Mellan 700-talet och 1400-talet blomstrade den islamiska vetenskapen. Många stora upptäckter gjordes under denna period med vetenskapsmän från Nordafrika, Spanien, Mellanöstern och Centralasien. Därför finns det många stjärnor, till exempel Aldebaran och Altair, och astronomiska termer som är på arabiska än idag.
Arabiska hade ungefär samma funktion som latin. En vetenskapsman skrev vetenskapliga texter på arabiska, även om de talade andra språk som modersmål. De mest kända islamska astronomerna är al-Biruni (973-1048) som bland annat studerade månens faser, det är hans ritning som syns ovan, Avicenna (Ibn Sina) (ca 980-1037) och Averroës (Ibn Rushd) (1126-1198).
Den tidigaste disktinktionen mellan astronomi och astrologi utvecklades inom den islamiska vetenskapen.
MÅNGKULTURELLA ALMANACKAN 