång hade varit nice. Några gick förbi i å sa titta en häxa! Det blir nog fler nästa år som vill fira det, några har redan hört av sej och blev nyfikna eller nostalgiska. Vi spelar candombe, ett gäng vänner ihop, om jag är i Sverige nästa år vore det kul att spela den dagen.

 

Candombe

Candombe är trum-musik som har sina rötter hos den afro-uruguayanska befolkningen och har spridits i Uruguay, Argentina och Brasilien. Den uruguayanska candomben är den mest praktiserade och finns med på Unescos lista över världskulturarv.

Shab-e Yalda, årets längsta natt

Årets längsta natt. I Sverige säger vi vintersolstånd, men för iranier heter det Shab-e Yalda eller Shab-e Chelle. Morteza som är uppvuxen i Iran berättar om den högtidliga natten som han tillsammans med sin familj och släktingar firade varje år när han bodde kvar i Iran.

Shab-e Yalda är en glädjens fest som går lång tid tillbaka i historien, som innebär att ljusets ankomst firas, berättar Morteza. Han poängterar dock att firandets innebörd har varierat med sin tid och plats, men att festen i alla fall härstammar från tiden då zoroastrism var den största religionen i antikens Persien – nuvarande Iran.

– Det är en gammal och mysig tradition för oss att fira Shab-e Yalda. Familjen och släkten brukade samlas hemma hos min mormor och morfar där alla fick plats. Det är dessutom en tradition att samlas hos de äldsta i släkten. Det inhandlades goda bakelser, färgglada frukter, vackra blommor och mödrarna lade alltid timmar på att laga god mat.

Morteza berättar också att frukterna som brukade användas för att duka och dekorera med är vattenmelon och granatäpple, och på borden stod utöver detta också godsaker som pistagenötter och torkade frukter, som åts innan kvällens festliga middag sabzi polo ba mahi – en smakrik rätt bestående av ris med dill, som serveras med fisk.

granatäpple
Av Fir0002 – Eget arbete, GFDL 1.2, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=202664

– Till persisk kultur hör också dans och musik, så dans var också en del av kvällen. Det dracks även persisk arrak och rött vin, vilket bidrog till en ännu festligare stämning, berättar Morteza med ett leende.

Det blir tydligt när Morteza berättar, att det är en kväll som det spenderas extra mycket pengar och tid på, men det kan ses som en ”investering” som gör det möjligt för alla nära och kära från olika generationer att ta en paus från vardagen och samlas för att skratta och umgås ändå in på natten.

– Det handlade verkligen om att umgås och njuta av tiden tillsammans, med lekar och kortspel. Vi delade också med oss av roliga minnen och erfarenheter som bidrog till många skratt. Eftersom jag hade många kusiner i min egen ålder hade vi också mycket gemensamt, vilket gjorde det ännu roligare att umgås.

Morteza berättar också att de hade ett unikt stuk på firandet av Shab-e Yalda, för nämligen sammanföll dagen med hans ena systers födelsedag.

– Det blev ännu en anledning för oss att fira, så vi slog såklart ihop de två firandena i en och samma fest, och firade alltså en födelsedag på samma kväll, med tårta och presenter till henne.

Även nu i Sverige är Shab-e Yalda en speciell kväll för Morteza. Han firar den inte på samma vis längre, men han brukar alltid videosamtala med sina nära och kära den kvällen, som håller traditionen vid liv hemma i Iran, och för en liten stund får även Morteza vara med.

Ava Elmi

Ava Elmi studerar etnologi på Södertörns högskola. Mångkulturella almanackan samarbetar med etnologikursen. (Texten är något redigerad av Mångkulturella almanackan för att passa på hemsidan).

Kålrotslåda ett måste på sverigefinsk jul

Vilka julaftonsseder upplevs som viktiga att bevara då man flyttat från ett land till ett annat? Tarja föddes i byn Muonio i finska Lappland år 1959 och flyttade med sin familj till Sverige och Örebro när hon var tio år.

– Ett av de starkaste barndomsminnen från julfirandet i Finland är när vi alla sex barnen satt finklädda efter julmiddagen i vardagsrummet och väntade på tomten. Vi sjöng då ”joulupukki joulupukki”, en sång som sjöngs i väntan på tomten. Vad jag också minns är att vi alltid klädde granen på julaftonsmorgon. Det var så mysigt!

Tarja berättar att julaftonssederna de haft i Finland efter flytten till Sverige 1969 skulle komma att se snarlika ut. Det finska och svenska sättet att fira jul på skilde sig inte åt så anmärkningsvärt. Men en skillnad var maten på julbordet.

– Under de första åren firade vi på ungefär samma sätt som vi gjort i Finland, förutom att vi inte längre gick på julottan tidigt på juldagsmorgonen. I Sverige hade vi istället som tradition att gå på julfest på Sankt Mikaels församlingshem i Örebro som Finska föreningen anordnat. Till skillnad från den svenska julmaten är det många olika slags lådor på det finska julbordet som exempelvis kålrotslåda, morotslåda och potatislåda. Men vi åt även skinka, köttbullar och sill, maträtter som också finns på det svenska julbordet. Den finska julmaten inkluderar däremot inte lika mycket sötsaker som den svenska. Till julafton åt vi torttu, ett bakverk format som en julstjärna gjort på smördeg och plommonkompott.

I Finland brukade Tarja och familjen gå till kyrkogården på julafton för att besöka och tända ljus för de bortgångna. Efter flytten till Sverige kom nya traditioner, som än idag är viktiga för Tarja att bevara.

– En söndag i december går vi alltid till Finska kyrkan där vi sjunger ”kauneimmat joululaulut”, alltså de vackraste julsångerna. Det är så stämningsfullt och jag blir berörd av att höra dem eftersom jag lyssnat till dessa sånger under hela min uppväxt. Ofta gråter jag och mina systrar en skvätt.

Tarja berättar vidare att hon tycker att traditioner är viktiga, men att föra vidare just finska traditioner till sina barn och barnbarn är inte prioritet, eftersom hennes familj numera representerar fler kulturer, som den franska och vietnamesiska. Det viktigaste på julafton menar Tarja är snarare att få vara tillsammans med familjen och alla barnbarn och få att skapa fina minnen tillsammans.

– Julmaten och andra julaftonstraditioner tar idag influenser från olika håll eftersom vi är en mångkulturell familj. Men den finska kålrotslådan är ett måste!

Kajsa Ekström

Kajsa Ekström studerar etnologi på Södertörns högskola. Mångkulturella almanackan samarbetar med etnologikursen. (Texten är redigerad av Mångkulturella almanackan för att passa på hemsidan).

 

Recept

Finsk kålrotslåda

Ingredienser (10 portioner)
1 kg kålrötter (1 kg motsvarar ca två stora kålrötter)
2 dl ströbröd
4 dl grädde
1 dl sirap
1 ½ tsk mald ingefära
1 msk salt
vitpeppar
1 ägg

Gör så här
Sätt ugnen på 175°C. Skala och skär kålrötter i stora bitar och koka dem i lättsaltat vatten under lock tills de är mjuka. Låt ströbröd svälla i grädde. Häll av kålrotsspadet, men spara det. Mosa kålrotsbitarna eller mixa dem.

Blanda ströbröd, mixad kålrot, sirap samt mald ingefära, vitpeppar och salt. Vispa upp ägg lätt och tillsätt det. Späd med spadet till lös konsistens. Häll massan i en ugnssäker form.

Strö över ströbröd och mönstra ytan med en gaffel. Lägg några smörklickar ovanpå och grädda lådan i 1 1/2–2 timmar, beroende på om man har en hög eller vid form. Lådan kan frysas.

Källa: https://www.ica.se/recept/finsk-kalrotslada-5332/

Joulutortut/finska julstjärnor

Ingredienser (1 sats)
300 gram margarin
5,5 dl vetemjöl
1 tsk bakpulver
2 dl vatten

Plommonfyllning: 250 gram katrinplommon, 3 msk socker & 2 dl vatten

Gör så här
Blanda ihop rumsvarmt fett med mjölet och bakpulvret, blanda med händerna till en smulig deg. Häll i vattnet. Blanda snabbt med händerna ihop till en slät deg. Låt degen vila kallt.

Klipp plommonen i strimlor, tillsätt alla övriga ingredienser och koka fyllningen långsamt i 20 minuter. Svalna ner fyllningen och mixa sedan slät i mixer.

Kavla ut degen och dela det utkavlade degen i fyrkanter 7×7 cm. Klyv alla fyra kanterna med en sporre mot mitten men lämna en liten del hel i mitten där du lägger på fyllningen, sedan viker du in till mitten varannan hörna på fyrkanten så det blir en stjärna. Pensla stjärnorna med ägg och grädda i 225 grader i ca 15 minuter.

Källa: https://www.tasteline.com/recept/mammas-finska-julstjarnor/

Lutfisk på julbordet

Lutfisk är för många en självklarhet under juletider. Bläddrar du i dagens veckotidningar är det dock inte ett vanligt recept, till skillnad från exempelvis julskinkan som återskapas i nya former och varianter varje år. Lutfisktraditionen kan spåras tillbaka ända till 1500-talet då fisken åts under fastan. En som alltid ätit det under jul är min mormor Birgitta som varje första advent bjuder in min familj för att äta lutfisk, år efter år. Min mamma Gunilla är också uppvuxen med traditionen.

– Vi hade det varje julafton, först kallskuret som sill och lax, sen kom småvarmt som jansson, köttbullar och prinskorv och därefter kom huvudrätten vilket var lutfisk. Det var bara så det var, en självklar del av julbordet.

Lutfisk serveras med särskilda tillbehör som varierar lite från plats till plats, men vanligtvis serveras den med ärtor, vitsås, skirat smör, kryddpeppar, potatis och, i vissa fall, fläsk. När min mamma var liten var det hennes mormor som lagade den, och egentligen det mesta på julbordet, menar hon och tillägger att “morfar gjorde nog inte så mycket”.  Idag är det inte många som tar sig an den utmaningen. Det går att köpa färdig som bara behöver läggas i blöt några timmar. Men enligt min mormor, Birgitta, är det värt besväret .

– Jag vill hålla traditionen att äta lutfisk vid liv, det är ju väldigt gott. Jag vet inte riktigt varför det försvann från julbordet, kanske beror det på att det tar tid. Det värsta är om du blir sugen på det en kväll, då får man vänta en hel natt på att den ska blötläggas.

Matilda Johansson

Matilda Johansson  studerar etnologi på Södertörns högskola. Mångkulturella almanackan samarbetar med etnologikursen. (Texten är redigerad av Mångkulturella almanackan för att passa på hemsidan).