Hopp över eld för Heliga korset

Heliga korsets upphöjelse firas av ortodoxa och katolska kristna till minne av att Sankta Helena, under en pilgrimsfärd till Jerusalem på 300-talet, sägs ha hittat korset som Jesus korsfästs på. På platsen uppfördes en kyrka som invigdes just 14 september år 335.

Bland ortodoxa i Södertälje är detta en stor dag.

Jaklen Toma berättar: Det är ju en väldigt intressant tradition vi gör varje år. Sankta Helena hade sagt att när man hittar korset så skulle man ge en eldsignal från plats till plats ända till Rom. Traditionen finns än idag i många länder och vi hör till dem som gör detta i kyrkan, och hemma, här i Sverige. Dagen börjar med att jag bakar sesambakelser som jag bjuder grannarna på. På eftermiddagen åker jag till kyrkan. Efter gudstjänsten samlas alla utanför kyrkan för att elda. Prästerna och alla församlade hoppar över elden. Vi eldar för att visa att korset finns med oss än idag och välsignar och skyddar oss.

Efter att vi firat i kyrkan samlas alla mina barn och barnbarn hos mig för att äta massor av irakisk mat och sedan sesambakelser och chai.   

Etiopier firar Heliga korsets upphöjelse 27 september och dagen kallas för Meskel som betyder kors på ge’ez, språket som en gång talades i nuvarande Etiopien och Eritrea. Enligt etiopiska kyrkan fördes en del av det heliga korset till Etiopien från Egypten. Det sägs nu finnas på toppen av berget Amba Geshen. Kongit Lemessa i Göteborg berättar: På Meskelafton samlar församlingen grenar och kvistar till ett stort bål vid kyrkan. Bålet tänds nästa dag och röken från elden representerar den rök som Helena följde när hon fann korset. Meskel är alltså en kväll med gudstjänst, sånger och brasa.

Tanabata: stjärnor möts och önskningar hänger i träden

När stjärnorna Vega och Altair möts på himlavalvet den 7 juli firas den japanska festivalen Tanabata. Barn och vuxna brukar hänga färgglada pappersremsor med önskningar i bambuträden. Om de sen driver med strömmen i en flod når de till sist stjärnorna – och slår in.

Kazuko Gustafsson berättar hur hon brukar fira med sina barn i Uppsala där de bor.
– Önskningar ska hängas upp i bambuträd, men de växer ju inte i Sverige.  Den som har en trädgård kan hänga upp dem i andra träd. Jag och mina barn brukar skriva våra önskningar på färgglada papper och hänga dem i krukväxter så högt som möjligt inomhus. Mitt yngsta barn kan inte skriva ännu, han brukar rita sin önskning. Om någon i familjen är sjuk är det vanligt att önska att den ska bli frisk. Under coronapandemin var det många önskningar om att få träffa personer man inte kunnat träffa på länge. Ett år firade vi vid Fyrisbadet för att göra något vid vattnet, ibland har vi gjort vattenlekar. Många äter kalla Sobanudlar som påminner om rinnande vatten.  Jag vill att dagen ska kännas speciell och annorlunda från vardagen! Det ska vara mycket fantasi och färg och roliga aktiviteter.

Legenden bakom Tanabata handlar om en flicka och en pojke som var kära i varandra. De lekte varje dag, men de separerades så att de bara fick träffas en gång om året.

Man kan säga att det är en visdomsberättelse, man ska arbeta och inte slösa bort sina liv, säger Kazuko. Den dagen varje år när de kan träffas, på Tanabata, är de så glada så att de kan uppfylla allas önskningar!

Dansk midsommareld

Sankt Hans aften (midsommarafton) i Danmark infaller alltid 23 juni och är inte en helgdag. Precis som i Sverige och Finland är det en dag för fest, även om firandet börjar på kvällen eftersom många arbetar på dagen.  

I Danmark firar man inte med midsommarstång. Ofta möts människor vid ett stort bål för att sedan gå hem och äta middag med familj och vänner.

– När jag var liten gick jag med familjen och kollade på brasan, säger Mikkel True som är uppvuxen på Jylland.   Vi hade sommarkläder på oss, de vuxna var noga med att det skulle vara ljusa kläder, helst vita. På brasan brann en häxa av papper med en vissla eller fyrverkeri inuti som tjöt av värmen. Det ska låta som att häxan skriker medan hon brinner! Jag tyckte det var kusligt när häxorna skrek, men samtidigt spännande. De vuxna berättade att man förr trodde att det skulle skrämma bort onda väsen. Vi sjöng midsommarvisan Vi elsker vort land, ibland vid större brasor var det musikunderhållning och tal också.

Den yttersta gränsens träd

Sidr-trädet markerar enligt islam den yttersta gränsen i sjunde himlen. Ingen kan passera denna gräns. Den enda som passerat är profeten Muhammed.

– Den yttersta gränsens träd som det berättas om i Koranen och våra traditioner representerar gränsen för den kunskap som finns tillgänglig för allt i skapelsen, vare det änglar eller profeter, berättar Erik Moberg från föreningen Det yttersta trädet. Min inre bild av trädet är ett vackert, ståtligt träd badande i gudomligt ljus som också skiner på allt i dess närhet.

”Den nattliga resan” kallas de två resor profeten Muhammed gjorde år 620. Ärkeängeln Gabriel renade profetens hjärta när han sov. Sedan fördes han av Burak (ett himmelskt väsen) från Mecka till Jerusalem och Tempelberget. Därifrån gick färden vidare till Gud. På sin väg mötte han tidigare profeter som Abraham, Jesus och Johannes. När Muhammed återvände till jorden hade han med sig gåvor från Gud, bland annat uppmaningen till de troende att be fem gånger om dagen.

Profetens himmelsfärd, Laylat al- Miraj, firas 2022 i månadsskiftet februari-mars.  

Vi finns, vi måste in i skolböckerna

Jag är uppvuxen med motti och fläsk. Men hade aldrig kopplat det till det finska, säger IngMarie Bohmelin som har varit med och bildat Förbundet Skogsfinnars intressen i Sverige. Vi är 1,7 miljoner människor i Sverige som har skogsfinskt påbrå. Vi har inte våra namn. Vi har inte våra rötter. Men det ska vi ändra på nu – vi finns! Vi måste in i skolböckerna.

Under 1500-talets slut och vidare under 1600-talet bosatte sig finnar i barrskogsområden i Sverige och Norge. De kom från Savolax och Karelen i nuvarande Finland och var kunniga i svedjebruk.  Svedjebruk innebär att man bränner skog för att använda marken för att så säd. Stora landarealer koloniserades med hjälp av svedjandet. Trakterna kallas än idag finnskogar. I Norge är skogsfinnarna en nationell minoritet..

IngMarie förstod att hon härstammade från skogsfinnar när hon släktforskade.

Någon hade kopplat namnet Kähköinen till mitt släktträd i den digitala släktforskningstjänsten Ancestry. Jag förstod ingenting, men ringde upp min pappas kusin som är den sista kvar i den generationen och han sa ”ja vi är nog finnar”.

IngMarie Bohmelin

Kähköinen hade med tiden ändrats till Käck. Men nu försöker IngMarie ta tillbaka släktnamnet. Det är möjligt enligt lag så länge det inte ligger mer än fyra generationer tillbaka.

Sverigefinnarnas dag firas 24 februari till minne av folklivsforskaren och predikanten Carl Axel Gottlund som föddes 24/2 1796. Han startade under 1800-talet den första sverigefinska föreningen i Sverige, och kämpade för skogsfinnarnas rättigheter i Värmland och Dalarna. Fortfarande finns många spår av den skogsfinska kulturen i finnbygderna. Där kan finnas rökstugor, bastur, finska ortnamn, mattraditioner och sägner. Men också fördomar.

Trolldom pratas om – det blir jag tokig på! Det pratas om trollgubbar. Nej men ett sjätte sinne hade de, de kunde ta till sig naturen på ett annat vis. Kunskap som behövs nu, och nu har Greta-generationen möjlighet att förstå och uppskatta detta.

Vad är skogen för dig?

Jag har skogen i ryggraden. Hit åker jag för att hämta kraft. Jag gick som liten i skogen med mormor, det var hon som visade mig.  Jag måste röja nu och vill göra det själv. Och jag vill ha ett hållbart skogsbruk med blandskog. Ingen granåker. Kanske lite tall? Jag är jägare, så jag går mycket i skogen. Luktar och lyssnar. När man sitter på pass är det enormt rofyllt, fåglarna kommer så nära som aldrig förr.

Ugandisk jul i Sandsborg

Lydia Nanono har intervjuat Jessica, 22 år, som bor i Sandsborg i södra Stockholm år om hennes julfirande. Jessica studerar statsvetenskap.

Lydia: Ja okej. Var kommer du att fira jul i år? Och vilket datum firar ni jul och varför?

Jessica: I år kommer jag att fira jul hemma hos mig med min familj, mina kusiner, bröder och mamma. Vi firar jul den 25 december för att det är då jul egentligen är, universellt är det på juldagen.

Lydia: Så det är inte svensk jul?

Jessica: Nej exakt det är faktiskt därför. Vi är inte svenskar, vi är ugandier, och det är därför vi firar jul den 25:e som resten av världen. Det är inte julen i sig som vi firar utan det är mer som en ursäkt att samlas som en familj.

Lydia: Vad äter ni på juldagen och tycker du att det är viktigt med julklappar? Utveckla ditt svar.

Jessica: Oh my gosh vad äter vi inte! Vi (förutom mig som är pescetarian) äter ugandisk mat som chapati, jordnötssås med fisk, ris, kyckling, kött, matoke. Och jag kommer i år att ha vegansk lasagne, linser, sötpotatis … Mycket bakelser också.

Matoke, matbananer. (Bild Wikipedia)

Jag tycker inte det är viktigt med julklappar speciellt nu som vuxen. Det är inte alltid man kan ge julklappar. Alltså jag är så van vid att klapparna inte är det jul handlar om. Det har handlat om min familj, mina kusiner. Har alltid fått något litet alltså men det har aldrig varit bilden generellt som man har, du vet julen julklappar.

Lydia: Vad ser du extra fram emot denna juldag? Finns det något som du inte ser fram emot?

Jessica: Denna jul ser jag fram emot maten. Haha, jaa stressen, min ångest som kommer då och då.

Lydia: Har du ett speciellt minne som du vill dela med dig av?

Jessica: Haha alltså när jag var liten trodde jag så, så mycket på tomten. Mina föräldrar bad oss att ställa fram kakor och mjölk till tomten i vardagsrummet. Nästa dag när vi kom ned såg jag att glaset var tomt och kakorna var uppätna. Vi hade ställt fram ingefärskakor och chokladkakor och tomten hade druckit upp mjölken och ätit chokladkakorna. Alltså vet du mitt hjärta, jag var så här: jag höll glaset och sa ”tomten har druckit från det här glaset” haha alltså jag var helt så här ooh my gosh! Han hade bara ätit chokladkakorna men inte ingefärskakorna. Så jag sa till mamma ”tomten gillar inte ingefärskakor”.

Lydia Nanono studerar etnologi på Södertörns högskola. Mångkulturella almanackan samarbetar med etnologikursen. (Texten är redigerad av Mångkulturella almanackan för att passa på hemsidan).

Påtvingad jul

Julafton, kanske den största traditionsbundna högtid som vi har i Sverige. Frågor som varför julen firas och vad den faktiskt har för funktion är tankar som väcktes tidigt hos Jonathan, vars berättelse jag har fått ta del av.

– Julen är mycket förberedelser för liten njutning, typ. Det känns mer påtvingat än något som jag vill göra. Jag gör det mest för att min familj gör det och för att det är något man ska göra, men jag värdesätter det inte speciellt mycket. Jag hade inte blivit ledsen om den inte fanns.

Hur har era jular sett ut?

– Ganska tidigt var vi bortresta för min morfar var alkoholist. Då fanns det en anledning till att vi inte kunde bjuda honom. Så största delen har det bara varit min familj, mamma, pappa och min syster. Förra året var vi i Spanien. Vi ser på Kalle Anka, för det ska man ju se… Det har alltid varit på i alla fall. Då äter vi julgodis, mamma brukar göra Rocky Roads, men inget mer än så.

Berätta mer om när ni firade jul med morfar, hur såg det ut då?

– Jag minns inte så mycket av det. Jag vet bara att mamma alltid blev helt förtvivlad, för min morfar blev alltid så full så han somnade vid bordet åh… det var väldigt… väldigt stökigt. Sen nu de senare åren så har vi firat med kusinerna, och då har min morbror tagit över morfars jobb, typ. Han blir den som blir alldeles för full istället, sitter och sover… men nu är vi så vuxna så vi klarar av det. Det är okej att han blir det, mamma blir frustrerad och arg bara. Så ganska mycket alkoholistgrejer blir det.

Tror du att det kan vara den större anledningen till att du inte tycker om att fira jul?

– Egentligen inga traditioner, eller som jag … jag tycker bara att det är ett påhitt. Det kan väl vara något fint som man alltid har gjort och sådär, men jag tycker det är mycket pill och trix för något som ändå inte kommer ge mig något. Det är väl mysigt att sitta med familjen och bara vara men … jag kanske har blivit traumatiserad för att det alltid har blivit kalabalik typ, jag vet inte. Det har aldrig blivit så bra som man har tänkt att det ska vara. Det har mest blivit jobbigt, typ. Det är klart att det stundtals har varit mysigt också… men det är inget som jag längtar till. Efter att jag blev tio kanske så är det väl kul att få presenter men allt annat är jobbigt bara. Det ger mig inte nått.

Så du tycker att vi klarar oss bra utan de traditionella högtiderna?

– Jag tycker att man ska göra saker för att man vill göra det, inte för att det står skrivet i en bok för 100 år sen. Jag är ganska anti allt sånt här, meningsfulla traditioner för mig är något helt annat. När folk säger till mig vad jag ska göra så blir jag anti bara. Jag vill kunna bestämma det själv.

Vad är en meningsfull tradition för dig?

– Något som jag själv väljer som betyder något för mig, som inte är påtvingat. Och med någon som jag bryr mig väldigt mycket om.

Astrid Karlflo studerar etnologi på Södertörns högskola. Mångkulturella almanackan samarbetar med etnologikursen. Texten skrevs i december 2019.

Diwali – ljusets högtid

– I vår tradition är detta dagen när Rama kommer hem, säger Labangalatika Dasi som bor på Almviks gård, en Hare Krishna by utanför Järna. Vi har alltid fokuserat mer på andra helgdagar. Historien berättar att Rama, en av Krsnas inkarnationer, med sin fru Sita och sin bror Laksmana var förvisade ur kungariket.

Efter fjorton år återvänder de i ett luftskepp, men eftersom det är månens mörkaste fas ställer folket ut gheelampor (små lyktor där skirat smör brinner och lyser upp) för att belysa deras färd så de kan återvända till Ayodhya, sin hemstad. Vilket firas som dipavali, eller diwali.

– Dipavali har aldrig varit stort i Krishnarörelsen i Sverige. Men det är en dag av meditation.

Här syns det himmelska luftskeppet på en bild från hindupad.com. Sök ”pushpaka vimana” på internet för att hitta fler bilder!

Kimbangudagen

Varje år firas profeten Mfumu Simon Kimbangu den 12 oktober. Han föddes den 12 september 1887 (två år efter Berlinkonferensen) och dog den 12 oktober 1951 i Lubumbashi, Kongo-Kinshasa. Han föddes i en by som heter Nkamba i Kongo-Kinshasa. Mfumu Kimbangu utförde mycket mirakler och många människor började följa med honom. De såg att han bland annat hjälpte många människor som var sjuka att bli friska. Den koloniala makten började förfölja honom och de fängslade honom 1921. Han var i fängelse framtill sin död den 12 oktober 1951.

Under Kimbangu dagen så klär man sig (om man vill) i afrikanska traditionella kläder. Helst i vitt och grönt, då man menar att dessa färger symboliserar Profeten Simon Kimbangu. Många använder uniformer i både grönt och vitt när de går till kyrkan (även varje dag/vecka, innan och efter högtiden). Kvinnor bär också huvudbonader såsom sjal, när de ber men tar av sig när de är klara med bönen.

Jag har intervjuat en vän som heter Yaya med rötter i Kongo-Kinshasa. Hon berättar att: Det är viktigt att komma ihåg vart man kommer ifrån. Våra förfäder gjorde allt de kunde för att kommande generation skulle ha det bra. Därför tycker jag att det är viktigt att vi kommer ihåg att fira dem och deras hårda arbete.

Yaya fortsätter berätta att: Vi firar alltid Kimbangu den 12 oktober, för att vi vill komma ihåg varför han gick bort. Han dog för att vi afrikaner skulle få ett bättre liv som alla andra icke afrikaner. Vi har också rättigheter. Mfumu Kimbangu ville att alla raser skulle kunna leva tillsammans, sida vid sida.

Yaya och hennes familj som bor i Södertälje brukar fira Kimbangu dagen den 12 oktober varje år. Man lagar afrikanska maträtter till exempel pondu, ngai ngai, fumbwa, kwanga, fufu, mikate, bitekuteku, stekt eller grillade kyckling, stekt fisk med mera. Yaya berättar också att det är oftast kvinnorna som tillsammans lagar maten inför högtiden den 12 oktober.

Musiken spelar en jättestor roll i Kongo-Kinshasa. Under Kimbangu-dagen spelar man musik och sjunger tillsammans.

Waza-Kongo Ramazani studerar etnologi på Södertörns högskola. Mångkulturella almanackan samarbetar med etnologikursen. (Texten är redigerad av Mångkulturella almanackan för att passa på hemsidan).

Kaninen och fullmånen

Jugoya (eller Tsukimi eller Otsukimi) firas av japaner vid fullmånen i september. Eller egentligen femtonde dagen i den åttonde månaden i den traditionella japanska kalendern.

Kazuko Gustafsson i Uppsala berättar:

– På Jugoya ska man titta på månen och ha en picknick på kvällen. Det finns en legend att det finns kaniner på månen som gör riskakor en gång om året. Jag gör en variant av de japanska riskakorna, det finns inte riktigt rätt sorts ris att få tag på i Sverige.

I Sverige är det kallt i september, så man kan sitta inne och ha picknick, så länge man kan se månen. Mina barn känner till legenden att det finns en kanin på månen som gör riskakor en gång om året.

Bilden på kaninen och månen är gjord av den japanska konstnären Ohara Koson (1877-1945).

Tsukimi firas samtidigt som den kinesiska Midhöstfesten. De är båda fester under skördemånen. I år 2021 är det 21–24 september, år 2022 blir det 10–13 september.

Skördemånen i september (Harvest Moon) firas också i Nordamerika.