Det enade Tyskland 25 år

Brandenburger tor

Tyska enhetens dag, som Tysklands nationaldag heter i översättning, kommenterades av der SPIEGEL med orden: Vereint, doch nicht einig. Förenade, dock inte eniga, som Frank-Michael Kirsch, Mångkulturella almanackans kollega, översatte. Här hans reflektioner med anledning av dagen.

För mig är det en glädjens dag. Varför? Farhågor som man hade bland annat i Storbritannien och även i Sverige 1990 att det nya stora Tyskland skulle komma att dominera på ett olycksaligt sätt har inte besannats. Tvärtom. Tyskland är idag en integrerad del i fredsprojektet Europa. När jag ser mina landsmän i München, Berlin och Thüringen under dessa dagar, hur de välkomnar människor som flyr från Islamiska Statens terrorism, då får jag gåshud och känner glädje. Och politikerna har lärt sig lyssna på människorna, en konst man knappast behärskade i väst under den tyska enhetens första år.

Första gången jag kände att normaliteten återvänt var 2006, mitt under fotbolls-VM. Stämningen i värdlandet Tyskland var oförglömlig. Den tyska Förbundspresidenten sa att han trivs med de hundratusentals tyska flaggorna. ”Nu behöver jag inte längre köra ensam med den på bilen.”

Officiellt är jubileet en stor dag. Många tal kommer att hållas. Men för mig var Berlinmurens fall 9 november 1989 större än den tyska föreningen 3 oktober 1990. Vi firade 25 år av murens fall i vårt hem i Rönninge med svenska, tyska, österrikiska, franska och skotska vänner. I frihetens tecken. En och annan anekdot från DDR-tiden berättades.

Frank-Michael Kirsch, professor i tyska, docent i skandinavistik. Född 1954 i Burg (Sachsen-Anhalt, DDR).

Bild: Unter den Linden mot Brandenburger Tor. Foto: Heike Christine Kirsch.