Man får inte önska mer än man behöver av Ekekon

Det är precis en månad sedan julafton. Tomten är borta och kommer nästa år igen.

I sitt Vinterprogram hade Fredrik Lindström intressanta tankar om Tomten. Han menade att tomten är ett av de få väsen i folktron som fortfarande har en funktion. Han har anpassats till vårt konsumtionssamhälle.

Den 24 januari är det dags att fira Alasitas, en tradition bland de folk som lever där Inkariket en gång låg, och på lördag den 25 januari blir det ett öppet firande i Stockholm. Huvudperson är Ekeko, överflödets och rikedomens gudom. Under ceremoniella former fäster man miniatyrer av det man önskar under året på Ekeko, dvs. på dockan som föreställer honom.

Jag började fundera på om Ekeko också är en figur som anpassats till konsumtionssamhället, och frågade några av mina vänner som har sina rötter i Anderna vad de tror om saken. Inte riktigt, svarar de, han är inte som Tomten.

Maruja Clemente, som är träslöjdslärare och uppvuxen i Bolivia säger så här:

– Min upplevelse var att Ekekon hade en funktion i vårt samhälle som ”en önskebrunn”. Önska sig ett hus är inte konsumtion, det är grundläggande behov som många, många bolivianer inte får tillgodosett. Jag tror inte att människor i Bolivia går till Ekekon och önskar sig en Iphone, en resa till Afrika, en platt-tv osv. Många säger också att man inte kan önska mer än man behöver, då straffar Ekekon dig. Jag vet inte om vi kan jämföra tomten med Ekekon, tomten är ett enormt monster som ger och kräver mer och mer. Ekekon ger inte prylar, det är mera så att han ger människor kraften att själva kämpa och uppfylla sina önskningar.

Carmen Blanco Valer, som kommer från Peru och ofta är området i sitt arbete som folkhögskollärare på en resande folkhögskola i Sverige resonerar på liknande sätt:

– Man kan nog säga att Ekekon kommer att kopplas ihop mer och mer med konsumtionssamhället. Å andra sidan är det ett krav att relationen är ömsesidig. Det vill säga, man kan inte bara ”be” en Ekeko om prylar mot att man är ”snäll”, utan måste hela tiden hålla på och interagera med honom. Detta har troligtvis att göra med en av den andinska kulturens viktigaste värdepelare, ömsesidigheten.

När Maruja var liten gillade hon Alasitas för spelen, danserna, magin och lotterierna.

– Min brorsa gillade lotterier och nästan alltid vann han en eller två tårtor, det var kul. Men hemma hade vi inte Ekekon, vi saknade den tron som många andra kanske hade och har. Ekekon var som en intressant docka för mig, en fantastisk hantverksteknik, men jag var samtidigt fascinerad av människors tron på Ekekon. Det var inte bara prylar som man kunde önska sig, utan också kärlek, kunnighet, vänskap, skilsmässor, äktenskap, hälsa och bra betyg i skolan. Någon gång önskade jag mig ett hus till min mamma trots att vi redan hade ett hus, men jag tyckte att det var för kallt och fult. Men jag visste att det var bara en önskan. Ekekon kunde inte göra det, jag skulle göra det när jag blir stor tänkte jag.

Carmen kommer från Cusco i Peru och där var traditionen med Alasitas inte så stark. Hon berättar om ett besök på Alasitasmarknaden i Puno:

– Den gången avråddes jag från att köpa en Ekeko. Ett av argumenten var att Ekeko gillar att röka, så en måste ge honom tända cigarretter regelbundet. Brinner cigarretterna helt blir ens önskningar uppfyllda, annars blir de inte av. Som icke-rökare tänkte jag att det skulle vara svårt att ha en rökande snubbe hos mig som ständigt måste passas med cigarretter. Det andra argumentet var att man inte kan köpa en Ekeko till sig själv utan den måste man få i present av någon